Vad är det som gör att barn kallar sina föräldrar vid förnamnet?

Har haft en stark känsla av att vilja börja använda förnamn, men konstigt när man nästan är 35 att börja med. Fick nästan ett hugg i hjärtat och ville tillrättavisa ett barn på skarpen som sa åt ett anhörigt barn att kalla mig vid förnamn, för att jag är mitt personnamn. Naturligtvis sa jag inte mer än, "nej det behöver du inte kalla mig för.." till det andra barnet som förvirrat såg på mig av insikten att den kanske kallade mig fel.

Barn säger vad andra säger. Det de vuxna säger, kommer de att lyssna på och säga efter "Fråga mamma/pappa!" när andra vuxna använder förälderns namn kan de pröva de också, men det är vad de andra närmaste vuxna omkring barnet säger om någon som oftast avgör.

Vet inte om det har med könen att göra, men jag har alltid kallat farsan vid förnamn.

Morsan blir oftast mamma eller mor.

Vem vet!?

Jag kallar min mamma vid förnamn ibland när jag pratar med henne. Men ofta gör jag det i skämtsam ton eller för att hon inte lyssnar. Då blir det att man säger namnet lite mer på skarpen. Kan ibland tilltala min pappa med hans namn också. Och kan säga pappas namn när jag pratar om honom med mamma.

Jag har sagt mina föräldrars namn så länge jag kan minnas, men endast när jag pratar med dom. När jag pratar med andra och mina föräldrar kom upp i samtalet så sa jag alltid Mamma eller Pappa. Har ingen aning varför

Jag gör det när jag behöver särskilja dem från andra.

9 fall av 10 så används förnamn då de oftast hör fel på mamma och pappa så båda svarar, förmodligen på grund av att de har blivit så gamla.

Men jag tänker inte ens på det när jag väl säger det så det varierar och beror på situationen antar jag.

Samma här.
Jag tror det är för att föräldrarna själva säger typ: Gå till (namn). Istället för: Gå till mamma/pappa.

Gick i grundskolan med en riktigt skum typ, bland annat använde han föräldrarnas förnamn, vilket 10-åriga jag tyckte var skitkul, särskilt när pojken blev arg.

Jag gör det. När jag var liten, sådär 3 år gammal lärde de mig säga deras namn med rösten, hur man uttalar. (jag är döv) Så efter dess har jag sagt deras namn. Inte för att jag avskyr dem utan för att jag lärt mig deras namn. Insåg inte riktigt att jag var udda tills jag blev äldre. Morföräldrarna sa jag dock mormor morfar osv.

Så för mig var det ungefär "n/a är min mamma och n/a är min pappa"

Visst kan det faktum att jag är döv ha bidragit till, jag hade helt enkelt ingen stor refernsram att gå till då.

När jag pratade med kompisar så sa jag förstås mamma/pappa istället när jag nämner dem.