Kåt, glad och tacksam - min man hotar med att lämna

Då hade jag ju förstått det, även om det känns simpelt. Men ful är jag inte, tvärtom ser jag bra ut. Visst, jag är ju 39 och har fått 3 barn, men jag är naturligt vacker och tar hand om min kropp. Har en bättre fysik nu än när jag var 30.

Detta som tjejen har kallas PMDD
"

Det är ganska få som får den diagnosen, och anledningen är att det oftast är fråga om andra ångestproblem som triggas eller förvärras av hormonella svängningar. En person med Aspgerger kan t ex ha svårt att uthärda eller vänja sig vid PMS, och samma sak om man har borderlineproblematik. Att man får en PMDD-diagnos handlar oftast om att man i första hand sökt hjälp hos en gynekolog, och inte fått någon psykiatrisk vård/utvärdering i övrigt. Om man får det, så brukar det nästan alltid landa i en annan diagnos.

Nu ska vi se här. Du menar att diagnosen PMDD sällan sätts och istället är diagnosen ofta underliggande psykisk ohälsa och ofta i kombination med grav Asperger eller Borderlinestörning som gör att beteendet sker vid mensen ? Jaha ja så kan det vara.
Jag har alltid trott det var solklar PMDD för det beter sig på exakt samma sätt i mitt tycker som hobbyläkare.
Psykisk ohälsa i kombination med Borderlinestörning. jaha ja.

Det är ganska få som får den diagnosen, och anledningen är att det oftast är fråga om andra ångestproblem som triggas eller förvärras av hormonella svängningar. En person med Aspgerger kan t ex ha svårt att uthärda eller vänja sig vid PMS, och samma sak om man har borderlineproblematik. Att man får en PMDD-diagnos handlar oftast om att man i första hand sökt hjälp hos en gynekolog, och inte fått någon psykiatrisk vård/utvärdering i övrigt. Om man får det, så brukar det nästan alltid landa i en annan diagnos.

Jag är kvinna ( 56 år) och jag har aldrig hört talas om den diagnosen.

Det är för att nästan ingen i Sverige får den.

Vad är det för diagnos?
Vad omfattar den och innebär den?

PMDD är "Premenstrual dysphoric disorder".
Symtomen är att man under PMS får t ex:

Nedstämdhet
Irritabilitet
Humörsvängningar/affektlabilitet
Ångest/oro
Minskat intresse för dagliga aktiviteter
Koncentrationssvårigheter
Trötthet/minskad energi
Aptitförändring/sötsug
Sömnstörning
Känsla av kontrollförlust
Bröstspänning/-svullnad

Det står i DSM-V att symtomen kan förvärras av stress också.

Det är som sagt var, den diagnos som en gynekolog landar i när en person är ovanligt påverkad av sin PMS, och man inte vill remittera vidare till psykiatrin.
Det är lite som att många ångestsjuka får IBS-diagnos, om de sökt hjälp vid för sin oro via en mag- tarmklinik. De kommer förstås fokusera på magen, på samma sätt som gynekologen kommer fokusera på mensen.

Eller är det bara tanken på att kvinnan borde hantera sina symptom inom psykiatrin som du är ute efter?

Nej, det är tanken på att vilken diagnos du får, beror på var du söker hjälp för dina besvär. Det är samma sak för män också. En massa män med t ex odiagnostiserad autism eller ADHD har fått diffusa smärtdiagnoser. De är smärtkänsliga, och så söker de hjälp för smärtan. När läkaren lite fint frågar om de har andra besvär, så blir de snea; "Det är ju min värk jag söker för!". Och så blir det ingen vidare utredning, och ingen remiss till psyk.

Har aldrig i mitt liv hört talas om någon som remitterats från psykiatrin till gynekologen, och som fått diagnosen PMDD. Tvärtom däremot, det är inte helt ovanligt.
Det säger sig självt att det inte finns en särskild sorts PMS som gör att man vill ta livet av sig. Det är en särskild sorts människas reaktion på PMS.

Behöver en mans input här. Jag ser bra ut, är för det mesta glad, tränar flera gympass i veckan, tar hand om min kropp, tjänar enorma summor och försörjer hela familjen med 3 barn (inkl. min man som gör vad han vill om dagarna). Vi hänger mycket tillsammans, gillar samma saker, är bästa vännner. Jag älskar sex och njuter av allt möjligt tillsammans med min man. Jag klär ut mig, är lekfull och ställer upp på allt. Men ibland blir jag förbannad och då är jag jävligt trist. En gång varannan månad kanske. Vi bråkar. Skriker på varann. Jag skriker mest. vi säger dumma saker. Jag glömmer dem så fort vi är vänner. Han drar med sig det jag sagt i flera veckor. Är sårad. Vill att jag ska krypa för honom.

Nu hotar han med att lämna. Hade ni lämnat pga. bråk? Vill man hellre ha det lugnt och skönt och jävligt trist? Kanske överskattar jag hur mycket fördelarna spelar in. Lugnet är kanske viktigare än fantastiska avsugningar en gång i veckan och obegränsat med pengar?