Är det okej att dra "vita lögner" om sin ekonomi?

Det beror också på hur man väljer att paketera sig själv. Om man hoppar in i en vänskapsrelation med en aura av att vara en lyxlirare så vet ju kollegorna och vännerna från dag 1 att det inte vore någon större chock om du hade ett enormt innehav av pengar. Men om man paketerar sig själv som en vanlig svennebanan som stämmer i klagomuren när man klagar på att priset är högt nu på kaffe så ja, då skulle det nog bli en chock. Sedan så tror jag inte att de skulle mygga av dig på plats och ställe, men det skulle nog bli svårt att ställa om, speciellt eftersom du säger att du ljugit flera gånger i vardagen. Sådana där små grejer läggs ihop retroaktivt.

Sen så kan jag tycka att om man är väldigt bra vänner så ska det krävas extremt mycket för att hamna i kylan, men det kanske bara är jag som är naiv.

Är du bjussig i övrigt, bjuder då och då på restauranger och sånt? Det hade nog fått mig att bli ganska frustrerad om du var multimiljonär men krävde swish på 15 kronor för utlägg av en redbull på Pressbyrån eller nåt.

Det beror också på hur man väljer att paketera sig själv. Om man hoppar in i en vänskapsrelation med en aura av att vara en lyxlirare så vet ju kollegorna och vännerna från dag 1 att det inte vore någon större chock om du hade ett enormt innehav av pengar. Men om man paketerar sig själv som en vanlig svennebanan som stämmer i klagomuren när man klagar på att priset är högt nu på kaffe så ja, då skulle det nog bli en chock. Sedan så tror jag inte att de skulle mygga av dig på plats och ställe, men det skulle nog bli svårt att ställa om, speciellt eftersom du säger att du ljugit flera gånger i vardagen. Sådana där små grejer läggs ihop retroaktivt.

Sen så kan jag tycka att om man är väldigt bra vänner så ska det krävas extremt mycket för att hamna i kylan, men det kanske bara är jag som är naiv.

Är du bjussig i övrigt, bjuder då och då på restauranger och sånt? Det hade nog fått mig att bli ganska frustrerad om du var multimiljonär men krävde swish på 15 kronor för utlägg av en redbull på Pressbyrån eller nåt.

För mig så är det precis tvärtom. Om någon i min omgivning är en lyxlirare drar jag slutsatsen att personen troligtvis är fattig och överbelånad. Kanske en aning naivt från min sida, men min erfarenhet är att människor som har mycket pengar oftast inte har något behov av att visa upp det. Fundera lite på varför programmet Lyxfällan heter just så.

Jag tror att det för de flesta människor är fullständigt otänkbart att låna 15 kronor av en privatperson, och i synnerhet till något så trashigt som en Red Bull. Det är ju samma sak som att öppet säga att man inte har tillgång till några pengar, inte ens i form av kredit.

Jag tycker inte att det är en bra policy att ljuga för barn om så relativt viktiga saker, men det kan vara motiverat att dölja sanningen i några fall:

-Om man verkligen kämpar men ändå lyckas hålla barnen försörjda. Barnen ska inte belastas med all vår vuxna ångest, det kan få dem att må så dåligt att det blir ännu mer problem i familjen.
Är det uppenbart att ekonomin inte fungerar för ens basala saker som mat och hygien måste man ju tala om det, men även då kan man väl försöka fokusera på vad man gör åt det och när det kan bli bättre, så inte barnen går runt med ett svart hål i magen.

- Om man verkligen har tjänat miljoner men ändå lever mer sparsamt. De flesta som haft en uppväxt med fötterna på jorden vill inte att deras barn blir brats som skiter i allt för att de bara kan vänta på arvet. Varför chansa på att berätta om miljonerna innan de har fått mogna lite och göra livsval som om de hade vanliga förhållanden och måste försörja sig själva hela vägen? Det hade jag nog inte gjort.

Fast det är ju bara mina funderingar.

Läser ibland ett forum som heter rikatillsammans (som är typ som det här subforumet men mer städat/politiskt korrekt om man vill stämpla det så) och det diskuterades vad man ska göra som förälder när barnen frågade om familjens ekonomi. Jag är själv inte förälder men det är tydligen väldigt vanligt att barnen efter ett par år börjar fråga mycket "är vi rika/är vi fattiga" etc för att jämföra med de andra i skolan.

Det verkar oerhört stressigt det där. De flesta vill passa in perfekt, vilket innebär att man inte är för fattig (skambelagt) och inte heller för rik (också skambelagt) - så konsensus i den tråden var typ att man måste ljuga för annars börjar de skvallra i skolan etc etc. Fick mig att börja tänka på ekonomi i sin helhet och hur pass mycket folk ljuger om sin privatekonomi på det stora hela, inte bara barnfamiljer.

När är det okej att dra lögner om sin ekonomi, och kan man verkligen ljuga sig igenom en hel livsstid och rättfärdiga det som en "vit lögn"? Handlar ju mer om att skydda sin ängsliga mellanmjölks-image för att behålla sin sociala ställning kan jag tycka, vettefan om det är en så pass ädel sak egentligen...

För mig personligen så blir jag mycket mer irriterad över när rika människor låtsas vara fattiga än tvärtom. Om en lågavlönad person tryhardar med märkeskläder, prylar på avbetalning, etc... rör mig inte så mycket. Men när folk man vet är stenrika håller på och klagar och man ska tycka synd om deras låtsasproblem för att mata deras image om "jag är rik men identifierar mig som fattig-persona"... det gör mig tokig!

Så om människor går runt och klagar på att det är dyrt med juice och smör i mataffären, tänker du då att de är multimiljonärer? Nu börjar vi komma in på en massa reverse psychology här. Multimiljonärer som leker fattiga, det måste också vara påfrestande i längden.

Vadå, många lyxlirare är ju lyxlirare på riktigt. Det är svårt att köra hela det där racet på sikt med avbetalningar och blancolån, man blir avslöjad tids nog.

Läser ibland ett forum som heter rikatillsammans (som är typ som det här subforumet men mer städat/politiskt korrekt om man vill stämpla det så) och det diskuterades vad man ska göra som förälder när barnen frågade om familjens ekonomi. Jag är själv inte förälder men det är tydligen väldigt vanligt att barnen efter ett par år börjar fråga mycket "är vi rika/är vi fattiga" etc för att jämföra med de andra i skolan.

Det verkar oerhört stressigt det där. De flesta vill passa in perfekt, vilket innebär att man inte är för fattig (skambelagt) och inte heller för rik (också skambelagt) - så konsensus i den tråden var typ att man måste ljuga för annars börjar de skvallra i skolan etc etc. Fick mig att börja tänka på ekonomi i sin helhet och hur pass mycket folk ljuger om sin privatekonomi på det stora hela, inte bara barnfamiljer.

När är det okej att dra lögner om sin ekonomi, och kan man verkligen ljuga sig igenom en hel livsstid och rättfärdiga det som en "vit lögn"? Handlar ju mer om att skydda sin ängsliga mellanmjölks-image för att behålla sin sociala ställning kan jag tycka, vettefan om det är en så pass ädel sak egentligen...

För mig personligen så blir jag mycket mer irriterad över när rika människor låtsas vara fattiga än tvärtom. Om en lågavlönad person tryhardar med märkeskläder, prylar på avbetalning, etc... rör mig inte så mycket. Men när folk man vet är stenrika håller på och klagar och man ska tycka synd om deras låtsasproblem för att mata deras image om "jag är rik men identifierar mig som fattig-persona"... det gör mig tokig!

Nej, jag har aldrig skrivit att jag tror att människor som klagar på matpriser är mångmiljonärer. Det händer att rika människor visar upp sin rikedom, men min uppfattning är att det är mycket vanligare att människor som är nollade visar upp saker som de har köpt för lånade pengar. Det finns trots allt en anledning till att rika människor är rika.

Du börjar inlägget med att säga att man inte ska ljuga, sen förklarar du när det är befogat att ljuga (95% av inlägget).

Det är inte sanningen som gör ungarna till "brats" oavsett hur många miljoner/miljarder familjen har. Ljuger man för sina barn, vilket man gör i praktiken med din logik, så kommer man skapa helt andra problem som är värre än det ursprungliga "problemet".

Man "chansar" mer när man döljer sanningen. Sanningen kommer alltid fram. Antingen får dom höra sanningen från dig direkt eller så får dom reda på det på egen hand. Vilket är bäst för familjerelationen tror du?

Makten ligger i att lära barnen vad pengar är för något och hur verkligheten ser ut, inte att dölja sanningen, oavsett hur "jobbig uppväxt" man själv haft med pengar.

Du har alltså ingen känsla för att tidsperspektivet spelar in på vad man berättar för barn?
Att det finns saker som inte är lämpliga att ta upp om de är 6 år men som kanske går utmärkt vid 16?

Att man inte har berättat allt om sin tillvaro för barnen i nuläget är inte detsamma som att man aldrig kommer att göra det.

Det är inget tvång 🤗