Hur Många Separationer Klarar Man Av

Jag är i de övre tonåren, mina föräldrar gick igenom en för mig extremt lång och smärtsam separation när jag var i de lägre tonåren. Det var riktigt jobbigt stundtals och har väl ungefär nu lagt sig, efter många om och men. Jag skulle nog vilja säga att jag är ganska ärrad efter det. Tycker fortfarande det är skitjobbigt och får panikattacker/ångest om jag vet att mamma o pappa ska träffas för att jag vet hur det slutar. Ett tag var jag riktigt känslokall och stängde av direkt när de bråkade, kände ingenting, tror detta kommit ikapp mig nu.

Båda har träffat stabila partners som jag kommit riktigt bra överens med och som känns som en extra förälder. Vi bor ihop och deras barn är som mina riktiga syskon.
Men nu ska antagligen pappa och hans sambo separera.. Nu undrar jag bara hur fan man ska orka detta också? Stabilitet och trygghet som bara krashar igen, mattan dras bort under ens fötter.
Kommer detta också bli skitjobbigt eller kommer man inte bry sig lika mycket nu? Någon som varit igenom samma sak? Är orolig och självklart ledsen över syskonen osv

*sorry för flummigt inlägg men var tvungen att få skriva av mig, vet inte vem jag ska vända mig till*

Du är för fan vuxen o bor med mamma. Va fan gnäller du om. Väx upp i stället.

Sluta vara en sån jävla mes över vad dina föräldrar gör. Det finns barn som har fått uppleva mycket mer hemska förhållanden i hemmet från sina föräldrar som lipar mindre än dig. Det låter som att du mår dåligt bara för att må dåligt.

man-up för helvete. Skit i vad dom sysslar med. Nästan alla föräldrar skiljer sig idag, var glad att du inte blev slagen eller att din mamma blev slagen eller att du levde i konstant hot hos en drogad / alkoholiserad far eller mamma som låg runt.

Min kompis hade en mamma som tog livet av sig för att hon blev slagen. Min andra kompis hade en far som drack och tog droger, hans mamma levde i konstant hot och han fick gå emellan många gånger när de hade dragit kniv mot varandra, han var 12 år då och också mobbad i skolan.

Inga av dessa har vänt sig till någon eller tyckt synd om sig själva, de har hanterat det och gått vidare, Och här sitter du ...

Vill fan slå dig asså.

Ja skärp dig, snyt näsan å skaffa dig ett eget liv

Jag tycker du ska fokusera lite mer på studierna (tex i svenska språket) än på dina föräldrars kärleksrelationer. Var tacksam att de träffat stabila partners, många har inte sådan tur....

Med det sagt så kommer det nog bli enklare denna gång. Övning ger färdighet du vet! Så slarva inte med läxorna!

Det verkar mer som om du kanske oroar dej för att flytta hemifrån. Du behöver inte trygga föräldrar längre. Skaffa eget och betrakta dina föräldrars kärlekscirkus på lite avstånd med lite popcorn till. Eller flytta ihop med nån kompis.

Man får inte mer bekymmer än man orkar bära, det löser sig.