NoTruces egna texter

1.
När rymdskeppen kom var jag på stranden med dig. När utomjordingarna började skörda mänskligheten till föda såg du mig i ögonen. Tidvattnet kom in. Jag var lycklig.

2.
Det är sant att vi bara består av kugghjul och fjädrar. Men jag känner en som har en skål med blod hon använder för att smörja maskineriet. Hon gråter, men ger inte upp hoppet.

3.
"Näpp", sa monstret och reste sig upp. "Inga barn under sängen!" Det släckte ljuset och hoppades att det lilla odjuret skulle somna någon gång.

4.
Efter incidenten med saxarna tog man ner hennes speglar. De andra barnens ögon kunde man dock inte täcka över.

5.
Människokroppen består till cirka 60 % procent av vatten. Ändå är det så många av oss som aldrig lär sig simma.

6.
Om morgonen målas ansiktena på igen. Näsor bryter igenom spänd hud, smala revor växer till munnar, ögon träder fram ur dunklet. Skymningen bidar sin tid.

7.
Till salu: Hemingwayroman. Oläst.

(2012)

1.
Hon. Han. De. Plötsligt är de bara ord. Jag skriver ner dem. Fingret svävar över suddatangenten. Är jag

2.
Fukt. Juteväven mot huden. Mörker. Tid. Hur länge? Hur länge? Stå upp. Går inte. Huvudet dunkar. Ökar. Minskar. Ökar. Törsten. Steg närmar sig. Steg? Vibration. Värme. Någon petar i sidan. Inte människa.

3.
Ibland kör Gud omkring bland människorna i en smutsvit folkabubbla med tonade rutor. På stötfångaren sitter en dekal med texten SAVE THE PLANET - KILL YOURSELF. Han blinkar alltid i rondellerna.

4.
När han extraherade kulorna med pincetten var de fortfarande kladdiga och varma, och när han laddade revolvern darrade de mellan hans fingrar. Han snurrade på trumman, en gång, två gånger, tre gånger. Satte pipan i munnen. Tryckte av. Och den här gången var döden ingen främling.

5.
Kärlek är en kista byggd för två.

6.
I vår stad är en minut sextioen sekunder. Desperata skjortkragar svävar över gatorna på jakt efter röda läppar. Suddiga ansikten återspeglas i uteserveringarnas polerade bordsskivor. En bil med blanka nummerplåtar stannar. Dörren öppnas och en skugga stiger ur, långsamt, som om den tvekade. När bilen kör iväg faller kroppen i baksätet åt sidan med en suck.

7.
Den andra, hon som kunde varit: Alltid ett steg bakom. De liknar varandra där de går. Ögonens skålar samlar regn, spiller silver på marken.

(2012/2019/2023)

Afton i Kapernaum

Kapernaum förbereder kvällsmåltid.

Långa män i gråa rockar släpar stora fiskblock över inoljat trä. Tarmslem och fiskben glittrar till mellan brädspringorna. I hamnkvarteren vinkar hororna av dagens sista kunder och låter karmosinröda läppar sluta sig om svarta cigaretter. På rådhusplatsen har bödlarna tagit paus med de slöa yxorna bara halvvägs genom halsköttet på de dömda förbrytarna. Lera stänker upp på småbarn då vagnshjul snurrar i ilfart genom gränderna. En man har lagt sig på tröskeln till borgmästarens residens. Hans ena öga är fyllt av blod, och det andra tittar upp mot himlen. I sin famn har han en tjock bok med vita, garvade läderpärmar. En ung flicka går förbi, ser sin chans och nappar boken ur hans armar. När hon slår upp den kryper bokstäverna runt över sidorna som skalbaggar, och ordet nära hoppar upp i hennes ansikte och biter sig fast i kindens mjälla kött. Eftersom hennes Mästare skar av hennes tunga i ung ålder är hon oförmögen att skrika.

Hästskit, tagel och blöta löv täcker stallbacken. Smederna kommer ur sina smedjor, torkar av röda nävar på läderförklädena, ställer sig att pissa mot träden. Byfånen kommer vinglande, flaska i hand, och arbetskarlarna är inte sena att ge honom en omgång. I tankarna har de redan fläskköttet, grovbrödet och aftonsupen. Den unge lärlingen tänker på gårdspigans fylliga barm och särade, fuktiga läppar.

Någon slår i en gonggong. Ljudet drar i ilfart över gatorna, och alla vrider sina huvuden mot stora torget, som på kommando. Några regndroppar faller, blandar sig med oljan och fiskliken, och ur kyrkan och magasinen i hamnen rullar man ut kistorna, samtidigt som man i fängelset öppnar väl valda celler. Kvinnorna korsar sig på givet klockslag i sina kök, och bär ut ångande kar med soppa till manfolket. Väl framkomna till torget är man noga med att låsa om kistorna, och de skrikande fångarna.

Även de döda ska ha sitt.

Trillingnöt

alef
man säger att livet är en vänthall där människor sitter på rad med metalltrådar i käften och väntar på att en värdinna i vit kjol ska komma med små gröna kapslar fyllda med kväve och muggar av miljövänlig papp att hosta ur sig lungorna i men en lögn är alltid en lögn och det smärtar oss att se hur ni kastar bort era liv vi sitter högst uppe på läktaren titta hit vi vinkar till er nu och vår picknickkorg är full av kött ost bröd & spik vi har två plankor här vi har två plankor om vi sätter ihop dem blir det ett kors då och ska du vila dig mot det

bet
människor har alltid fascinerat oss hur ni ler på beställning och er rädsla för speglar vissa av oss är roade andra oroade men i slutändan är det ändå samma sak kom och vila här i stället det är mörkt och kallt men vi kan vara en familj och glöm inte att stänga kistlocket efter dig

gimel
vem talar det hörs så dåligt ett dämpat ljud som vacker hand över barnets mun ni måste förstå att man bara kan gräva sin egen grav en gång men man kan göra det på tusen olika sätt och man kan alltid ha sällskap i den det är vackert ute som i svalget på en prostituerad glöm inte att andas glöm inte att gömma dina hemligheter väl och viska till slutet i mitt öra bakom stora eken i parken bara där jag har så ont

Det ljusnar.

Det fanns en tid när precis allt var möjligt. Allt. Men jag visste det inte då. Jag var upptagen med att leva. Och nu när jag insett detta är det för sent. Det som var, det får jag aldrig tillbaka.

Men allt finns kvar. Inuti mig. Inuti oss.

Varje människas huvud är ett enormt kassaskåp fyllt av silver och solljus, virvlande löv och suckar, oändliga motorvägar, vatten som slår mot klippor och sedan vänder åter, till havs. Och ändå vandrar vi planlöst, med blicken ner i gatan, utan mål.

Vi är inte magneter. Våra hjärtan är just bara det: Muskelfiber, klaffar, ventriklar. De elektriska impulserna som hoppar från nervände till nervände kan teoretiskt ge tillräcklig med energi för att hålla en glödlampa vid liv precis så lång tid det tar att läsa en begravningsannons, inte mer.

En fin tanke: Jorden är kompassens yta. Vi är nålarna som snurrar runt utan att kunna fokusera på något annat än att snurra. Ibland saktar en av oss in, vänder sig mot en vägg, föreställer sig ett urberg.

Det ljusnar.

Jag gick ut i skogen. Letade efter en tjärn. När jag äntligen fann en, inramad och omringad av träd, tittade jag upp i himlen. Den var gråvit. Ett fåtal stjärnor; utströdda pepparkorn över firmamentet. Inga fåglar hördes. Det var vindstilla. Jag satte mig vid vattenbrynet och blundade. En snabb kittling i näsan, inte mer. Så lämnade jag min kropp och flöt ut över spegelns yta.

Morgnarna kommer, alltid, obönhörligen. Människorna glider ur nattens mörker, skakar det av sig som hundar skakar vatten ur pälsen.

Det är måndag. Det är alltid måndag. Jag går att söka det som inte kan finnas, men som alla vägar leder fram till.

Den har något. För tankarna till en postapokalyptisk steampunk-värld där de enda vinnarna är de som befriats ifrån känslor.