Göran Oredsson är död

2011-06-27

Minnesstund för Göran Oredsson

Natten mellan den 27 och 28 juni 2010 avled Göran Oredsson, grundaren och ledaren av Nordiska Rikspartiet, efter ett helt liv i nationalsocialismens tjänst. Nordiska nationalsocialister (NNS) arrangerade den 27 juni 2011, på ettårsdagen av Göran Oredssons död, en politisk minnesstund för att hedra honom och lyfta fram Göran Oredsson som ett föredöme i den fortsatta oförtröttliga nationalsocialistiska kampen.
Göran Oredssons grav utanför Borensberg i Östergötland.

Vid lunchtid samlades nationalsocialister vid Göran Oredssons grav belägen utanför Borensberg där han levde och verkade under senare delen av sitt liv. Bland deltagarna var Vera Oredsson, Göran Oredssons maka under 48 år och mångårig partisekreterare i Nordiska Rikspartiet samt även partiledare åren 1975-1978 då Göran Oredsson skrev sina minnesböcker. Även Görans och Veras son, Tord Oredsson, deltog i minnesstunden.

Minnesstunden inleddes med att Rickard Ekman från Nordiska nationalsocialisters ledning höll ett kortare anförande om varför NNS tagit initiativ till denna minnesstund. Ekman framhöll att storheten i Göran Oredssons livsgärning består i hans totala lojalitet till kampen oavsett framgångar eller motgångar. Ekman läste upp ett stycke ur ett brev från Vera Oredsson där hon berör just Göran Oredssons trofasthet, och där hon drar sig till minnes en ordväxling med den norskättade NRP-partikamraten Vigdis Simonsen:

- I detta brev vill jag [Vera Oredsson] påminna om ett samtal med Vigdis Simonsen för många år sedan. Jag beklagade mig över Görans dysterhet efter ekonomiska bekymmer. Hon yttrade då några meningar som etsades fast i mitt minne. ´Tänk Vera, att du och jag bär på minnen av segrar, glada sammankomster, ljusa upplyftande politiska framgångar. Jag under Quisling och du under Hitlereran. Göran däremot kämpar och kämpar i evig motvind av hets, lögner och polisförhör. I sin ungdom till och med helt ensam. Detta är att beundra, denna sällsynta trofasthet kräver ditt stöd helt och hållet´.

Ekman citerade även ur Göran Oredssons egna minnesvolymer, "Prisat vare allt som gjort mig hårdare", följande stycke:

- Jag har faktiskt inte upplevt så mycket av glädje och hänförelse i det politiska arbetet. Jag skäms inte om jag säger rent ut, att jag känner viss avundsjuka mot mina föregångare i Sverige som Birger Furugård och Sven-Olov Lindholm. Trots allt var dessa med under årtionden då nationalsocialismen sågs med helt andra ögon än efter 1945. I glansen av vad som skedde i det nationalsocialistiska Tyskland under 1930-talet av väldigt framåtskridande, och med verksamhet i vårt land - som i tiotusendetals räknade arbetslösa och armod, och tacksamt slippande motståndarpropaganda om "6 miljoner gasade judar", "börjat Andra världskriget" mm som dagens nationalsocialister läggs till last - kom folk i tusendetals till de bruna leden och de kunde sola sig i glansen av pingstuppmarscher, stormöten och vind i fanorna.
Ingenting av detta har varit mig som NS-ledare serverat. Jag har fått arbeta med nationalsocialismen i ett samhälle där levnadsstandarden varit högst i världen. Jag har fått arbeta med nationalsocialismen utan att ha något som helst föredömeland att peka på och jag har fått brottats med propagandalögnerna om gaskamrar, krigsskuld, osv, osv.

Att ständigt förbli lojal och att aldrig kapitulera från det man vet är rätt oavsett motgångar eller medgångar, det är den ledstjärna Göran Oredsson symboliserar för oss svensk-nordiska nationalsocialister, hävdade Rickard Ekman i sitt anförande.

Därefter talade Vera Oredsson om sin make, och nämnde flera av Göran Oredssons fina karaktärsdrag. Bland annat drog hon sig till minnes en gång då hon teoretiskt diskuterade med Göran om hur hans liv hade tett sig om han dolt sina insikter om vart Sverige var på väg och sålt sig till de som förstör landet.
- Jag minns en gång då jag sade till Göran att du som är en så god talare, och har fina idéer om social rättvisa och socialt patos, du skulle ha kunnat bli en kommunalpamp med hög lön. Ja, svarade Göran, eventuellt kan det kanske vara så. Men jag hade förlorat min själ.
Efter minnesstunden begav sig deltagarna till en plats för avslutande gemensam fika under Nordiska Rikspartiets vajande fana.

Att Göran Oredsson var en man som var långt före sin tid, och under decennier i Sverige då svenskarna slog sig till ro och aningslöst litade på sina socialdemokratiska och borgerliga makthavare utan att förstå den mörka framtid som landet gick till mötes, framhölls under minnesstunden. Hur inopportunt det än var, så höll Göran Oredsson nationalsocialismens fana högt decennium efter decennium, och påvisade det alternativ som kan rädda svenskarna från en annars säker etnisk utplåning.

Minnesstunden på kyrkogården avslutades med att Tord Oredsson, som är präst till yrket, sade några ord om Göran Oredsson som far och människa, samt läste en bön för honom.

Deltagarna begav sig därefter vidare till en plats där Nordiska Rikspartiets svart-röda fana med Solhjulet vajade stolt i vinden, och denna vackra soliga dag avslutades med fika och samkväm i goda vänners lag.