Är livet meningslöst på grund av döden?

Charaden är det mest meningslösa. Den bakomliggande, rådande sanningen är den krassa syn man har på människorna. Antingen är man närande - eller så är man tärande. Det är alltid någon som får sitta med Svarte Petter. Det sociala trycket är kvävande.

Vissa individers behov tycks vara mer viktiga och vara mer angelägna att bemöta.

Jag säger bort med konformism och etiketter. Sluta peta i människors liv. Släpp människorna fria.

Jag håller med dig, släpp människorna fria. Spräng skitjorden till grus!

Rätt svar på den här frågan är att det beror på hur livet känns för personen man frågar. Känns livet bra så är det meningsfullt och känns det dåligt så är det inte meningsfullt för personen. Case closed.

Eller också spränger du bara dig själv. Det blir ju ingen skillnad för dig personligen, men det blir det för alla andra som inte har dina psykproblem och som älskar livet.

Är väl bara ett i-lands problem bland barnlösa västerlänningingar som bara lever för materialism och hedonim, lägger meningslös tid på självförverkligande och dör som genetisk återvändsgränd.

Endast ideologiskt drivna människor som kan se mening i livet exempelvis "högerextrema" "Djupt religiösa".

Det blir svårt att finna något inneboende värde när omvärlden bygger på i lands- ideal. Men med tanke på vilka miserabla öden människor genomlidit i det förgångna ,krig, svält, sjukdomar och katastrofer bara för överlevnadens skull så undrar man ändå vad det är för "fel" på vissa av oss västlänningar som vill kasta in handuken så lätt.
Religiösa ideal är väl det enda som kan ge livet högre mening men kanske är det lite för dogmatiskt att förtrösta sig på.
Totalt irrationellt att hävda att ett liv fyllt av lidande utifrån en materialistisk åsyn är något annat än meningslöst.

Ur en materialistisk åsyn är varenda liv som existerar fullkomligt meningslösa eftersom inga skall veta att dom ens levt när döden inträder. Det är sanslöst i vilken förnekelse folk lever som ändå säger sig vara ateister/materialister. Det finns ingen framgång eller lycka att erövra. Allt som spelar roll är ditt eget mående i sådana fall från dag till dag. Som Ferlin skrev:

”Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet ...
Och mänskor ha gått på den stegen
i tusen och tusen år —
och ingen har visat dem vägen
var stegen står ...
Men alla som tvinga dess pinnar
de springa på glödande kol,
och aldrig i levande livet
de nå sitt mål ...
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har gått ett par fjät — så jag vet
att den stegen är hög som en himmel,
och allt är fåfänglighet.”

Antingen så grundar sig allt i något bortom och vidare eller så är allt ohjälpligt tomt och oväsentligt.

Ja, ur ett större perspektiv blir livet helt meningslöst då. Men så länge man är lycklig så har man åtminstone en anledning till att fortsätta leva men att det skulle ge livet en "mening" nja.
Vissa kanske nöjer sig med livets simpla nöjen så som att spela något kul eller äta något gott. Men någon sentimental lycka är närmast omöjlig ur materialistisk åsyn. Livet blir tufft för romantikerna.