Citat:
Ursprungligen postat av
Vreborlo
Jag brukar tänka på detta ämne att en del inte är riktiga, sen tänker jag på att verkligheten är så ologisk.
...
Det finns 2 saker som är lite knep&knåp man kan fundera på angående universum:
Universum måste alltid ha funnits, hur går det ihop när allting har en början.
Universum har inget slut, man kan liksom inte komma till en vägg och bah "näpp här bakom finns ingenting", det är ju alltid nåt bakom en vägg.
Tror man på "big bang" är man dummare än en diesel truck, vad fan var det som fanns innan big bang då? ingenting?. vad som än fanns innan big bang så var det lika mycket en del av universum som allt som finns efter den lilla tioörings smällen, nu uttalar jag mig utifrån universum som ett tanke koncept.
Mycket utav det där tänker jag med.
Min så kallade "sanning" om livet är för tillfället big bang. Något som omöjligt kan vart början av allt eftersom något måste funnits innan. Det är svårt att försöka finurla på vad som fanns innan eftersom det inte skulle funnits något vilket borde vara omöjligt då man inte kan definera inget. Samtidigt är ju "inget" ett stort tomrum vilket faktiskt är något....
Ju mer man tänker desto konstigare blir det.
För att spinna vidare på tanken kring att alla utom just den personen man är finns så tänker jag så här:
Om jag är den enda som faktiskt existerar kommer allting försvinna när jag dör. Eller också kanske jag redan är död och lever mitt liv på nytt. Så varje gång man dör hamnar man i revy, alltså att jag lever mitt liv igen och igen och igen i all oändlighet fast utan vetskap om det eftersom jag minns hur det var första gången.
Ja finns mycket konstig skit..