När dog den lilla gruppen liberterianer som fanns i Sverige?

Du menar att folk skaffar familj och barn och går vidare med livet?

De växte upp och insåg att det va fria fantasier och att med lag ska landet byggas.

Ja precis, orkar inte engagera sig mer. Man ser inte jättemånga hängivna uttalade kommunister eller nationalister i 40-årsåldern heller. Även om de kanske är något fler av den enkla anledningen att de är fler i alla åldrar.

Libertarianism är inte detsamma som anarkism. Att det ska finnas lagar och vara uppstyrt är alltid ett måste, men dessa styrningar ska alltid hållas på ett minimum och lagar ska endast stiftas mot medborgarna på mycket goda grunder. Självklart ska vi ha en fungerande polis, ett statligt finansierat försvar etc etc. Men individens frihet ska alltid sättas i första rummet och staten ska hålla sig borta från sånt som vi medborgare kan lösa och ha koll på själva.

Med det sagt så tror jag att man nånstans i livet väljer sin strid och vad som är viktigt. Har man familj, barn och ett ekorrhjul så måste allting runt en ändå fungera. Då lägger man någonstans i livet libertarianismen åt sidan till förmån för annat. Man godtar då mycket mer överstatlighet och kontroll än man annars hade gjort.

Frihetsknarkare, de flesta människor har redan mer frihet än de klarar av att hantera. Det är naivt att tro att bara människor blir så fria som möjligt så kommer de förvandlas till goda, osjälviska och solidariska individer.

Nej det behövs lagar och det behövs kontrollorgan som t.ex skatteverket, livsmedelsverket osv.

Den sorgliga sanningen är att de flesta som kallar sig liberterianer, gör det för att det ursäktar deras egna laster och klandervärda beteende så som knarkande och upphovsrättsbrott.

Jag vet inte om alla som kallar sig libertarianer kan klassas på det sättet. Det finns nog en mängd olika typer av libertarianer också. Min egen syn på det är att man alltid ska hålla statens kontroll över individen på ett minimum då staten aldrig får bli så stark att den kan trycka ner en. Om staten t.ex börjar stifta lagar för att skydda staten självt har det gått för långt. Staten ska vara medborgarna och inte ett externt organ som lever för sig själv. Jag är för att starka individer ska ha rätt att på egen hand skapa sig mer lycka och välstånd än svagare individer, men aldrig på bekostnad av de svaga. Ingen ska behöva dö i rännstenen, men hjälpen vi ger de svaga ska alltid vara på minimum. Vi ska aldrig uppmuntra och belöna svaghet, lathet etc.

Jag är inte en knarkare själv, men jag är för att man ska få knarka ihjäl sig om det är det man vill göra. Dock är jag för att vår gemensamt finansierade Polis är med och ser till att någon utomstående inte är där och tjänar pengar på eller skapar behovet av narkotika.

Jag sitter inte på den absoluta sanningen om vad libertarianism innebär, men jag gör väl min egen tolkning. På sätt och vis ser jag bara det som libertariant då jag ska vara fri att tolka själv utan att behöva förhålla mig till ett "manifest" eller en tolkning någon annan bestämt.

Rasmus Paludan som är partiledare för Stram Kurs Sverige kallar sig själv för libertarian bland annat.

I USA valde många libertarianer att stötta Donald. Hur ser det egentligen ut i Sverige?

Är högern konservativ vänster? Hur?

Fortfarande inte helt förstått vad det innebär att vara liberterian.

Tycker både orden liberal och liberterian verkar kunna betyda nästan vad som helst beroende på kontext, land, vem man frågar och vad som diskuteras. Någon får gärna bilda mig.

Libertarian är från början en anglifiering av det franska libertaire, som i politiskt språk motsvarar svenskans "frihetlig". Det som på svenska heter frihetlig socialism heter på franska socialisme libertaire, det är ordets ursprung.

Libertarianism som en egen ideologi skapades dock i USA efter andra världskriget och syftade från början på kombinationen av anarkism (vänsterextrem, principiell delegitimisering av staten som institution) och bejakandet av marknadens logik. Det var en ståndpunkt som nådde viss popularitet i ett alltmer mångkulturellt, antirasistiskt och socialt söndertrasat USA, där det fungerade som en sorts moraliskt rättfärdigande av den vita befolkningens flykt från sina förstörda etniska gemenskaper och ut i ett alienerat förortsliv. Utifrån detta uppstod sedan en mängd schatteringar och nyanser, tillsammans med en historierevisionism där man inte minst ville hävda att libertarianism är den ursprungliga och "klassiska" formen av liberalism (vilket det såklart inte alls är).

I Europa har framgångarna för libertarianismen uteblivit, eftersom det inte är våra behov och vår politiska historia som den är skräddarsydd för. I den mån libertarianism har existerat i Sverige har det varit i form av det som tråden fokuserar på, det vill säga ett gäng ensamma och amerikaniserade människor på Internet. Men det har funnits några andra mindre grupperingar, där libertarianism t.ex. har fungerat som identitetspolitik för folk som gjort hamparökande till sitt livsprojekt, för vissa homosexuella kretsar, och för enskilda aktivister för pedofili (även känt som hebefili).

Som alltid med ideologier hittar man inte svaret på vad de är genom att titta på dem som slutna system. Man hittar det genom att titta på vilka anhängarna är och vilka intressen de har. De olika tolkningarna av liberalism och libertarianism kommer från olika människor med olika intressen. Om det finns ett facit till vad som är sann libertarianism så är det väl i dess ursprung bland amerikanska judar som fruktade populism och vit identitetspolitik ("kollektivism", "socialism", "etatism" - och nu tydligen "konservativ vänster"). Men det går inte att reducera hela libertarianismen till det, andra människor har använt dess begreppsapparat för andra syften, och förtjänar att tas på allvar i sin egen rätt.

De som kallade sig för nyliberaler på åttiotalet var ju egentligen libertarianer. Det fanns en del sånt folk kvar när Piratpartiet seglade upp.

Jag tror att de flesta fri marknad-galningar har insett att det finns en konservativ botten på deras ideologi, och gått över till den sidan. Den osynliga handen är den gemensamma nämnaren.

Av uppenbara skäl kanske jag har en sned syn på det hela, men de flesta jag umgås med är väldigt frihetligt sinnade. Inte libertarianer kanske, men för betydligt frihetligare än vad vi har politiska partier att välja på.

Svenska val är nog egentligen ett ganska dåligt mått på vad svenskar tycker, trots allt. Sen ska man komma ihåg att personer åt höger ofta är tänkande människor och således inser man ett en röst på Klassiskt Liberala Partiet el.dyl. är totalt bortkastat och så väljer man det minst dåliga riksdagspartiet för stunden istället.

Vänstern är känslostyrd och ser inte mycket längre än näsan räcker och slänger därför i större utsträckning gärna iväg sina röster på Feministriskt Initiativ eller motsvarande.