"Den leende styckmördaren" Janne Tuomela - mordet på Nina Peltonen 2006

Bor och pluggar på Mälardalens högskola i Västerås.
https://www.vlt.se/artikel/vlt-avslo...tuderar-pa-mdh

Jannes svar på VLTs meddelande till allmänheten

https://www.facebook.com/janne.tuome...80932930225894

19 000 tecken, för långt för att posta här på Flashback där gränsen ligger på 10 000.

Han skriver att polisutredningen och den juridiska processen mot honom är att klassa som ett justitiemord i klass med Quick-härvan. Det säger väl det mesta, hur det står till i huvudet hos denne man. Han förefaller vara en rättshaverist i samma liga som t ex Jan-Erik Mariniusson.
Lovade inte ”den leende styckmördaren” att aldrig mer återvända till Sverige? Trist att han bröt det löftet.

Janne. Jag har inte sett dokumentären om dig, tänker inte göra det heller. Det är tydligt att du njuter av uppmärksamheten så det ska jag inte ge dig
I mina, samt av en överväldigande majoritet av det svenska folkets ögon är du som vilken simpel kvinnomördare som helst. Du kanske kan lura nån med din svada som du levererar, den långa texten på fb osv, så nån kvinna med jävligt taskig självkänsla kan du nog få att sitta och lyssna på dig om hur synd det är om dig. Då lär hon sitta och nicka och hålla med. Det finns namn för såna kvinnor och minns då att det är det enda du kommer få. Alla vi andra ser dig för den du är. En narcissist, en kvinnomördare. En man som dödat sina barns mor. Ett riktigt äckel, en feg skit som borde sitta inlåst för resten av livet. Jag spyr

Enligt Tisdagens nummer av Vlt så är han numera bosatt i Västerås och studerar på Mdh.

Vet någon vad han studerar och vart i Västerås han bor?

Fyfan, tittar på hans bild på Facebook. Riktigt jävla läskig blick!

Hans text på Facebook, delat upp den. Del 1/3:

För någon timme sedan (omkring 11:30, den 21/9) upptäckte jag att Västmanlands Läns Tidning har publicerat ett meddelande till allmänheten om att jag studerar vid MDH. Visserligen stämmer denna information, men jag anser inte att den utgör någon nyhet i sig. Artikeln är tydligen ett resultat av att sociala medier redan i förrgår ska ha fyllts med någon form av kollektiv panik, för att någon som jag har dykt upp i idylliska Västerås.

Problemet som jag har med att VLT väljer att i onödan skrämma allmänheten med denna information, är att jag hade uppskattat om man på förhand hade kontaktat mig för att fråga om denna information stämmer och om det är något som jag vill kommentera. Hade man gjort det från VLT:s sida, så skulle man äntligen ha haft möjlighet att ägna sig åt journalismens främsta uppgift, nämligen att granska makten och informera allmänheten om sådant som ökar välståndet hos befolkningen och gör dem till bättre medborgare och invånare.

Ja, jag är tillbaka i Sverige efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff. Ja, jag har påbörjat en utbildning som förhoppningsvis kommer att leda till en karriär som jag kommer att vara nöjd med. En annan stor orsak till att jag har återvänt till Sverige, är att jag vill ha juridisk upprättelse till mängder av rättsövergrepp som skedde under 2006. Jag har alltid, och på ett ovanligt öppet sätt, medgivit att jag är skyldig till det som jag dömdes för. Problemet är, att det finns mängder av bevisning för att det fanns omfattande förmildrande omständigheter, vilka självklart borde ha tagits upp. Hela begreppet om rättsstaten kräver, att alla ska behandlas lika inför lagen.

Eftersom jag behöver posta detta så snabbt som möjligt, så har jag inte tid att gå in på detaljer, men jag kan alltså uppvisa dokumentation som stödjer allt som jag kommer att beskriva härnäst.

Min Facebook-sida utgör naturligtvis inte någon form av nyhetsportal, eller redaktion, så därför skulle jag uppmana dem som läser och prenumererar på VLT att kräva att de kontaktar mig och granskar den dokumentation som jag här kommer att hänvisa till. Detta är er rätt som användare av detta företags medier och ni ska även kunna känna tilltro till att tidningen verkligen är intresserad av att informera allmänheten om sanningen och inte bara av att generera enkla rubriker som ökar allmänhetens benägenhet att klicka på länkar och därmed öka tidningens reklamintäkter.

Det journalistiska intresset av mig är av förståeliga orsaker stort, men tyvärr så har man inte velat titta närmare på varken de omständigheter som föranledde min radikala gärning eller på vad som skedde efteråt. Från både myndigheter inom den juridiska apparaten och inom andra områden, inklusive medier, så har stora övergrepp inträffat, vilka i sin omfattning närmast påminner om Thomas Quick-skandalen. Dessa behöver man alltså belysa, eftersom Rättsstaten Sveriges hälsa är långt sämre än allmänheten ens kan ana.

Här följer nu vissa rubriker av omständigheter som jag anser relevanta för VLT och andra medier att ta del av.

1. Jag blev bevisligen misshandlat av min sambo under hela vår relation, som varade i över fyra år. För att styrka detta finns en polisrapport med fotografier, ett dokumenterat vittnesmål och flera som ännu inte har dokumenterats. Det förekommer även en beskrivning i ett brev, där min sambo ber om ursäkt för att ha trampat på mitt skrev och slagit mig, när jag har legat och sovit på soffan.

2. Det finns ett vittne som oanmält kom på besök hos oss när min sambo var ensam hemma med min då enda son, som vid denna tidpunkt var 14 månader gammal. Besökaren hörde ljud från vårt sovrum och där ertappade hon min sambo tryckandes en kudde mot sin sons ansikte. Om besökaren inte hade stoppat det som skedde, så skulle pojken sannolikt ha dött. Detta hörde jag talas om först tre år efter min gärning.

3. De barnpsykologiska rapporterna som upprättades omkring mina barn uppvisar mycket tydligt, att båda mina barn uppfyller kriterierna för reaktiv kontaktstörning hos spädbarn. Denna allvarliga utvecklingsmässiga problematik utvecklas endast hos barn som utsatts för allvarliga former av försummelse och annan vanvård. Litteraturen inom detta område hänvisar i första hand till hemska institutioner för föräldralösa barn i Rumänien och andra östeuropeiska länder. Dessa omständigheter måste även vara långvariga och de associerade beteendena är på många sätt de motsatta, mot vad man skulle förvänta sig hos barn som utsatts för plötsligt traumatiska upplevelser. Barnen observerades både innan och efter omhändertaget ta avstånd från sin biologiska mamma och jourhemsmamman och istället söka tröst hon sin riktiga pappa och jourhemspappan. Detta är starka indikationer på att de hade lärt sig frukta sin biologiska mamma och söka tröst och skydd hos sin pappa.

4. De beskrivningar om de beteenden som min sambo utsatte mig och våra barn för, vilka har dokumenterats under förhör, rättegångar och i flera skrivelser av mig, påminner till en obehagligt hög grad om hur litteraturen beskriver de gravt störda beteenden som kvinnor med Borderline Personlighetsstörning förväntas uppvisa. Jag hörde först talas om denna diagnos när jag såg det relevanta avsnittet i programserien Ondska, som leddes av Hasse Aro. Detta sändes omkring den 24 november 2006, alltså omkring 8,5 månader efter min gärning. Detta program beskrev med skrämmande exakthet många av min sambos beteenden. När jag lånade böcker i ämnet, blev jag chockad av att läsa, att psykiatrin redan sedan 70-talet har vetat att mödrar med denna diagnos tenderar att utgöra en fara för sina barn. Att allmänheten inte informeras om detta kända faktum, angående en mycket vanligt förekommande psykisk störning, anser jag vara ett uppenbart brott mot barnkonventionens 19:e artikel, vilken faktiskt blev svensk lag den 1:a januari.

5. Det har funnits flera vittnen som hade mycket stor insyn i vår familj som alla var villiga att vittna till min fördel, trots de hemska rubriker som jag beskrevs genom. Majoriteten av dessa vittnen hade även mycket starkare kopplingar till min sambo än till mig, vilket gör deras villighet att hjälpa mig i den situationen särskilt betydande. Eftersom alla mina tre advokater skulle komma att aktivt motarbeta mina juridiska intressen, och varken polis eller åklagare brydde sig om att kontakta dem, så skulle de inte få vittna eller ens få sina uppgifter dokumenterade.

6. När vi anlände till Sverige, i december 2005, så hade vi gemensam vårdnad om vår då tre-åriga son. Detta enligt ett finskt beslut från år 2003, då vi bodde i Finland i fyra månader. Ett av mitt livs allra största misstag, var att jag var så dum att jag lät min sambo själv besöka Skatteverket för att anmäla vår flytt till Sverige, medan jag själv stannade hemma med barnen. Jag kan inte veta vad som sades där, men det slutade med att en tjänstekvinna valde att helt på eget bevåg och i skarp kontrast mot lagen, ändrade på den gemensamma vårdnaden till att tillfalla modern enskilt. När jag fick reda på detta, ringde jag genast till henne som hade fattat beslutet. Hon sa att de var fullt medvetna om det finska beslutet och att det var juridiskt gällande även i Sverige, men att de ändå hade valt att göra som de gjorde. Om vi ville ändra tillbaka beslutet, så var det bara för oss at besöka det lokala kontoret. I efterhand borde jag ha bett att de skickade mig en hagelbössa, för min sambo skulle aldrig frivilligt ge upp kontrollen om våra barn. Hon visste, att den främsta orsaken till att jag inte hade kunnat lämna henne, var att jag visste att hon skulle hämnas på mig genom mina barn. Detta var i själva verket hur hon hade kunnat utpressa mig till att flytta till Sverige från Australien, som jag självklart fullständigt hade älskat. Först hade hon beskrivit hur hon flera gånger hade tänkt tanken att köra in i en betongvägg med barnen i bilen, eftersom hon var tvungen att vistas så mycket ensam med dem. Barnomsorg är mycket dyrt i Australien och jag var tvungen att arbeta för mitt visum. När situationen var så svår, så föreslog jag mot min vilja att vi skulle flytta till Sverige, p.g.a. maxtaxan. Senare skulle jag återigen bli våldsamt angripen av henne och insåg då att jag verkligen inte ville flytta till Sverige med henne. När jag tog upp detta, så ställdes jag inför ett ultimatum. Antingen följer jag med henne till Sverige, eller så tar hon barnen och flyttar till Finland. Jag hade inte kunnat stoppa henne, så jag gav efter. Hon var däremot tvungen att lova att stanna i Sverige i minst fyra år, oavsett vad som hände oss emellan. Det lovade hon dyrt och heligt.

Efter min gärning var jag i kontakt med den finska ambassaden och Skatteverket, då var det plötsligt inga som helst problem med att radera den olagliga ändringen av vårdnaden.

Sedan till bevisbara omständigheter som inträffade efter min gärning:

Fortsättning 2/3

7. Min första advokat, Tomas Rothpfeffer, blev så chockad av min oväntade attityd, att han i ett tidigt skede kom att kontakta min sambos syster, för att trösta henne med att han skulle göra vad han kunde för att hon skulle få kontrollen över mina söner. Orsaken att jag känner till denna kontakt, är att systern ringde till min mamma och berättade detta personligen. Systern var religiös, och insåg nog inte att Rothpfeffer hade gjort sig skyldig till ett brott som kan ge sex års fängelse! Istället för att informera mig om detta direkt, så valde min mamma att konfrontera Rothpfeffer direkt. För att skydda sitt skinn, så skulle Rothpfeffer ljuga för min mamma och berätta att polisen skulle ha funnit bilder som jag skulle ha lagt ut på nätet. Om min mamma skulle se till att få honom utbytt, så skulle informationen om detta nå allmänheten. Min mamma skulle tro på denna hemska lögn i över ett år, innan hon äntligen gick med på att ringa förundersökningsledaren och få bekräftat att det aldrig hade påträffats några indikationer på några fotografier.

8. Polisen har bevisligen ändrat på förhörsprotokoll och mörkat det verkliga innehållet i andra, för att få det att verka som om barnen skulle ha vaknat den aktuella natten. Detta blev särskilt tydligt under rättegången i tingsrätten. Där intervjuades en granne om hennes erfarenheter från den natten. Det mest relevanta var när hon frågades om hon hade hört barnen. Hon svarade då att hon inte hade hört dem den natten, men att grannarna varit oroliga för våra barn ända sedan jag hade börjat arbeta i januari (och inte kommit hem förrän efter midnatt i genomsnitt varannan natt). Enligt förhörsprotokollet hade hon däremot hört barnen den aktuella natten. Först försökte åklagaren att få henne att backa, sedan målsägarbiträdet och ingen av dem får henne att ändra sig. Slutligen hörs det en kraftig harkling i inspelningen, vilken jag naturligtvis har kvar. I samma stund avbryter målsägarbiträdet sina frågor mitt i en mening och säger att hon är färdig. Det är skrämmande hur tydligt det blir att dessa officiella motparter har kommit överens om att samarbeta under själva rättegången. Den skrämmande delen är, att de så självsäkert kan veta att de är totalt skyddade av systemet. Rothpfeffer fortsätter attacken på denna stackars granne, som alltså inte har sagt något som talade emot vad jag har berättat. Det enda hon har sagt av betydelse, är att barnen inte hördes – trots att hennes förhörsrapport anger det. Eftersom Rothpfeffer arbetade för att separera mina barn från mig, så väljer han alltså att göra vad han kan för att sänka trovärdigheten hos detta vittne. Han använder sig även av uppenbart missvisande metoder, men det är det inte värt att gå in på nu. Jag inbjuder honom till att fritt anmäla mig för förtal, men om han gör det så vill jag att han även ger sitt medgivande till att man kontrollerar vilka telefonnummer som han har ringt i Finland i mars och april 2006. Inspelningarna från tingsrätten och hans dokumenterade ageranden under vissa av förhören med mig, visar tydligt att han hade en inofficiell agenda som stred mot det uppdrag som svenska staten betalade honom över 100.000 kronor för att genomföra.

9. Socialtjänsten skulle enligt sina egna anlitade experter inte i något skede sätta mina barns intressen i första rummet. Jag orkar inte gå in i alla vändor, men de skulle slutligen medverka i kidnappningen av mina barn till Australien. Jag kallar detta kidnappning, vilket det i juridisk mening var. Barn får inte utan vårdnadshavarens tillåtelse föras till andra länder. Jag hade och har fortfarande enskild vårdnad om min äldsta son. Eftersom socialtjänsten inte var intresserade av att betala närmare en miljon om året för en placering i Sverige av mina barn, så valde de denna lösning i stället. För att inte det jobbiga svenska rättssystemet skulle lägga sig i, så valde de att mörka all dokumentation om sina planer och även den barnpsykologiska rapporten för tingsrätten i över två månader. Dessa dokument släpptes till tingsrätten först när socialtjänsten hade fått bekräftat, att barnen hade anlänt till Australien. Först i detta samband stämde man mig för att jag skulle berövas vårdnaden, men detta lyckades man inte med. Jag skulle hemskt gärna vilja veta, om någon tror att en kvinna skulle behandlats på samma sätt? Om en kvinna dödat sin man, efter att han misshandlat henne i åratal och även hotat att döda de gemensamma barnen, skulle då socialtjänsten (olagligen) ha skickat barnen till andra sidan jorden, där de enda släktningarna är den avlidna mannens åldrande föräldrar – Självklart inte!! Som alla föräldrar till kidnappade barn har jag inte heller haft någon kontakt med dem sedan de fördes bort, men jag känner lyckligtvis till i vilken familj de är placerade.

10. Omkring 2009 hade jag varit i kontakt med Stockholms tingsrätts arkiv för att få ut vissa av mina handlingar. Vid något tillfälle får jag beskedet att hela min ärendemapp hade försvunnit från arkivet. Av alla dem jag talade med där, vissa hade varit där i över 20 år, så hade ingen hör talas om att en mapp skulle försvinna. Detta försvinnande inträffade kort efter att jag i en skrivelse hade skrivit, att jag skulle ha dömts under en annan brottsrubricering om bara åklagare och advokater skulle ha skött sina jobb. I och med att jag i flera månader fortsatte att undra vad man gjorde åt saken och ville ha ett skriftligt intyg om vad som inträffat, så blev någon slutligen tillsatt att åtgärda problemet. Jag fick mitt intyg och slutligen skickade man mig åklagarens version av förundersökningen. Där fanns det massor av material som skulle ha varit mycket relevant för försvaret, men det hade man alltså mörkat.

11. I ”dokumentären” har man tyvärr valt att tala med en kvinnlig polis som visat sig vara långt ifrån trovärdig. Det som jag tänker på i första hand, är hur hon beskriver hur jag i en hiss skulle ha frågat om jag borde skaffa nya slingor. Detta är troligen ett falskt minne som hon tror på själv. Jag har aldrig haft några slingor, så jag har rimligen inte heller kunnat säga något sådant. Tre månader tidigare hade jag haft långt hår som jag hade blekt för att komma närmare min naturliga färg, efter att väldigt länge ha färgat det svart. När jag sedan klippte håret så kan det ha givit intrycket av att ha slingor i sig. Jag skulle heller aldrig ha pratat på ett sådant sätt till poliser, eftersom deras inställning till dem som de hanterar vanligen är ganska omänskligt. Tro inte att det bara är i USA som poliser missbrukar sin makt och skyddar varandras lagbrott. Samhällskontraktet upprätthålls inte från myndigheters sida i USA och det upprätthålls inte heller här.

Jag inser att det här har tagit alldeles för länge och det är dags att posta denna text. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och otydliga avsnitt, men detta är alltså mitt försök till att hjälpa allmänheten med att få tillgång till bevisbara omständigheter och relevant information, som motsats till det mörkande av mina verkliga omständigheter som medier har gjort sig skyldiga till i 14,5 år.

Ett led av detta utgörs även av ”Dokumentären” om mig. För det programmet intervjuades jag i över 2,5 timmar och hann då berätta om de relevanta omständigheterna. Trots detta, valde man alltså att klippa allt detta och låta mig komma till tals i omkring 5 minuter. Jag har kvar en egen inspelning av denna intervju på över 2 timmar, om någon är intresserad av den delen.

Medan jag har skrivit detta, har jag blivit kontaktad av Daniel Nordström som är chefredaktör vid VLT. Jag har framfört viss kritik om hur de betett sig den här morgonen, men även meddelat att jag är villig att samarbeta med dem, men först efter att ha publicerat denna post. Jag hoppas verkligen att min process mot att få en rättvis och jämställd behandling av den svenska staten börjar i och med dagens händelser.

Om det är någon som känner att de har några frågor som de undrar över, så har jag inget emot att svara på dem. Jag har talat om mitt ärende för hundratals människor över de senaste 14 åren och jag blir ständigt överraskad av hur stor andelen är som kan relatera till de omständigheter som jag levde under, och som förstår att det inte heller skulle ha fungerat, om jag skulle ha sökt hjälp från några av Sveriges ideologiskt styrda myndigheter.

Fortsättning 3/3

Tack till dem som har orkat läsa igenom detta spontana svar på artikeln om mig. Jag kan bara beklaga att ”nyheten” om mig måste ha skärrat ganska många människor. Jag kontaktades faktiskt av en ung kvinna från ett av de närliggande gymnasierna – angående hur sociala medier har diskuterat mig de senaste två dagarna. Hon kände själv ingen rädsla gentemot mig, vilket det absolut inte finns någon anledning till. Jag har varken tidigare eller senare varit våldsam mot någon. Min gärning utgjorde slutligen en form av nödvärn, i ett samhälle som kraftigt diskriminerar gentemot män – särskilt i familjeärenden. Självklart bär jag själv en mycket stor skuld för att situationen uppstod. Precis som Jenny Yourstone kommer fram till i ”dokumentären”, så ledde mina upplevelser under barndomen att jag utvecklade vad som kallas för undvikande anknytning. I vuxenlivet så kännetecknas många som utvecklat en undvikande anknytning av att de har mycket svårt att be om hjälp, eftersom de tidigt får lära sig att det finns ingen hjälp att få. Ett annat kännetecken är att de bygger upp mycket starka emotionella barriärer gentemot negativa känslor. Det var dessa barriärer som år efter år möjliggjorde, att jag kunde leva med den ständiga oron för mina barn, men ändå inte bli tillräckligt stressad eller rädd för att verkligen göra något åt saken. Genom att jag visste, att min sambo hade blivit väldigt illa behandlad av sina föräldrar, så ville jag inte heller svika henne genom att berätta för omgivningen om vad som egentligen pågick bakom slutna dörrar.

Sedan jag gripits, har jag däremot inte haft några sådana tendenser. Det är därför som jag har varit så besviken på att varken advokater, poliser, domstolar eller medier har velat lyssna på mig och titta på den dokumentation som faktiskt finns. Jag hoppas nu på en radikal förändring i detta avseende.

Tack igen och med vänlig hälsning,

Janne Tuomela

Tänker samma. Och tänker också det vore fruktansvärt interessant om någon duktig flashbackare är villig att gå genom fallet, med all tidigare dokumentation och också med dom uppgifter, dokumenter och ljudfilar GM nu säger att han vill dela?

Under inlägget kommenterar han även, MASSOR! Orkar inte kopiera in mer än såhär..

Tack för ditt stöd. Självklart måste jag leva med det som jag har gjort och det är inte en liten sak. Folk får naturligtvis tänka vad de vill och även uttrycka det. Samtidigt anser jag att alla ska behandlas lika, både inför lagen och av medier. Om jag hade varit kvinna, så finns det inget tvivel om att min försvarare, och sannolikt även åklagaren, skulle ha fokuserat väldigt mycket på bakgrunden till det som skedde. Det skulle till och med ha inkluderats i det krävda straffvärdet av åklagaren. Om jag hade varit kvinna, hade jag definitivt även kontaktat polisen direkt efter min ursprungliga gärning och sedan med stora tårar förklarat hur rädd jag hade varit för att "han" skulle verkställa sitt hot om att döda våra barn om jag lämnade det våldsamma förhållandet.

Det har allmänt beskrivits som att min sambo dog för att jag inte kunde acceptera att hon ville lämna mig. Denna tanke är helt befängd från mitt perspektiv. Ända sedan det blev tydligt att hon inte klarade av att vara ensam med barnen, så skulle jag ha givit ganska mycket för att hon bara skulle ha lämnat oss ifred. Det finns faktiskt ett brev från cirka tre månader tidigare, där hon ber mig att bli tillsammans med henne igen, för våra barns skull. Så även i detta avseende borde man överge det typiska feminina synsättet.

Om dessa faktorer skulle ha kommit fram under våren 2006, så skulle inte heller en större tidning anstränga sig för att sprida panik när jag väl hade avtjänat mitt straff.... Jag undrar hur många som har betalat de efterfrågade 8 kronorna för att få tillgång till artiklarna som de publicerat de senaste dygnet..?

... Den enda orsaken till att hon plötsligt ville flytta med sig barnen till Finland, handlade inte om att hon ville lämna mig, utan om att hon var rädd att förlora mig. Den föregående natten hade hon talat om sitt missnöje med mig med en vän till familjen. De hade kommit överens om att jag skulle flytta in hos vännen under en period, för att ge min sambo lite utrymme. Jag skulle inte ha haft något problem med det, för jag hade faktiskt bott där tidigare under en period.

Min sambo sa inget till mig om vad de hade tänkt ut, då jag hörde talas om det först långt senare. Min sambo måste ändå ha förstått, att om jag flyttade in hos vännen, då skulle det inte dröja länge förrän jag berättade vad dom verkligen pågick. Då skulle det plötsligt finnas andra som engagerade sig i oss och i våra barn. Då skulle förhållandet inte hålla särskilt länge och hon skulle förlora både barnen och mig.

Genom att flytta till Finland skulle hon återigen få tillbaka makten hon hade haft i Australien. Vi skulle inte längre bo i MIN brors lägenhet, hon skulle ha ett stötte kontaktnät, jag skulle inte längre veta att barnen var trygga på deras daghem. Hon visste även att jag återigen helt skulle dansa efter hennes pipa, bara för möjligheten att bo med mina barn och beskydda dem. Hon hade sedan länge insett, att barnen hade ett stort värde - men främst som ett sätt att kontrollera mig...

Hej Anja, här kommer den första delen av mina svar till dig. Jag får inte plats med mer än en tredjedel, eftersom 8000 tecken är max...

Jag önskar alltså att de hade kontaktat mig först och sedan gjort en riktig intervju som startade med hur och varför jag hade kommit till Västerås, vilka mina planer var och hur det kändes att ha avtjänat ett så långt straff. Sedan hade man naturligtvis kunnat gå in på vad det nu är som man vill fråga om mitt brott, min inställning och hur jag tänker bemöta den kritik och det hat som jag naturligtvis förväntar mig från många håll. Det hade alltså kunnat skötas på ett mycket bättre sätt. I och med att man har varit inne på min FB-sida innan publicerandet, så kan man inte heller hävda att man inte kunnat kontakta mig. Om jag hade svarat att jag inte hade några kommentarer, så skulle det ha varit helt ok att publicera som man gjorde.

När det kommer till epitetet "styckmördare", så har jag alltid tyckt att det känns opassande i mitt sammanhang. Självklart stämmer det rent objektivt, jag har med avsikt tagit livet av någon och jag har även delat upp kroppen i mindre delar. Problemet med ordet styckmördare, är att det innehåller ett implicit uttryck för att styckningen skulle ha varit en central del av min gärning eller till och med mitt fulla motiv. Detta ligger mycket långt från sanningen.

Att dela upp kroppen var absolut inget som jag tyckte om eller skulle ha valt att göra frivilligt. Precis som Leif GW Persson kommenterade den delen, så är det inget konstigt med att man i motsvarade situation väljer att stycka kroppen. Det är antingen det eller att hamna i fängelse. Jag har aldrig varit särskilt stark. Vid den tidpunkten vägde jag cirka 70 kilo och jag är 186 centimeter lång. Det placerar mig mycket nära den lägre gränsen för att vara normalviktig. Min sambo var 175 centimeter lång och vägde över 100 kilo. Om jag inte bara ville ge upp, och därmed garantera att mina barn skulle förlora sin främsta källa till omsorg och trygghet, så skulle jag vara tvungen att hantera situationen utifrån vad som var möjligt och då fanns det inte något annat alternativ.

Angående om jag personligen skulle oroa mig om en styckmördare, som dödade och styckade för att han tyckte om det, så skulle jag nog säga nej, men det handlar nog mycket om att jag inte är särskilt lättskrämd, vilket är en av de främsta fördelarna med att utveckla en undvikande anknytning som barn. Jag skulle lita på det faktum att det är extremt ovanligt att bli mördad av någon som man inte har en relation till. Om jag däremot visste att en man som dödat sin sambo för att skydda sina barn, och sedan varit tvungen att dela upp kroppen för att försöka att undvika att hamna i fängelse bodde i närheten, så skulle jag verkligen inte ha några problem med att han bodde i närheten. Om jag var tillräckligt intresserad, så skulle jag nog kontakta honom och diskutera saken. Om han dessutom skulle vara villig att visa mig dokumentation som visade att det han berättar stämmer, så skulle jag inte ha något emot att till och med bli vänner med honom. Att stå upp för vad man har gjort är något som ska respekteras och ses som något positivt, även om man inte håller med om vad personen har gjort.

Svaret på frågan om varför jag har fått epitetet "den leende styckmördaren" har många bottnar. Den främsta orsaken är naturligtvis för att det är ett extremt mediasexigt namn. Den som kom på det epitetet har sannolikt ökat inkomsterna för kvällspressen och annan media med flera hundra tusen kronor, om inte mer. En annan viktig botten ligger i att det finns en agenda från både medier och rättssystem, att beskriva omvärlden och Sverige genom ett väldigt snävt filter. Jag vet inte om det handlar om kognitiva felbedömningar (cognitive bias) – att man omedvetet tolkar omvärlden genom sådana filter som återspeglar ens förutfattade meningar, eller om det handlar om en medveten överenskommelse mellan väldigt många olika aktörer. Jag vill inte hävda att jag tror på att det skulle finnas några sådana nätverk, men med tanke på hur så många aktörer helt öppet struntar i lagar och allmän pressetik, så känns det inte extremt långsökt. Det är nog främst ett uttryck av någon form av masshysteri. Om tillräckligt många uttrycker att något är farligt och att allmänheten måste varnas, så är det väldigt lätt att själv låta sig svepas med. När det gäller rättssystemet, så tror jag att något liknande händer i och med att min ”försvarare” meddelar polis och åklagare att han inte kommer att sköta sina plikter gentemot mig, vilket gav de övriga ett klartecken att göra precis som de kände för att göra.

Den tredje bottnen är nog den som du menade. Varför verkar det som om jag ler på de mest kända bilderna av mig. I över 14 år hävdade jag att jag i själva verket inte log på dessa bilder. Jag hävdade att mitt ansiktsuttryck inte skulle ha kallats för ett leende under några andra omständigheter. I våras tittade jag återigen på dessa bilder, och kom att se något annat. Det var nog ett leende, men inte ett sådant som man uttrycker när man är glad eller lycklig. Mitt leende var snarare ett förakt, mot att man tillåter fotografer att fotografera in i ett utrymme där det är förbjudet att fotografera. När fotografering har förbjudits i rättssalar, så har det varit just sådana situationer som man har avsett att förhindra. Det skulle inte ha varit särskilt svårt att bygga om den entrén på ett sätt som gjorde det omöjligt att fotografera in i salen. Jag är övertygad om att flera privatpersoner, företag och föreningar har kontaktat tingsrätten angående denna fråga, men att man varje gång har stött på massivt motstånd från medier, eftersom de i sådant fall inte skulle kunna skapa många av sina mest säljande löpsedlar. Detta är återigen ett uttryck för att medier och makten samarbetar för att undertrycka legitima juridiska rättigheter hos den stora allmänheten.

Att jag hanterade min sambos kropp på ett sätt som gjorde det möjligt för mig att få ut henne ur lägenheten, kan i efterhand ses som någonting brutalt och onödigt. Om det däremot skulle ha lett till de slutresultat som jag önskade, så skulle mitt liv ha sett väldigt annorlunda ut och jag skulle inte just nu ha behövt svara på liknande frågor. Din fråga besvarar på det sättet sig själv. När det kommer till att hon faktiskt hade fött mina söner (båda trots att hon redan hade beslutat sig för att göra abort), så ser jag inte det som någon större faktor. För deras del är det naturligtvis av störst betydelse att min gärning splittrade vår familj och de tvingades att växa upp med främmande människor. Om polis, åklagare, advokater, media och socialtjänst hade följt lagen och sina egna yrkesetiska regler, så skulle mina barn inte behöva växa upp med lögner om båda deras föräldrar och ha en pappa som kallas för den leende styckmördaren.

Martin Hedén, tidigare journalist vid VLT, kommenterar det hela på sin Facebook.

https://www.facebook.com/1104377309/...x8Mv1KCawc&d=n

PUBLICISTISKT BOTTENNAPP
Vlt har under senare år fällts av mediernas etiknämnd rekordmånga gånger (fem gånger 2017). Det är inget som förefaller bekymra chefredaktören, som i stället pekat på att ett stort antal anmälningar i n t e lett till fällningar.
Ett stort antal anmälningar borde i sig vara en varningssignal. Det underförstådda resonemanget kan tolkas som att tidningens praktik demonstrerar en välbalanserad hållning. Utåt har ansvarig utgivare framhållit att mediets uppdrag är att pröva gränser, (”Det pressetiska systemet ska utmanas”, blogg 3 januari 2018) eftersom idéer och uppfattningar ändras med tiden.
Nu är Vlt återigen ute på etiska gungflyn. En man dömd för mord på sin sambo för femton år sedan har avtjänat sitt straff och påbörjat sin civila rehabilitering med högskolestudier. Tidningen publicerar den frigivnes namn, högskolans namn, staden han bosatt sig i, att han har ett FB -konto och dessutom återpubliceras ett 14 år gammalt porträtt från rättegången. Bilden har köpts in från Expressen och den braskande rubrik som kvällstidningen satte vid häktningsförhandlingarna citeras. Man ger också ett referat av det brutala mordet och låter anonyma röster uttala sig om personens karaktär. Särskilt allvarligt är att redaktionen uppenbarligen inte tagit kontakt med den utpekade inför publicering, vilket man meddelar genom att citera ett protestmejl från den utpekade.
Redaktionen själv påstår att det här inte bara är en nyhet utan ett journalistiskt avslöjande. Chefredaktören själv undertecknar flera av artiklarna.
Som läsare frågar en sig givetvis vad som motiverar utpekandet av en student som f d kriminell.
· Vill tidningen aktivera en lynchmobb – kanske tycker man att straffet i detta fall varit för kort?
· Vill tidningen etablera ett alternativt rättssystem där medierna agerar hämnare å allmänhetens vägnar?
· Vill tidningen ändra bestämmelserna om vilka som ska få studera på högskola?
Nå, om detta vet vi inget, eftersom ingen motivering för publiceringen anges.
Vid tidigare tillfällen då jag offentligt ifrågasatt Vlts publiceringar och chefredaktör Daniel Nordströms svarat, har hans linje varit dels att hävda att jag inte känner till omständigheterna (Vlt har hemliga källor, etc), dels att allmänintresset kräver publicering. ”Allmänintresset” är ett begrepp som brukar aktualiseras i samband med de pressetiska reglerna, uttolkningen varierar, men begreppet är inte synonymt med ”allmänt intresse” i betydelsen ”stort skvallervärde” eller ”nyfikenhet”. Allmänintresse är en term som betecknar ett legitimt medborgerligt intresse. Det kan handla om att namnge en folkvald som handlat brottsligt. Den gängse tolkningen av allmänintresse är att då kan för medborgaren betydelsefulla uppgifter publiceras även om det skadar en enskild individ och hens närstående.
Nåväl. I just detta fall lär Nordströms vanliga avfärdanden vara mindre giltiga. När det gäller kunskaper om den utpekade hör jag sannolikt till de mer informerade journalisterna i Sverige. Den tidigare dömde studenten medverkade nämligen i radiodokumentär om livstidsdömda som jag gjorde för P1. Vi träffades flera gånger på olika fängelser i Sverige, samtalen bandades. Jag lyssnade också på den bandade rättegången.
När det gäller ”allmänintresset” lär Daniel Nordström få det ännu krångligare med motiveringen. Artikeln i Vlt bygger, som tidningen nämner, på en rubrik i Expressen från den 18 mars 2006. En av tidningens kända kriminalreportrar refererade häktningsförhandlingen under rubriken ”Den leende styckmördaren”, illustrerad med porträtt som mot reglerna tagits i rättssalen. Första meningen i det referatet är:
”Flera gånger log 31-åringen under häktningsförhandlingen.”
Kombinationen av fotot på en till synes skötsam man, beteckningen ”styckmördare” och bestämningen ”leende” förefaller ägnat att mana fram bilden av en monstruös lustmördare.
Artikeln är inte längre tillgänglig *– och förklaringen är enkel. Den anmäldes nämligen till dåvarande Pressombudsmannen och fälldes: det kraftfulla utpekandet bröt mot god publicistisk sed, ansåg Pressens Opinionsnämnd, och avfärdade Expressens argumentation om att allmänintresset krävde en sådan rubrik och bild. Det är Opinionsnämnden och inte medieföretaget som avgör vad som pressetiskt ska räknas som allmänintresse.
När Vlt nu återpublicerar just de delar av artikeln som fälldes i slutet av december 2006, alltså för 14 år sedan, och gör detta efter det att personen avtjänat straffet, handlar det om ett synnerligen grovt publicistiskt klavertramp som i slutändan drabbar ägarna, Bonniers. En ansvarig utgivare får inte göra sådana fadäser.
Men ytterst handlar Vlts publicitet om något ännu allvarligare än tolkningen av det regelverk som medierna själva ålagt sig. Det gäller vilket samhälle vi vill leva i och om vi vill ha medier som av ett eller annat dunkelt skäl ägnar sig åt personförföljelse.