Hur leva med att man har misslyckats/inte uppnått sina drömmar?

Så tänker alla som blivit kvar på perrongen.

Det är ett mindfuck och inget annat.

2. Om du måste genomföra A för att veta B så börja med A. Många gånger är en drömbild ett förnekande av mycket hårt arbete som krävs att nå dit.

Exempel: du vill bli arkeolog, du ska lösa Sfinxens gåta. Du vill bli en modern Indiana Jones. Första steget är kanske att ta en A-kurs i Historia. Kul, tänker du som wikipedia-kikar på massor av historiska händelser och tycker det är jättespännande. 15 poäng i vetenskaplig metodologi senare är du så uttråkad och matt att du skiter i resten av kursen och tänker "Pilot verkar kul".

Du måste försöka komma till känslomässig insikt att vad du än siktar på, om du inte tänker bli konduktör på en spårvagn eller städare, kräver ett visst mått av uppoffring att göra något jävligt jobbigt/tråkigt någonstans längs vägen. När det sker i början är det extra tungt.

Så ditt första steg är att känslomässigt ställa in dig på att "det här får jag bara genomlida ocj hitta ett sätt att göra intressant".

3. Verktyg menar jag t ex "har jag betyg i Matte B som krävs för intagning" eller om du vill bli elitsoldat om du har det fysiska som krävs, om du ska jobba inom ett yrke med hård konkurrens har du ett nätverk att skaffa dig en bra praktikplats med chans till anställning o s v. Alltså; om du inte har fysiken för elitsoldat måste du skaffa dig det innan det är värt att söka. Har du inte Matte B måste du läsa på Komvux. Se punkt 2. Ja, du hajar poängen.

Är det för att det är fysiskt jobbigt eller för att hjärnan börjar spöka att "det är ändå ingen idé"? Båda kräver en barriär att bryta sig ur. Antingen får du helt enkelt bara bita ihop, eller kringgå det genom att göra en annan aktivitet som är enklare. Jag har gjort samma som du, tycker det är för jävla trist och jag ser ändå inga resultat på en vecka så skitsamma. Men istället försöker jag promenera, vilket kräver mindre koncentration och uppoffring och för mig är lättare att tänka på annat. Ljudbok? Musik?

Du är ambitiös i tanken, men känslomässigt lat. Det är nog oerhört vanligt. Det ovanligare är att bryta det mönstret, för det är ett inlärt mönster. Antingen av någon slags depression, eller genom sociala händelser. Tar du antidepressiva?

Psykologiskt brukar man ibland komma till slutsatsen att du skjuter upp för att du är rädd att misslyckas. Börjar du aldrig behöver du aldrig misslyckas. Det är också ett inlärt mönster. Lathet är att slippa misslyckas vilket direkt leder till att du heller aldrig lyckas.

Något det låter som att du behöver jobba med till att börja med är din självkänsla. Det låter som du drivs av en inre revanschkänsla, men är rädd att inte förmå revansch i skarpt läge, vilket gör att självkänslan sviktar än mer.

Men som jag tidigare skrev, du måste börja smått, små steg i taget. Skapa inte stora mål (gymma järnet) utan att du ska promenera en halvtimme om dagen i ur och skur. Sen utökar du till en timme. Är du omotiverad, bygg in promenaden i ett annat ärende. Ta bussen till ditt ärende och promenera hem, men se till att få in t ex 10 000 steg på en dag. Sen utökar du.

Och kom ihåg; du är 21. Jag vet att du är ung och otålig, men du måste sänka ambitionsnivån först för att säkerställa att du når en högre basnivå att jobba vidare ifrån. Och du måste nå en nivå av självkänsla där ett misslyckande längst vägen inte tar dig tillbaka längst ner i hålet.

Ett av Flashbacks klokare inlägg.
👍

Du vet säkert likväl som jag att när man är ung vill man redan vara framme 😄

Det stora flertalet i livet känner att de är kvar på perrongen. Det stora flertalet lever ett skuggliv 48 veckor av året och längtar till semestern.

Där spelar det egentligen ingen roll vilken ålder eller vad din civila status är. Förr eller senare dyker det upp ett tillfälle i ditt radhus med fru, två utflugna barn och en hund som måste ut i spöregn där du frågar dig själv "var det här det jag strävade efter?".

Vi fyller våra liv med materiella vanor och många av oss trubbas av eller nöjer oss. Det är inget fel med det, men detsamma gäller en bekymrad 21-åring som vaknar upp som 50-åring i samma sits. Avtrubbad.

Därför är det förstås viktigt att ta dessa saker på allvar så tidigt som möjligt. Mitt enda mål i livet var att skapa en funktionell familj, och det har jag lyckats med. Det har gjort att jag upplevt en otrolig mängd glädjeämnen i livet, men är jag nöjd med livet nu? Nej, jag befinner mig i mångt och mycket i samma situation som TS känslomässigt. Svårt att ta mig för saker, lever på drömmar och framtida planer för att undvika den grå vardagen. Det gör sannolikt att jag åldras i förtid, och det är inget jag önskar någon.

Så visst, bättre att starta idag än imorgon, men perrongen finns där oavsett.

Precis.
Och plötsligt står man där när det är för sent och har inte kommit någonstans.
Därför är Dina råd mycket kloka.
Det går inte att fuska.
Jag skriver av egen erfarenhet; jag trodde jag kunde glida i mål på en räkmacka.
Tji fick jag.

Haha... ja, man går in i väggen förr eller senare.
Har haft allt annat än en räkmacka i livet, men jag insåg tidigt att den enda som är ansvarig är jag själv.

Men till slut är även det rätt tungt att bära, trots kärleksfulla relationer o s v. Det föreligger en viss gubbighet i att om jag är den som är ansvarig, varför anstränga mig? Den enda som förlorar är jag.

Men med åren blir ju också sånt man tyckte var spännande och kul som ung rätt blasé. Vem fan orkar gå på en konsert? Mingel? Fest? Jag dyker upp ibland, och undrar vad jag gör där. Samma samtal som för 20 år sen, samma minnen som ältas o s v.

Men att gå på en konsert ger ju nya minnen, ibland oförglömliga…
Jag tänker att man borde gå oftare, det är sällan som man ångrar att man sett en spelning, även de dåliga tänker jag.

Vad har man kvar när man sitter där, 85år gammal?
Minnen och upplevelser att se tillbaka på, samt familjen och möjligen vännerna om några är kvar sålänge.

De enda sakerna som jag ångrar hittills är allt som jag ville göra men aldrig gjorde…

Sant är att man mer ångrar sånt man inte gjort, helt klart.

Men det är få konserter de sista 7-8 åren som varit oförglömliga. Ibland oförglömliga av fel anledning, dåligt ljud etc.

Vad jag kanske försöker säga är att vid en viss ålder, och jag vågar säga att jag är långt om ensam i detta, är man liksom rätt "mätt" på upplevelser men känner en avsaknad av kickar, om du förstår hur jag menar.

Kanske är det att man bara återvänder till sånt som alltid gett kickar och "nött ut" upplevelserna. Och jag försöker hitta nya grejor som ger mig kickar, men det är svårt att hitta det där som ger samma nervkittlingar som när man var 15-25.

Ja? Och det stärker ju mina ord ännu mer; gör nått för fan! Livet är fullt av toppar och dalar - ett äventyr menat att upplevas och man tar både bra och dåliga beslut under dess gång. Det fantastiska liv jag lever idag har jag byggt upp med hjälp av mina tidigare dåliga beslut. Nu kan jag självklart inte veta hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig varit en hardcore junkie men jag vet med säkerhet att jag inte ångrar den väg jag tog.

Huvudsaken måste väl ändå vara att man lever och samlar livserfarenheter under livets gång. Jag skulle vilja påstå att ett passivt liv framför skärmarnas blåa sken är ett bortkastat liv. Sitta där med en blek gamnacke och dra i kuken medans valkarna vilar på armstöden? Suck.

Avsluta Netflix och avinstallera TikTok! Släpp sargen och kom in i matchen!

Det här är ett uppmuntrande och livsbejakande inlägg. God dag!

Jag hånar dig inte, jag peppar dig. Du har alla möjligheter i världen att bryta ditt invanda och livsförnekande mönster.

Det finns ingen bättre tid än nu!

Klarna och liknande, sköter man sin ekonomi och anpassar sig efter den så klarar man sig bra, de lever ju på fattiga som inte har något "val" än att amortera större belopp.. bara synd att jag inte har disciplinen att spara pengar eller har varken intelligens eller tålamod att pyssla med aktier och liknande.