2008-06-08, 02:15
#1
Hej,
Jag "hoppas" att det är någon här som har en anhörig eller så som har liknande problem och kan ge mig lite tips för förhållningssätt med min familj. Efter mitt insjuknande i någon sorts ännu ospecifierad psykossjukdom har relationen till min familj blivit enormt lidande. Då mitt mående varierar enormt hela tiden och jag vissa dagar har extrema hallucinationer så har jag svårt att ha en relation till dem. Tidigare har jag ringt min mamma och försökt att prata med henne, men jag märker att hon bara har blivit orolig av det hela och tycker att jag borde hamna på någon sorts hem för människor med liknande sjukdomar.
Tar jag Risperdal och Haldol så kan jag fungera (dvs. gå upp, duscha, äta något, se på TV, ringa till min mamma och prata och sedan sova). Det låter nog patetiskt, men det krävs enorm energi för mig att ens gå och handla. Tar jag inte medicinen så blir jag mycket misstänksam och kan inte gå utanför lägenheten och börjar fundera över självmord. Min mamma märker ju förändringarna när jag ringer till henne. Det känns som om jag belastar henne med ett alldeles för stort ansvar.
Psykiatrin vill ha någon sorts "familjesamtal", men jag klarar inte av det.
Hur skall man göra för att INTE tynga ner dem? Ibland vet jag inte vad som är rätt eller inte, så då tycker dem att jag är paranoid, och det känns inte bra. Är rädd frö att ringa henne då jag inte vill vara en plåga...
Jag "hoppas" att det är någon här som har en anhörig eller så som har liknande problem och kan ge mig lite tips för förhållningssätt med min familj. Efter mitt insjuknande i någon sorts ännu ospecifierad psykossjukdom har relationen till min familj blivit enormt lidande. Då mitt mående varierar enormt hela tiden och jag vissa dagar har extrema hallucinationer så har jag svårt att ha en relation till dem. Tidigare har jag ringt min mamma och försökt att prata med henne, men jag märker att hon bara har blivit orolig av det hela och tycker att jag borde hamna på någon sorts hem för människor med liknande sjukdomar.
Tar jag Risperdal och Haldol så kan jag fungera (dvs. gå upp, duscha, äta något, se på TV, ringa till min mamma och prata och sedan sova). Det låter nog patetiskt, men det krävs enorm energi för mig att ens gå och handla. Tar jag inte medicinen så blir jag mycket misstänksam och kan inte gå utanför lägenheten och börjar fundera över självmord. Min mamma märker ju förändringarna när jag ringer till henne. Det känns som om jag belastar henne med ett alldeles för stort ansvar.
Psykiatrin vill ha någon sorts "familjesamtal", men jag klarar inte av det.
Hur skall man göra för att INTE tynga ner dem? Ibland vet jag inte vad som är rätt eller inte, så då tycker dem att jag är paranoid, och det känns inte bra. Är rädd frö att ringa henne då jag inte vill vara en plåga...
