Medeltidsvisan "herr mannelig", fula kvinnor och modern uppvaktning.

Nja. Kvinnor ärvde hälften av vad söner ärvde. Kort sagt fanns en son och en dotter ärvde dottern en tredjedel av hela arvet och sonen två tredjedelar. Dock gällde lika arvsrätt i Småland. Så har det sett ut sen Birger Jarl. Så i princip under hela medeltiden fram till 1845 när lika arvsrätt infördes i hela riket.

Arven skiftades oftast vid generationsväxling snarare än vid dödsfall.

Att en kvinna skulle leva på nåder i en gård hon äger en tredjedel av händer inte idag och det hände inte då.

Jag vet heller inte om det finns något stöd för att ordet piga ens omnämns före 1845 annat än i betydelsen flicka så du blandar väldigt friskt mellan olika historiska perioder.

Det där stämmer inte. Själva gården och marken gick oavkortat från fadern till den äldste sonen sedan urminnes tider. Jag minns inte när det avskaffades, men det kan inte ha varit längre tillbaka än mitten av 1800-talet i alla fall, och det vet jag med säkerhet då jag känner min släktgårds historia (den ligger i Hälsingland). Om ingen son fanns gick gården till äldsta dottern (och då var det viktigt att gifta bort henne i god tid med en måg, som kunde bli en duglig husbonde). Utom vissa stora herresäten där fidekommiss gällde, vilket betydde att om ingen son fanns så gick herresätet till en bror eller brorson eller manlig kusin. Också oavkortat - ingen behövde lösas ut, fideikommissarien ärvde allt inklusive möbler, konstföremål och annat lösöre oavkortat.

Jag har för mig att det bara var i Dalarna marken skiftades, och då fick man till slut, efter några generationsskiften, tegar som var så smala att det knappt gick att vända plogen på dem. Det vill säga: det gick inte att driva något jordbruk på så små arealer. Arvsskifte i övriga landet (med broderslott och systerslott) gällde bara andra former av tillgångar.

Övriga söner fick gå som drängar hos andra bönder, eller hos sin storebror, om de inte hade turen att bli gifta med en kvinna som ärvde en gård för att hon saknade bröder. Och döttrarna fick se till att bli gifta med självägande bönder, så att de blev husfruar i egen gård. Detta var superviktigt! ALLT gick ut på att bli gift, för unga flickor! Annars fick de gå som pigor hos andra, eller som sagt hos sin bror, och det jag skev om husbondens och husfruns värdighet är sant. De härskade med järnhand över sina drängar och pigor (husbonden över samtliga som levde på gården och husfrun över alla kvinnor på gården); det spelade ingen roll om det fanns ett släktförhållande, det fick inte finnas någon tvekan om vem som bestämde.

Och ja det stämmer som du säger (jag har aldrig sagt emot det?) att man vanligen arvskiftade vid generationsskifte, när bondens föräldrar flyttade till "undantaget", och ungbonden och hans hustru ungmoran tog över som husbondepar.

...och sedan vet jag inte om ordet för "piga" är viktigt? "deja" kanske?

Det är så många fel i dyngan du skriver att jag orkar inte rätta mer än en bråkdel.

Men alla som är intresserad av mer i detalj hur bra Merwinnas kunskaper är på området kan ju ta och läsa hennes påstående om att bara förstfödda sonen kunde få en gård överhuvudtaget och jämföra med hur militären finnansierades sedan 1600-talet fram till 1901 i Sverige.

Jordlösa var ett resultat främst av reformen 1858 som tog bort arvsjord. Inte tvärtom.

Men till skillnad mot för vad man får lära sig på Södertörn så var kvinnor med och delade på arvsjorden ända sedan medeltiden.

Den förstfödda sonen behöll dock ofta gården av ett mycket enkelt skäl. Han var äldst av de med dubbel arvsrätt och därmed den med starkast ekonomi i sammannhanget. Och då arvsjorden bara fick säljas inom gruppen av bröstarvingar så innebar en auktion att de andra syskonen ofta hade svårt att bjuda över. Det kunde liksom inte komma någon extern aktör med ett banklån i ryggen och bjuda över äldsta sonen.

Det här borde Merwinna veta om hon verkligen läst de dokument hon antyder sig tagit del av om sin släktgård.

I den medeltida landslagen ärvde döttrar 1/3 mot söner 2/3. I stadslagen ärvde de lika. Skulle ett av syskonen ta över gården, verkstaden, fastighet eller verksamhet fick den lösa ut de andra. Oftast försökte man väl dock lösa det i förväg genom att föräldrarna redan i livet ordnade för de andra syskonen. Annars fick man pantsätta gården och låna för att köpa ut de andra, eller deläga. Egentligen inte så väldigt olikt från idag, annat än att det kanske är ovanligt att föräldrar ger ut väldigt stora förskott på arv vid ex giftermål idag.

Men visan är väl inte alls så verklighetsfrämmande, exv är ju att "konservera änkan" att en yngre man gifte sig med en äldre änka för att kunna ta över hennes förre makes verksamhet och därmed skaffa sig en ställning i livet en vanlig företeelse, som folk dock kunde se på med visst löje, iaf om det var just en mycket fager ung man och en gammal skräcködla till tant. Från senare perioder är väl också fenomenet med unga stiliga adelsmän som försöker få till äktenskap med alls inte lika fagra eller betitlade arvtagerskor för att rädda släktgodset ett välkänt tema.

Fula kvinnor insåg att män äcklas av fula kvinnor och kommer alltid göra det. Kompensation hjälper inte.

Hjälpa en man att hitta kvinnan han egentligen älskar utan att förvänta sig något i gengäld.
Fula kvinnor förväntas vara cucks och hjälpa mannen hitta sin Stacy. Stacy behöver inte oroa sig för kompensation eller vara trevlig.