Akacia2050s egna texter

Akaciablom

Jag stod nere vid parkeringsplatsen. Två steg fram och gruset krasade, min blick gick dit träden inte längre skymde himlen och ett flygplan flög mot norr över trädtopparna och penslade ett vitt diagonalt drag över den blåa himlen. Jag tog ett andetag och plötsligt uppenbara sig hennes ansikte i mitt inre. Det är dags att gå.

Det var en kort väg mellan kyrkan och där vi bodde. Jag höjde farten lite och kom fram dit bäcken korsar vägen och jag skulle ha stannat och lyssnat på vattnets porlande om det inte var för vikten i att komma till kyrkan i tid.

Busshållplatsen var som en trälåda där den stod, så nära vägkanten. Jag kom fram till parkeringen med anslagstavlan ståendes med två pålar i marken och väntade vid muren. Jag tittade på gravstenarna där de stod tidlöst i gräset. Det var som min längtan exploderat och jag stod där i verkligheten som den förvandlats till. Men vänta. En bil sladdar in söder ifrån och den går snabbt. Det är den där svarta, modern men ändå gammeldags, med coola och mjuka former.

Jag står där, det är som om tiden har stannat och något gått ur luften, det känns dovt och jag känner en stillhet, som om mina sinnen vaknat. Jag hör andra motorljud närma sig. Efter femton sekunder kommer det en annan bil farandes i samma hastighet. Men den svänger inte vänster i Etelhems korsning, den kör rakt fram.

Jag ser mig omkring där vägen slukas av en bred grusväg som sträcker sig neråt, jag går över grusplätten och ner mot björkarna som ställer sig som en allé på den lilla traktorvägen, som slutar abrupt mitt bland åkrarna. Jag stod och funderade lite. Eftersom hon förlorat sin “tail” verkar det lugnt just nu. Jag kände på mobilen och tänkte att det kan väl inte vara mitt fel? Och förstod vilken outhärdlig plåga Akacia levde i. Jag hade verkligen velat träffa henne. Men jag visste att så länge John vaka över oss skulle allt vara lugnt, alla skott är ändå tomma hylsor från deras sida i det läget.

Hemma så var det samma gamla stämning, mamma stod och lagade mat. Jag gick upp till mig utan att känna för att skriva, den rutin som snabbast gjorde sig påmind när jag kom till datorn. Datorn stod över trappuppgången som gick spikrakt ner av trä, som var brunt och blottade trädets innandöme. Ingen har kontaktat mig, så jag går in i mitt rum. Jag går fram till pipan och lägger i tobaken, det kan lugna nerverna lite. Tavlan med Akacias ansikte som jag ritat hänger över sängen som ligger utan ben rakt på golvet av ljust trä. Jag tittar ut genom fönstret och grenen från trädet intill huset slår till glaset. Jag hoppar till.

Jag gick ut och ställde mig på stenplattorna med små runda och fyrkantiga mönster i och röken smakade gott. Jag gick ut lite i terrängen i början av kyrkoänget. Jag såg mastens röda lykta som stod där som ett jakttorn redo att kontrollera all mark med ett rödpunktssikte som plötsligt transformeras till en drake som sprutar eld medans den flyger över skyn. Jag kände avsmak.

I drömmen sprang hon över det nyfagade prästänget som en rymling och jag satt och tittade från bänken på andra sidan vägen där ungdomen passerat, i en olaglig rök som blandat mitt förnuft och fått mig att se något neurotiskt, i den fasad de kallar samhället. Jag reste mig upp och rörde mig in mot änget. Då stod hon plötsligt framför mig i en vit dress och hennes hår var i längd med hennes haka, brunblont och skimrande. Hon tog upp sin hand och gjorde ett tecken, vad det betydde visste jag inte det verkade hemligt.

Hon knöt sedan handen och pekade på mig med pekfingret, och förde sedan fingret mot sina läppar. Hon började sedan skriva med fingrarna som med ett tangentbord i luften. Sedan kom det upp en gullysande skärm, i luften mellan mig och henne som var genomskinlig, och hennes ögon gnistrade till som stål mot flinta. Plötsligt skjuts det ut spiraler av gröna bokstäver som träffar mitt huvud och jag ser bara ett Windows skrivbord där det i bakgrunden står: " Felsäkert läge, Anonymous tömde dina hårddiskar"

Sedan blev allt svart och en ljusprick, ökade i ljusstyrka och storlek, och jag omsveptes av ett ljus. Plötsligt satt jag i framsätet av en bil med svart läderinredning. Där klassisks lugn pianomusik spelades, jag tror det var Debussy.
Han satt där i andra sätet med sin ljusbruna hud, kort klippta hår, solglasögon, enkla svarta kostym och rökte en cigarr. Han hade en guldring på fingret som lyste upp av taklampan.

Han tog av sig öronsnäckan och musiken ändras plötsligt till Tupac - “ All eyes on me”. Och han sa: “ Vi har bråttom nu”. Han lyste upp vägen med strålkastarna men hejda sig plötsligt, och slog av och fortsatte: “ Du vet väl att gräset inte alltid är grönare på andra sidan” .

Och vi står bakom bilen och han öppnar bakluckan, där ligger en svart portfölj och en stor påse weed - “ den tog jag från kidsen” sa han och tog fram en dosa med en röd knapp på, han sa till mig: “ du måste trycka annars kommer hela världen sprängas i bitar”, jag bara följde order. Och han ställde sig på vägen och höjde rösten “ en, två, tre, fem, inferno” Och dova smällar hördes runt hela Gotland. “ Va ska de göra nu? Saurons torn is down!” Jag sa: “ Men John, det betyder ju att fjärilarna och bina också får leva.”

Jag satt mig för att skriva dagens blogginlägg. Det slog mig plötsligt att jag ska outa mig själv, det är enda vägen, i detta läge har jag inget bättre. Jag började skriva:

#Inlägg3001 Om hur ett nätverk inom det svenska totalförsvaret övervakat mig

Bloggen är tillägnad till att kartlägga den internationella maffians pedofilnätverk, som infiltrerat så gott som alla statliga liksom ekonomiska institutioner även media. Liksom har de infiltrerat underrättelsetjänsten i hela världen. Eftersom mitt namn garanterat finns med i deras “listor” vill jag - eftersom jag kommit så långt i mitt arbete med att exponera denna sammansvärjning - också meddela att jag inte längre är anonym. Jag publicerar nu mitt eget namn, bara för min egen säkerhet:

Claes Malmsten 1993-06-17 xxxx

Nätverket som sträcker sig till riksdagen och underrättelsetjänsten har även fotfolk ute som kontrollerar nationen. De håller koll på vissa individer inom motståndsrörelsen. Alltså på grund av mitt bloggande har de nu fått upp ögonen för mig. Eftersom det ännu råder yttrandefrihet på vissa platser på internet så har jag spridit sanning kring vilka dessa vilddjur är för några och varför det nu är läge att lägga allt i schackmatt. Och allt jag publicerade var sanningen och deras vapen slogs i spillror.

Det enda de har kvar nu är att få det att se ut som självmord vilket ändå skulle exposa dem lika mycket än något jag nånsin kommer kunna skriva. Varför denna situation ungefär är som D-dagen då ett tyranniskt rike intogs och deras utdragna linjer av makt svajar, så hela kontinenter snart vaknar till larm som utmäter folkens öden.

- Jay 2024-07-13 kl. 11.00

Signaler sänds ut och rutar in arealer där de styr information, som flödar som blod genom pulsådror och en pacemaker opereras in i ett sjukt hjärta, som pumpat för många kemikalier. Och en blixt slår ner i periferin och ett ljus pulserar genom kärlsystemet, som saktar ner och börjar vibrera rytmiskt och harmoniskt.

Jag går ner till mamma och pappa där de sitter vid matbordet.

- Ska du inte ha lite strömming och potatismos? Sa mor där hon satt med sin egensydda ylledress

- Ja, tack sa jag och ställde mig mellan spisen och diskhon och la upp en portion

- Hur gick det med det jobbet som jag hjälpte dig med? Frågade far känsligt och försiktigt

- Nej, men jag kanske har fixat ett annat jobb. Sen började jag fokusera på att äta fisken med lingonen och kålsallad

Jag ställde tallriken, besticken och glaset i disken. Jag gick återigen upp till mitt rum med en kaffe i handen. Jag satte mig för att betala några räkningar. Mamma kom in till mig och sa:

- Jag har tvättat din underkläder. Jag svarade:

- Men jag vill ju inte att du gör det, jag har bara fullt upp

Jag började sortera underkläderna och lägga dem i översta byrålådan. Tittade runt lite på mina kläder och tänkte att jag ändå borde vara kostymklädd oftare. Men det passar sig inte när ingen förstår hur och varför man bär upp en. Min vän Franz ringde.

- Hej! Kinesen ringde och ska ha provsmakning på sin dricku, man hörde att han log

- Klart jag kommer ska bara fixa med lite grejer först svarade jag

- Men se till att få det gjort, jag sitter här med några polare och dricker vin

- Jag ska bara betala mina räkningar svarade jag men han avbröt mig när jag skulle fortsätta prata

- Se bara till att komma på provsmakning på lörda och va inte tråkig, jag måste återgå sa han och lät nästan allvarlig

- Okej du får ha det så bra sa jag

- Ha de! Hej! Sa Franz tillslut

Jag tar upp en räkning men har lite för bråttom och river upp ett sår på mitt pekfinger. Blodet sipprar fram och som i slowmotion seglar en droppe genom luften och slår ned i golvet. Jag tittar på min hopslagna laptop på bordet och ryser.

Det cirklar en örn över mig, den rör sig i vindmassorna och ligger tungt i luften. Jag vänder mig om, det är dags att vandra hemåt över slätterna vid den gamla kvarnen. Och jag ser henne komma gåendes i sina gråa militärkläder därifrån grindarna och jag står helt still och väntar på henne. Hennes ansikte är vitbrunt och skiner i solen.

Och jag vaknar.

Ett minne jag har är när jag går längst med kusten vid Snäck. Hur solen skiner upp berget och jag påminns av ditt skinande ansikte. Och jag tar steg för steg redo att bestiga den sneda bergsvägen och vi sågs för andra gången. I din tillblivelse av en brutal verklighet som tränger sig genom kläderna och jag andas frisk och tjock havsluft. Vågorna ligger som kolosser av hav som täcker enorma landytor och beskriver den tjocka och stillsamma känsla jag vill viska i ditt öra så ingen hör, jag är rädd att himlen ska falla om orden jag säger är fel. Och om meningar går mot varandra och krossas ska glasrutan krossas och bli som mosaik som återskapar detta minne.

Och om du kommer i min närhet igen som en förbjuden frukt vars frö är det enda som växer genom historiska epoker, ska jag göra samma sak igen; vänta på dig i ett oändligt tomrum med vildar och spjut som pausats i luften som kommer närmare och närmare. Och du står framför mig, med dina rödbruna ögon som skiftar i en bronsig nyans och jag tänker att du är ädel som guld. Och vi står bara där tysta och tittar utöver havet, där vi står på berget vid den höga klippan. Och din bröstkorg rör sig och jag hör nästan dina andetag men vindens brusande dämpar ljuden.

Du säger att sanningen är våran fiende och bästa bundsförvant, att du önskar att man tilldelats ett bättre öde av ödesgudarna, men du sa också att du hade hoppet för framtiden. För världen och allt det där. Saker vi kunde prata om i timmar om bara tiden hade varit hämningslös och gett oss våran rätt att spendera andetag efter andetag tillsammans, i tystnad och ord som byta ut varandra som fina gåvor av vise män. Ditt ansikte målas upp på min näthinna och rinnande vatten sköljs långsamt över bilden, färgerna späs ut som är gyllenbruna och matta.

Jag går vid joggingspåret i Etelhem. Elledningarna löper över mig och jag tittar ner, där växer en smörblomma, med som en fet fukt på bladen. En nyckelpiga vandrar upp och breder ut sina röda vingar, som glänser till i solen och den flyger iväg.

2023-03-18

John satt på kontoret, hans fingrar trummade försiktigt på musen, han visste nämligen att det var fem minuter till lunch, precis de minuterna han tappar sitt klara fokus på arbetet. Han tittade ut genom fönstret till höger om datorskärmen och såg en skata gå längst den lilla vägen mellan de två björkarna vars löv brusade lätt i vinden, skatans huvud nickade mekaniskt fram och tillbaka.

Han hade med sig spätta, remouladsås och potatis. Han åt koncentrerat och tugga varsamt och tankfullt, han fokuserade på smakerna och konsistensen.
- John jag vill att vi tar en promenad efter maten sa Jennifer
- Ja, det borde gå, och han blev lite generad för han ännu tuggade maten, svalde och fortsatte: Jag har rast ungefär en halvtimme

De gick längst med högvåningshusen och pratade om hur de mådde och vädret, triviala saker. Plötsligt la Jennifer handen på Johns axel och stannade honom med en lätt muskelrörelse.
- John lyssna, de tänker stänga ner vår operation. Jag vet inte exakt varför och var det kommer ifrån. Martin sa att det kommer högt uppifrån.

John spärrade upp ögonen och drog in ett djupt andetag så det visslade lätt i läpparna.

- Men förstår du inte vad det innebär? Allt arbete. John drog ett forcerat andetag, såg nästan rädd ut och fortsatte: All information vi har, vad händer med den?

- Jag vet inte John

John satt åter igen vid sitt skrivbord och nu var han inte alls lika fokuserad som han brukar vara efter kolhydraterna på lunchen. Han började titta sig om i kontoret, bokhyllan med dokumenten på den högra väggen, fåtöljen som stod vänster om skrivbordet och lampan som stod framför på den vänstra väggen. Han satt i djupa tankar. Öppnade byrålåda till vänster där han satt framför datorn. Post-it lappar, lim, pennor och tre USB-stickor.

Den gamla husbilen hade lite rost och var lite svart på sidorna av dammet, för den var brukad men inte tvättad. Den stod i en skog nånstans nära Vänge. Akacia satt inne i den, i det ganska rymliga utrymmet framför datorn. Det plingade till på hennes larm, hon hoppade till, hon tittade på skärmen, upp kom övervakningsbilderna, det var den svarta merchan som körde in tre kilometer ifrån där hon var. Hon undrade vad John ville, de skulle inte ses förens en vecka.
John stängde dörren till bilen. Akacia stod och väntade på honom ock kliade sig på huvudet när han gick fram mot henne.

- Hi, how are you doing Akacia? sa John

- Well, it's as always sa Akacia

- We gonna need to change your spot sa John och rösten sprack nästan av nervositet och han härklade sig

- Okey, I was hoping we were gonna find a better sulotion then living as animal sa Akacia och sänkte blicken

- I Have bad news for you Akacia sa John och knöt ihop munnen till ett streck

- Just spit it out then, god, I'm tired sa Akacia och satt sig ner på huk

- Well things were going well for a bit, but I just got some information about Anonymous being infiltrated by the CIA. And it have come to my notice that it even involves the group you are working with. There's popping up agents everywhere. But the rabbit hole goes deeper. The informant working amongst you is trying to set you up. But it's even deeper then that, somehow it doesn't matter how dirty his hands gets, I know that he will try take you down at any cost, when it's formulated like that it even means they might be plotting to kill you Akacia. But he gonna use fractions within Anonymous that got a capital of voilence like Anon-AFA against you. He gonna make them believe that you are the informant because you got contact with me. I allready got a new place were you can place your house car, you gonna have to drive my car, we will drive early in the morning.

Jag satt vi datorn och skrev på den dagliga bloggens inlägg. Plötsligt slog det mig att klockan var nio, så jag kollade chatten man öppnar genom dos, som inte har någon ikon, och som är krypterad. John hade skrivit följande:

" Jag vill att du utforskar den rödmålade delen av kartorna, det finns en dörr, som vi vill få bekräftad om den verkligen finns. Om du öppnar PDF:en ser du t.e.x. områdena under Domkyrkan, instruktioner om hur du tar dig in finns också. Jag skulle inte rekommendera att du går in under Psykiatrin eller område 3b.
Under medeltiden var dessa tunnlar under domkyrkan använda för blodsritualer understött av de högre prästerskapen."

Bussen gick vid elva.

Jag satt nere vid betongtrappan utomhus den som leder ner i en liten grästrädgård där det står en studsmatta och väntar på barndomen som förskjutits till en dröm som aldrig kom i uppfyllelse. Mina tankar hamnade som i ett moln som seglar och mörknar och slår ilsket ned mot stränder som ligger öde även om solen tittade fram genom de lätta vita strimlorna, sittandes omsluten av trädkronor som skapade en öppning mot den blåa himlen. Min vilja fick ett ben att spänna sig och jag ville röra på det eftersom tankarna fokuserade mot min själs törst efter röka. Tog stegen upp för trappan.

Mitt rums lampa sken dovt i rummet, där gardinerna var neddragna, och jag öppnade den mellersta och största byrålådan på den trä-snida byrån. Tog fram Rizzla, den där gröna budden med dess lukt som trängde sig igenom min näshålor som en doftande ängel och tobak. Jag satt mig och meckade, det skulle bli en spliff efter resan också, nice.

Liggandes på studsmattan visste jag var röken skulle ta mig. Mina lungor fylldes av den tjocka röken.

Jag korsade över vägen som leder till busstolpen som står som en lans med en flagga och visar den trygga kollektivtrafikens väsen. Kortet blippar till på apparatens skärm som avslutar med ett positivt blip. Längst bak är nice, jag sitter vid det högra fönstret. Mina tankar flöt ut från fönstret medans bussen åkte, en tidig måndags förmiddag, min tankar irrade runt:

" Det här blir kul"

Slog det mig plötsligt.

Jag gick av vid busstationen och började genaste gå innanför muren, och passerade förbi den ganska folkglesa innerstaden, förbi borgen. Vägen längst de låga med de täta husen förde mig fram. Nerför den cirka 100 trappstegen vid Domkyrkan, skulle jag i alla fall tippa, och skyndade mig ner från den sista trappsatsen och liksom studsade ner.

Det gick en skara människor utifrån kyrkan och gick mot Stora torget. De var medeltidsklädda och såg lite högtidliga ut, lite märkligt var det ändå att se utan någon medeltidsvecka. Jag saktade ner farten när kyrkan slog upp bredvid mig som ett berg vars sten lags ut varsamt och tungt över Kyrkberget. Den stiliga och moderna elektroniska porten slogs upp framför mig som en brutal påminnelse om teknik och beroendeframkallande skärmar, och sådant som hör det moderna samhället till som en blixt från ett stridsflygplan som sprutar eld över en bar himmel, som en passage från Bibeln, och jag inträder Domkyrkan, med dess profeter som blivit inristade i väggar där de även blivit skulpturer och står som eviga monument som blickar fridfullt över tiden.

Jag gick in i rummet där det fanns två toaletter, förseglade med varsin dörr. Det skulle finnas en dörr här som vaktades ibland men var öppen. Okej, jag ser den, men – jag såg mig om – det verkar inte vara någon här men jag hör röster inifrån och tunga steg. Jag går in på toaletten.

Nu så, jag gick in i rummet, här skulle det finnas en till dörr, och efter den dörren ännu en dörr, och det är bara att gå ner. Jag smög förbi alla rum och det fanns ingen annan närvarande, jag hade valt den tid på dygnet som John hade tipsat om. Dörren som ledde till underjorden hade en kod och jag knappade in 4431, bingo, låset knäppte till. Betongtrappan sluttade kraftigt neråt, jag tände ficklampan och gick varsamt ner för stegen, hur länge skulle det hålla på? Trappan bara försatte och försatte, och fortsatte.

Jag kom till en korridor som gick ungefär 70 meter fram, det verkade finnas två dörrar först till vänster sen en till höger trettio meter fram och sen en till vänster vid slutet, jag skulle inte till den till höger. Mina steg ekade. Dörren var av tjockt brunt trä. Jag öppnande långsamt. Och denna korridor var ungefär tjugofem meter och med en dörr i mitten, och en slutet, men dörren i mitten är ingen officiell dörr, i dokumenten som sändes av John stod det att den leder vidare till en väg som slutar vid psykiatrin, innan dess in i ett nätverk av tunnlar som tillhör S:t Olof.

Dörren var väldigt märklig och såg ut ungefär som de andra dörrarna, men något stämde inte, jag kunde inte sätta fingret på vad. Efter att ha inspekterat i några minuter tänkte jag:

“ Det var det, nu vet vi att dörren finns”.

Plötsligt började det lysa från dörrens sidor och ett ljud som lät som en kugge som snurra jättesnabbt, kom från nere till vänster, mitt i dörren och uppe till höger. Jag backade bakåt och slängde mig rakt fram i korridoren och tog smidigt emot med händerna och landade liggandes. Någon kliver ut i korridoren, och jag ligger stilla kvar. Dörren hörs stängas med ett svagt pys, och steg börjar ljuda i korridoren. Jag vänder mig långsamt om, och börjar springa ljudlöst på alla fyra. Han stänger dörren och jag gå-springer fram och öppnar dörren på glänt och lyssnar. Nu är han halvvägs jag öppnar och jag stryker efter. Han går upp i den stora trappan.

Trappan löper uppför framför mig och jag har han gå tjugo meter framför mig i ett tempo som går långsammare än jag är van vid. Jag hör honom öppna dörren, jag börjar skynda mig fram. Jag följer honom genom de stilrena rummen till toaletterna genom försöka höra och timea när han går genom dörrarna och då slinka igenom dörren och rummet snabbt som en puma, han tittar inte ens bakåt utan går mekaniskt som en robot, när jag ser han på nära håll inne i rummet som leder till de två toaletterna, går han in på en toalett.

“ Det här blir enkelt”

Tänker jag.

Jag sätter mig på en av bänkarna utanför domkyrkan, jag hade råkat få med mig en cigg sen jag mecka. Jag tände den och satt där i två minuter och drog i mig den giftiga domnande röken och allt jag såg var kyrkan och blicken leddes upp till det svarta kyrktornet som stod i himlen med sin spira, jag kollade på klockan 14 42, och följde honom försiktigt med blicken i periferin när han lämnade kyrkan och fortsatte titta på klockan. Han gick mot Stora torget och öppnade kyrkans grindar och jag slappnade i armarna och lät armen vila på min midja och reste mig upp.

Vi gick genom det passage som går mellan Domkyrkan och Stora torget. En bil kom åkandes igenom och vi båda slank igenom och jag höll ett avstånd på tjugo meter, jag tänkte:

“ Hur ska han veta att jag har koll på honom, hur ska kunna ens ana att jag gjort något så osannolikt som att förfölja honom från tunnlarna, jag måste veta var han bor, det här blir enkelt.”

Ett leende på min läppar medans vi passerade den branta vägen upp till Österväg, vidare in på Adelsgatan, han går igenom Söderport, och jag springer lite lätt, för han är fyrtio meter framför mig.

Jag kommer ikapp tjugo meter och han han viker av vid Ica Atterdags och går in genom svängdörrarna. Jag joggar och hamnar strax bakom honom och han går in i affären, genom de små säkerhetsgrindarna.

Jag håller min uppsikt över honom medans han går och plockar på sig en energidryck, går längst med de breda hyllorna, packade med varor. Han har ännu inte ens lagt märke till mig:

“ Patetiskt kul hur enkelt det var”

Tänkte jag, medans han ställde sig i kassan.

Det var cirka fem personer i två kassor, jag ställde mig vid den han inte stod i, och tappade hans uppsikt i någon minut och jag köpte en dosa snus.

När jag handlat klart märker jag att han börjat prata med någon i personalen, han går plötsligt mot hissen, vid väggen där kassorna slutar. Dörrarna till hissen sveper upp och han bara står där och tittar snabbt på mig, med sitt ansikte, som har samma apliknande drag och utsträckthet som Sigmund Freud. Han försvinner ner.

Jag går ner till Pallisaderna, tänder spliffen, och mina tankar färdas genom ögonen ut bland träden, '
kristalliseras och formuleras.

“ Nu har jag sett kullarna som leder, bakom det etablerade, där det gömt sig, och ska då en gång förgås, och stå som en historisk artefakt var skapelse vars inristningar påminner om förpassade väsen, men tiden är inte inne”.

Jag tar ett sista bloss och försjunker ytligare, i en dimma där älvor började dra knivar mot varandra, och jag låter blicken gå upp i skyn där solens glänsande skjuter mina ögon med för starkt ljus. Jag tittar bort, som om ni inte finns.