Beskriva äkta kärlek till någon som aldrig upplevt det?

Kärlek är svårbeskrivit och det har testats många gånger. Personligen tycker jag något i stil med att man hittat sin andra hälft/ missing part är det som bäst beskriver det. Hur skulle du beskriva att äkta kärlek känns och när och hur visste du att du hittat det?

När du känner att du inte är intresserad av någon annan övh. Spelar ingen roll om du är lite sugen av annan men det finns bara en som har tillgången och du vet att du vill bara ha bae och får massa energi när ni är tillsammans. Lite som med kokain

När man själv inte förstår hur det är möjligt att älska så djupt. När man är rädd att älska men kan inte låta bli.

Och när man acceptera person som den är. Fullkomligt. I båda gott och ont.

Vill man vet vad äkta kärlek är, ska man läka och älska sig själv först och främst.

Kärlek är så mycket. Ord räcker inte. Men Kärlek är inte avundsjuka eller att man önskar varandra något dåligt.

När man kan se den andres fel, men man bryr sig inte om dem. För även om det finns män där ute i världen som inte har de felen, så är de inte... HAN.

Intressant aspekt, att energin för att förverkliga sig själv ligger hos någon annan.

Där tror jag du har fel. Kärlek och hat ligger lika besläktat. Båda är starka könslor.

…eller till och med älskar dem pga de gör hen unik.

Det är svårt att definiera och sätta ord på vad äkta kärlek är när man är mitt uppe i att vara "drabbad" av den. Man kanske inte ens är fullt medveten om att den satt klorna i en på det sätt den har. Och dessvärre inte heller kan se och förstå att uppskatta den fullt ut.

Avsevärt mycket lättare att definiera vad kärlek är när det över och försent att uppskatta och vårda den.

Bra beskrivning - som kokain. Fast för mig går liknelsen ännu längre - ruset försvinner snabbt. Har känt kärlek massvis med gånger men bara kort.

Ibland är det kärleken som sådan som man saknar och inte kanske nödvändigtvis en viss person och då kan man ju trösta sig självt med att det kommer nya.

Jag tycker det är särskilt intressant när det bara är pangbom där är hon. Och sen att allt klickar/ eller inte på olika sett efter. Det finns en otrolig dragningskraft om man har rätt och verkligen hittat sin motpol.

När man är beredd att följa honom dit han går. Även om det innebär, att man kanske aldrig kommer att få se sina släktingar och vänner mer. Idag blir det väl sällan SÅ dramatiskt, men i alla fall: att man endast sällan kommer att kunna träffa dem IRL. Att man kan ge upp fädernesland, modersmål, karriär, studier, ideélla engagemang, hobbies, whatever... om det krävs för att få vara med honom. Man kan tycka att allt detta är fint och viktigt, men... ens riktiga liv är där han är nu. Och man funderar inte ens över om det är rätt eller fel. Det ÄR bara så.


Exakt.

I min värld är kärlek osjälvisk och villkorslös.

Hat har ingenting med kärlek att göra och det samma med besatthet.