Citat:
Vill dock hävda att det också har publicerats en del bra material i Galago genom åren, och man kan påminna sig att tidningen ursprungligen var ett slags protest mot 70-talets tråkiga och allvarsamma vänstertidningar. (Den samtida Partisano/ETC lade väl grunden till sin framgång på ungefär samma idé, att vara en glättad bildtidning med mer estetik och attityd än politisk analys och teori.) I kontrast till detta ville Galago vara "glad" och poetisk, kanske lite i stil med fluxus-rörelsens mer anarkistiska ideal, och jag har för mig att åtminstone Olle Berg som en av de tre grundarna har förnekat att han själv är/var vänster.
Men frågan om de svenska självbiografiska seriernas allt tristare ressentiment är mycket intressant. Galago var nog mycket riktigt en av banbrytarna här, med pseudonymerna Ann-Catrin Snitteborns och Conny Sladdborns fortsättningsserie Alla gör det som publicerades vid mitten av 80-talet. Här skildrades hur konstfackstudenten Ros-Mari av ett eller annat skäl tvingades flytta tillbaka till sin lilla hemstad, gifte sig med Lill-Bingo och plågades av föräldrar, familj, släkt och alla andra korkade och inskränkta lantisar innan hon slutligen rymde tillbaka till Stockholm och civilisationen.
Denna form av "konstnärsvänster" var ju ett tydligt brott med den politiska 68-vänsterns tafatta försök att uppvärdera och solidarisera sig med den svenska landsbygden och folkkulturen, och den fick ytterligare näring när etermediemonopolet upphörde och det svenska folket/lantisarna visade sig ha alltför dålig smak för det kommersiella. Joakim Pirinens Split vision och Lena Ackebos många serier om Brynebrinks m.fl. ger ju åtskilliga exempel på hur den estetiskt motiverade "vänstern" nu i allt högre grad började uppleva folket som fiender. I stället sökte man sig till sina likar i kulturklassen, identifierade sig med dem snarare än med sin egen familj, och började i stället idealisera queeridentiteten/främlingen/flyktingen som ett befriande alternativ till det svenska.
Sedan dess har ju denna "flykten från landet" blivit ett återkommande motiv i svenska serier, och den självbiografiska berättelsen har tämligen ensidigt blivit den om konstnärssjälen som far illa, bryter sig loss och sedan använder sitt skapande dels till att hämnas, dels till att försöka skapa om verkligheten och samhället så att det blir så som konstnären vill ha det. (Det kallas för "att göra världen bättre".) Om någon avviker från detta så är det väl snarare för att serieskaparen vill bryta ännu mer med omvärlden och ta avstånd även från sin egen kulturklass: hit kan kanske Daniel Ahlgren räknas, liksom den sene Mats Jonsson som med Nya Norrland och När vi var samer vill lämna kultur-Stockholm och identifiera sig med ett ännu mer utsatt utanförskap (men fortfarande i egenskap av konstnär, tycks det).
Men frågan om de svenska självbiografiska seriernas allt tristare ressentiment är mycket intressant. Galago var nog mycket riktigt en av banbrytarna här, med pseudonymerna Ann-Catrin Snitteborns och Conny Sladdborns fortsättningsserie Alla gör det som publicerades vid mitten av 80-talet. Här skildrades hur konstfackstudenten Ros-Mari av ett eller annat skäl tvingades flytta tillbaka till sin lilla hemstad, gifte sig med Lill-Bingo och plågades av föräldrar, familj, släkt och alla andra korkade och inskränkta lantisar innan hon slutligen rymde tillbaka till Stockholm och civilisationen.
Denna form av "konstnärsvänster" var ju ett tydligt brott med den politiska 68-vänsterns tafatta försök att uppvärdera och solidarisera sig med den svenska landsbygden och folkkulturen, och den fick ytterligare näring när etermediemonopolet upphörde och det svenska folket/lantisarna visade sig ha alltför dålig smak för det kommersiella. Joakim Pirinens Split vision och Lena Ackebos många serier om Brynebrinks m.fl. ger ju åtskilliga exempel på hur den estetiskt motiverade "vänstern" nu i allt högre grad började uppleva folket som fiender. I stället sökte man sig till sina likar i kulturklassen, identifierade sig med dem snarare än med sin egen familj, och började i stället idealisera queeridentiteten/främlingen/flyktingen som ett befriande alternativ till det svenska.
Sedan dess har ju denna "flykten från landet" blivit ett återkommande motiv i svenska serier, och den självbiografiska berättelsen har tämligen ensidigt blivit den om konstnärssjälen som far illa, bryter sig loss och sedan använder sitt skapande dels till att hämnas, dels till att försöka skapa om verkligheten och samhället så att det blir så som konstnären vill ha det. (Det kallas för "att göra världen bättre".) Om någon avviker från detta så är det väl snarare för att serieskaparen vill bryta ännu mer med omvärlden och ta avstånd även från sin egen kulturklass: hit kan kanske Daniel Ahlgren räknas, liksom den sene Mats Jonsson som med Nya Norrland och När vi var samer vill lämna kultur-Stockholm och identifiera sig med ett ännu mer utsatt utanförskap (men fortfarande i egenskap av konstnär, tycks det).
Vilken otroligt bra sammanfattning av kulturvänstern. Måtte den leta sig utanför serieforumet när tillfälle ges!
Läste själv serier från Galago under mina vänsterår på 00-talet. I albumet Hjälp! där tecknarna Nina Hemmingsson och Sara Olausson medverkar touchar den senare i en självbiografisk serie problemet med att vara vänster: hennes yngre syster tycks alldeles för duktig och präktig och trendigt vänster, vilket retar Olausson som får ett utbrott och i en lång harang låter oss veta hur vänster hon minsann är! ”Kul för dig” blir responsen ungefär.
Nåja, just Hjälp! är en bra bok, speciellt Hemmingssons serie om Elvis i Uppsala som har någon form av värme i en annars stilmässigt väldigt kallt tecknad värld.
Men själva tidningen Galago (månadstidning?) innehöll nästan bara skräp måste jag medge. Väldigt politiskt, väldigt rått, väldigt humorbefriat.
Det var ju ett slags topos i den kommersiella populärkulturen vid denna tid att inte vilja vara en kugge i systemet (med t.ex. Supertramps 
