Varför skriver vissa filosofer obskyrt?

Man drar slutsatser med hjälp logiken som inte är unik till dig. Du menar väl inte att du utgår från egna logiska slutledningsregler utan de naturliga deduktionsreglerna som även andra kan begripa? (exv. --a = a eller a + b = b + a)

Och om du utgår från ett eget logiskt system så ser jag inte hur det är användbart då det befintliga naturliga logiska systemet är beprövat och logiskt motsägelsefritt medan ditt egna system är obekant och därmed svårt att kommunicera. Vad är fördelen med att ha ett eget logiskt system?

Det handlar snarare om att jag tror att hela idén om "jag kan tänka själv" är vilseledande. Dina tankar uppstår inte i ett vakuum

"Tänka själv" handlar om att dra egna slutsatser med den information man har.

Med det menar jag inte att man måste hitta på sitt eget logiska system.

Det är mycket möjligt att den idé du tänker på vilseleder dig, och kanske andra.

Jag håller med om att tankar inte uppstår i ett vakuum.

En författare anpassar sina texter efter målgrupp. Vill man nå de stora massorna använder man ett enkelt språk. Vill man nå en viss elitistisk grupp använder man inte ett enkelt språk.

Nonsens. Hegels svammel handlar t.ex. bara om att låta "djup" för att dölja att där inte finns något. Schopenhauer däremot uttrycker sig så att en helt obildad men normalintelligent person förstår för att hans filosofi är ärlig.

Som sagt vissa riktar sig mot den stora massan medan andra söker sin publik hos de som vill känna sig "djup".

Nietzsche använder poetiska metaforer som kan tolkas på olika sätt för att han vill förföra dig.

Hegel ville dölja sin avsaknad av förståelse över vad han skrev om igenom att bygga en pseudofilosofisk labyrint.

Kant använde bara sin överutvecklade prefrontala cortex för att tala om saker som etik och skönhet (med rötter i limbiska delen av hjärnan), vilket gör att läsaren tappar fokus i läsandet.

Wittgenstein formulerar sig logiskt med satser likt en matematiker skulle göra för att han var just en matematiker (det lingvistiska i honom följde matematikens universella språk).

Vet inte vart jag ska börja med Bergson och Heidegger då jag aldrig har förstått vad dessa två herrar pratar om ens i mina tafatta försök att gräva mig i deras texter.

Foucault dribblar bort vår moraliska intuition och våra normer genom att finna patologiska makthierarkier i hela samhället, i en genial försök att få bort samhällets hårda dom mot honom bara för att han råkar vara en skogstokig homopedofil utan plats i samhället.

Socrates använder långdragna logiska deduktion från suspekta premisser tills vi tvingas hålla med om saker vi inte trodde på vid början av konversationen, saker som rentav går emot vår intuition om världen.

Filosofer söker givetvis göra det omöjliga, bevisa genom lingvistik och inget annat saker som vänder den vanliga människans värld upp och ner. Hur skulle de någonsin kunna göra detta utan att vara obskyra?

Schopenhauer skriver rätt tydligt tycker jag. Enkelt att förstå utan att dumma ned innehållet. Hegel är ju ökänd för sin oläsliga prosa men det finns en del videor på Youtube som förklarar hans centrala idéer.

Detta. Hegel, Wittgenstein och Heidegger var oärliga. Däför skrev de avsiktligt krångligt.

Karl Poppers inställning till Hegel och Wittgenstein var därefter.

Det är därför att de lånar konnotationer.

Alltså om man bara vill peka ut något, exempelvis en hund så säger man "hund," och så kanske man definierar det biologiskt om någon undrar mer än så, när man pekar på hunden i kopplet bredvid en. Men om man är lite mer kreativ när man använder språk så betyder ju en hund en hel massa andra saker också. Gå igenom varenda gång en hund används för att säga något i litteraturen och fundera på allt vad man kan tänka sig en hund skulle kunna betyda. Ju mer av sådana konnotationer som staplas ovanpå varandra desto mer meningsskapande blir språket. Det är ju det man tycker om att läsa i exempelvis poesi. Så när, exempelvis, Paul Dirac menade att fysiker gör det krångliga enkelt och poesi det enkla krångligt, är det sant, men inte av anledningen han själv trodde.

Världen är krånglig, och jag är ledsen för Diracs torftiga syn, därför att ja språk kan vara oerhört mer meningsskapande än enkla denotationer. Jag tror att Louise Glücks värld som hon lever i är väldigt annorlunda mot Diracs. Och den världen har hon ju råkat skapa själv genom att kunna vara motsägelsfull som varelse, och inte enkel.

Så varför ska då filosofer om de undrar över andens utveckling inte få lov att leva någonstans mellan Dirac och Glück. Eller ska de enbart hålla på med fysik, när det inte ens är en sådan filosofs syfte att utforska?