Hur gör man rent/målar botten på ett stort fartyg

Bra inlägg 👍

Kollat på detta och det ser intressant ut.

Mest kinesiska företag.

På regalskeppet Vasas tid så fanns det mest bara vanlig trätjära att ta till. Men ibland brände man ytan på det nya träet så att det skulle bli mera motståndskraftigt mot röta.
Ungefär som att man bränner ytan på träpanelen idag på byggnader innan man sätter upp den.

Tjäran dög så länge man seglade i relativt kalla vatten men i varmare vatten så kunde den nötas bort, eller rentav börja flagna av.

Tjäran var dock effektivt medel mot all form av påväxter. Musslorna och annat ville inte gärna fästa
på en tjärad yta.

Men på de träfartyg som skulle segla mycket i varma vatten där skeppsmasken härjade rejält belades skrovet under vattenlinjen med kopparplåt.
Vet dock ej hur tjock denna kopparplåt var. Men den hindrade helt klart skeppsmaskens härjningar.
Kopparmetallen är svagt giftig för de flesta djuren och algerna i tropiska hav.
Men det blev dyrt att täcka fartyget med kopparplåt, därför sökte man efter andra och nyare lösningar.

Och de hittade man också i de många kolonierna, nämligen träslagen mahogny och teak för att bara nämna ett par. Skeppsmasken ville inte gärna tugga på dessa träslagen.

Både mahognyn och teaken var att betrakta som nästan helt rötsäkra träslag.
Bägge finns i olika ljushetsgrader och den ljusaste teaken och mahognyn har mest gått till tex möbler.

Teaken blev enormt viktig för britterna, och många av de nyare segelfartygen kom därför att byggas av teak.
Fast på de inre spanten så var det fortfarande segvuxen ek som användes. Ektrået var segare än teaken.
Dock så hör teaken till bland de starkaste träslagen som finns.
Även idag så lägger man gärna översta däcket av teak just för att det är snyggt, dess tålighet och att det är relativt halksäkert, det blir dock helt grått med tiden.

Masterna däremot var fortfarande bastanta furor eller granar.
Den första antifoulingfärgen som användes allmänt var den så kallade blymönjan, en kraftig rödgul färg, som hade god vidhäftning mot både trä och stål.

I takt med att miljöaktivisterna började bråka så drogs blymönjan in.

Den typen av färg som Åsa Romson målade med bygger på kopparens giftighet, och de typerna av färger har funnits parallellt ända sedan blymönjans tid.

Det finns dock redan kopparsalter i havsvattnet naturligt så det är mycket irrationellt att förbjuda något som redan finns. Koppar är i själva verket ett viktigt spårämne i många sammanhang.

Blymönjan var i början ett kemiskt mysterium att den blev samtidigt både ett bra rostskyddsmedel,
plus att den höll all växtlighet borta.

Man lyfter fartyget ur vattnet. antingen i en torrdocka eller på en slip där man drar upp faretyget på en vagn som går på räls upp ur vattnet, Slipen funkar för de inte riktigt så stora fartygen. Både slip och torrdocka i detta landet omges av regler och utrustning för att ta tillvara på miljöfarligt avfall.
Med fartyget uppe ur vattnet, blästrar man bort påväxt och gammal färg. Sedan mäter man upp skrovtjockleken, och byter ut plåt där den blivit för tunn. Jag killgissar att man samtidigt gärna passar på att dra ur propelleraxeln för att få den besiktad.
Sedan sprutmålar man på rostskyddsfärg. följt av ett mellanlager och till sist bottenfärgen som innehåller något giftigt som skall hålla borta påväxt. Det finns vissa bottenfärger som inte behöver något mellanlager för att fästa, och då klarar man sig med två lager färg.

Har varit på dock ett antal gånger i Nådendal, Landskrona och Eriksberg. Man flyttar inte runt något när fartyget ligger på dock. En torrdocka är som ett badkar med en lucka där vatten töms/fylls på. Det du beskriver låter som nybyggnad.