Beskriva äkta kärlek till någon som aldrig upplevt det?

Jag har alltid haft väldigt lätt för att förstå saker och ta till mig information i efterhand och kärlek är inget undantag, just det du är inne på nu har varit ytterligare ett hjälpmedel för mig i att komma till insikt inom det hör området.

Om du träffat ett stort antal nya och den enda reaktionen det leder till är att du blir ännu mer ledsen kan man vara säker på två saker:

1. Det var riktig kärlek som drogs ifrån en.
2. Den var kopplad till en viss person som inte är helt enkel att byta ut.

Hat/besatthet = obesvarad kärlek

Ja, och att man känner att man vill ge, ge och ge utan att det känns jobbigt.

Nja-njä. Kärlek till barn och andra anhöriga funkar ju så. Men jag kan inte riktigt hålla med om att erotisk kärlek funkar så. Kanske om det handlar om ett äldre par, där det erotiska för länge sedan bleknat, och de blivit som nära vänner och kompanjoner.

...men när man är mitt inne i det starka erotiska ruset... då handlar det om en "passion au deux". Man vill leva i det ruset - tillsammans med den som framkallar det. Man gör allt för att få göra det... Men det betyder inte, att man skulle bli lycklig för hans skull om han kom och sa: "jag har kommit på att jag inte älskar dig, jag älskar Lisa. Hon är gravid med mitt barn och vi ska gifta oss. Hej då, ha det bra". Utan då vänds kärleken till vrede och hat - och ju starkare kärleken var, desto våldsammare blir vreden och hatet... "Hell has no fury like a woman scorned".

Det är därför det är så viktigt att lära älska sig själv först.

Och varför skulle man bli arig och vred om en person inte vill älska en längre? Vrede och ilska har inte så mycket att göra med kärlek. Det handlar nog mer om ens ego.

Men kärlek kan inte tvingas fram. Det kommer av sig själv och från ens hjärta och själ.

Hat och besatthet handlar inte om kärlek. Det handlar om ens ego. Om kärleken är obesvarad då har man tillräckligt med kärlek till sig själv att gå vidare och önska person allt väl. Man kan inte forcera kärlek eller kräva det

”What is love? Baby dont hurt me dont hurt me no more” kärlek är en stark känsla som kan ta sig an många uttryck. Vad det inte är är likgiltighet.

Intressant iakttagelse. Det är kanske där man kompletterar varandra. Den andra halvan. Skulle vilja lägga till att man skulle ta en kula för den andra. När man blivit 1 vill man inte skiljas från varandra ju.

Likgiltighet handlar mer om passivitet. Man kan inte vara likgiltig eller passiv när man älskar. Det är omöjligt! Men när en person inte vill ha en längre då kan man inte använda likgiltighet som en ursäkt för att "tvinga" någon att älska en och envisas med det.

Osjälvisk och villkorslös kärlek handlar inte om likgiltighet.

Själv har jag haft många förhållanden, seriösa.

Men älskad har jag aldrig känt mig tror jag.
Jag hade länge varit en pusselbit i någon annans liv, den där trollkarlen som ska göra prinsessdrömmen sann.
När jag har insett att jag är "älskad" endast för att uppfylla, men inte för mina brister, svagheter eller mina skeva intressen.. då har jag gjort slut, är hon ointresserad av hela mig så kan hon glömma hela konceptet. Bye

Men nu har jag en som accepterar mig.
Till sist.

Det är säkert olika för alla och ingen kan ge facit förrän de ligger döende. För mig var det känslan av bekväm personkemi, att kunna släppa allt och vara sig själva utan att riskera något. Folk beskrev oss som ett gammalt par som varit tillsammans för evigt.

Håller absolut inte med. När man är nyförälskad så ser man inga "fel" - och det är väl min definition av topic.

Äkta kärlek: Man ser inga som helst fel eller brister hos personen utan allt känns bara som magi.