Ayn Rand och liberalism

Om du pratar rent generellt så stämmer definitivt 1). Du är ingen filosof om du inte kommer med något nytt bidrag. Och ett nytt bidrag innebär en ståndpunkt som ingen tidigare har tagit. Om alla filosofer har olika ståndpunkter så innebär det ju att alla, utom maximalt en, har fel.

Det känns, liksom du själv antyder, som att vi pratar förbi varandra genom att fokusera på olika saker.

Det jag ämnar göra är att kritisera Rand utifrån de anspråk som hon själv har på sin "filosofi".
Det jag vill peka på är att rent generellt så måste ett helt filosofiskt system, vilket hon hävdar att objektivismen är, vara heltäckande och väl underbyggt. Rand hävdar att objektivistem är det, och skisserar en ontologi, epistemologi och till och med en slags estetisk teori, eller är det kanske en poetik (The Romantic Manifesto). Att hävda detta är väldigt anspråksfullt och det måste till att man har rätt mycket på fötterna för att gå iland med något dylikt.

Min konklusion är att hon misslyckas med detta. En av anledningarna till det är att hon inte har de enorma kunskaper som skulle krävas för att lyckas.
Jag påpekar att ett slående exempel på hennes okunskap illustreras genom att hon inte skriver något om matematik. Matematiken (Jag själv har inga kunskaper i ämnet att tala om mer än en grundläggande idéhistorisk orientering. Jag vill dock hävda att man inte behöver några särskilda kunskaper i matematik eller logik för att kunna se den enorma brist det är att ett heltäckande filosofiskt system byggt på logik och rationalitet, vilket hon hävdar att objektivismen är, inte behandlar matematikens problem på ett grundligt sätt.) är så pass viktig och har under 2500 år varit en av hörnstenarna inom filosofin. Den utgör en sådan koloss att det är naturligt att det väcker misstanke att hon helt sonika struntar i den.

Den dikotomi som jag postulerar ämnar illustrera de näst intill konspiratoriska anklagelserna som objektivister riktar mot många av Rands kritiker. Att de flesta filosofer av facket skrattar åt hennes s.k. "filosofi" bemöts ofta med anklagelser om medvetna eller omedvetna missförstånd, bristande kunskaper etc.
Det förefaller, i alla fall för mig, mer rimligt att att sluta sig till att Rands filosofi är ett hafsverk än att en majoritet av alla yrkesverksamma filosofer ständigt skulle misslyckas med att läsa Rand.

Jag kritiserar alltså Rands s.k. "filosofi" från filosofiskt håll.
Du verkar snarare fokusera på Rands praktiska politik.
Där har vi nog vad vårt missförstånd bottnar i.

Jag anser inte att Rand var en filosof, och att hennes "filosofiska" system, objektivism, inte är något filosofiskt system. Jag kan sträcka mig till att hon skrev dåliga romaner med ett starkt laizze-fairebudskap.
Men kom ihåg att jag inte avser bedöma den politik som hon förordar i sina romaner utan att jag kritiserar hennes anspråk på att objektivismen är en filosofi.

Jag ser det som att du säger att det är nödvändigt att vara bekant med den högre matematiken för att komma med en rejäl filosofi. Jag säger att det är onödigt, och jag har inte då försvarat Rands filosofi, vilket du verkar ha trott (trots att jag sagt att så inte var fallet från början). Jag ser det som att du kommer med en massa påståenden utan belägg, påståenden som kan diskuteras separat från Rands filosofi, och som du inte ger något vettigt svar på (förutom att visa dig vara en medelmåttig debattör genom att smutskasta din meddebattör och ignorera uppenbart falska påståenden du tar upp).


Så ädelt av dig.
Om ett filosofiskt system innefattar att den skall vara sann, så visst. Men om den innefattar en speciell och sammanhängande syn på alla större filosofiska områden och även gör det möjligt att tolka nya saker utifrån det här perspektivet och att flera personer lärda i den här traditionen kommer fram till samma saker oberoende av varandra, då är det nog ett system. EDIT: Fast man kan väl fråga sig ifall de verkligen kommer fram till saker oberoende av varandra, så, kanske inte.

Med andra ord: du kritiserar Rand, inte för huruvida hennes premisser och slutsatser stämmer eller är felaktiga, utan för att hon ansåg dem stämma. Detta är psykologisering, inte kritik i sak. Det här är inte heller ett rimligt sätt att framföra kritik på. Om du vill driva tesen att Rand misslyckats, presenterar du hennes idéer och förklarar vad med dem som är felaktigt. Att svepande konstatera att hon saknade tillräcklig kunskap liknar mer ett personangrepp. Väsentligen samma invändning som ovan. Huruvida Rands filosofi är ett hastverk eller ej avgör vi genom att studera hennes idéer, och genom att reflektera kring vad som stämmer resp. är felaktigt. Att hänvisa till "en majoritet av alla yrkesverksamma filosofer" är exempel på en kombination av ad numerum och ad verecundiam (två slags argumentationsfel).

Ockhams rakkniv kan f.ö. inte användas som substitut för att studera tillgänglig information. Rands skrifter och idéer är tillgänglig information. Lyckligtvis är det inte en åsiktsfråga.

Vad jag här avser är att det ofta, alltså rent statistiskt, ofta finns ett samband mellan människor som påstår att de har lösningen på "allt" och lögn, missförstånd och dumheter.
Alltså att man som kritiskt sinnad borde dra öronen åt sig så fort man hör någon tala i sådana termer som t.ex. "lyssna på mig, allt annat är trams", vilket jag och många med mig upplever att Rand gör.

Jag tycker att det är ytterst relevant. Om en människa vill att jag ska lyssna på henne och än mer vill göra radidka förändringar i samhället så vill jag, och förmodligen de flesta människor, att denna person har betydande kunskaper inom många ämnen.

Slutligen en sak jag vill att du svarar på (Som jag flera gånger skrivit):
Hur förklarar du att Rand, som utger sig för att ha skapat ett, i allt väsentligt, heltäckande filosofisk system, baserat på rationalitet och logik inte skrivit ingående arbeten om matematiken och alla frågor och problem som rör den?

Nej, är man kritiskt sinnad går man till primärlitteraturen, granskar resonemangen och (såvida man inte håller med dem) framför motargument i sak. De som avstår från detta för att istället ägna sig åt psykologiseringar är inte kritiskt sinnade, eller i varje fall inte sakligt kritiska. Visst kan du säga att du inte tänker lyssna på något alls Rand sagt, för att hon verkar sakna kunskap inom alla områden du själv ställer som krav för att någon skall vara värd att lyssnas på. Själv tycker jag att det är ett korkat förhållningssätt. Jag lyssnar på människor som har något intressant och tänkvärt att säga, oavsett vad de kan eller inte kan om andra saker. Inte så intresserad av spekulationer av den här typen. Tydligt är i alla fall att hon inte såg matematik som speciellt relevant för sina idéer (på sin höjd jämför hon begreppsbildning med algebra i ItOE).

Har du någon kritik i sak också? Alltså argument mot Rands faktiska resonemang, snarare än mot hur hon var som person eller vad andra tycker om henne?

Aningen trött, men förhoppningsvis är resonemanget någorlunda klart ändå.

Positionen som sådan är ter sig inte utgöra annat än en dead-end, snarlik FB-favoriten gropfrihet - låt oss kalla det gropliv. Om något är ett medel är det ju livet. Livet är en absolut förutsättning för görandet, men utan görandet, hur kan livet ha ett värde? Precis som du skriver: om livet saknar mening utan Pingis (och Pingis inte kan spelas), vad har då livet för värde? Inget alls, skulle jag vilja påstå (med en drös reservationer som jag är för trött för att skriva fram här och nu). Men som du så väl påpekar leder en sådan position till problem. Om inte livet är absolut faller det korthus som Rand så gärna vill få oss tro är byggt av cement. Inte per automatik, så klart, och visst kan vi komma till snarlika slutpositioner ändå - men likafullt. Är det absoluta värdet att spela Pingis och livet ett medel bland andra, ja då kan vi också inskränka detsamma (och allt som enligt Rand följer där ur) så länge det helgas av ändamålet. På så sätt tvingas friheten stå på egna ben: dess meriter i praktiken.

(Personligen tycker jag bara att det gör saker enklare. Men smaken är ju som baken.)


Problem nummer två. Kognitiv dissonans, mer eller mindre. Här slår hon ju knut på sig själv. Om nu livet är allt, och vi tillåts vara subjekt, så har jag rimligtvis inga moraliska skyldigheter mot annat än mig själv (mitt liv). Jämför Stirner. Dessvärre rimmar det ju illa med det hon "egentligen vill säga", varför hon i slutändan inte säger något av värde alls.

Trams som "mitt liv är det absoluta målet för mig, ditt liv det absoluta målet för dig, därför ska du respektera mitt liv och jag ditt" är just inget annat än trams. Varför i hela friden ska jag göra det? (nb: okvalificerat ska; "objektiv princip"). En helt underbar, pragmatisk, princip, så klart. Men allt annat än "objektiv". Om något är det ju just det sätt på vilket respekterandet av ditt liv möjliggör realiserandet av mitt liv som får hjulen att snurra. Varför i hela friden någon vid sina sinnes fulla bruk väljer att vända så fundamentala principer ryggen förstår jag inte. Vad katten kan man ha ut av att leva i sådan förnekelse? Okej om man tror på Gud, då har man åtminstone en ursäkt. Men Rand?

"Sammanfattningsvis menar objektivismen att mänskliga varelser är medvetna om en oberoende verklighet genom sina sinnen, att förnuft är det väsentliga för att bearbeta denna data, att det lämpliga moraliska syftet av ens liv är att sträva efter att uppnå ens eget rationella egenintresse, och att det enda moraliska sociala systemet är full laissez-faire-kapitalism med en stat strikt begränsad till domstol, polis och militär."

Om man tror att det är så enkelt så....... Varje mening eller påstående var för sig, och taget ur det här sammanhanget kan tyckas ganska självklart om man inte tänker på vad det betyder, för alla vi vill väl tro att förnuftet styr oss! Men problemet är väl snarare att vi är varelser i sociala sammanhang? Vi upplever verkligheten på olika sätt beroende på en mängd olika faktorer, vilka i min mening knappast kan göra att vi är några "rationella" varelser utan snarare styrde mer eller mindre av en massa olika faktorer. För den som tvivlar på det är det bara att läsa lite socialpsykologi och sociologi för att förstå att vi knappast är så "rationella" som olika liberala m m varianter försöker mena! vad är förresten "ett rationellt egenintresse"......!? Visst, jag vill leva och förverkliga mina intressen, men jag är knappast ensam och isolerad från min egen sociala kontext skulle jag kanske ha helt andra behov osv.... Vilket gör att mitt egetintresse i sig är beroende av en massa olika faktorer som t ex relationen till nära och kära m m... Och hur/vem ska kontrollera att mina egenintressen inte påverkar och inskränker andras.... hur ska jag kunna avgöra att mitt beteende inte påverkar andras möljigheter osv.... Våra liv lär alltid regleras av olika regler m m för att vi överhuvudtaget ska kunna samsas. Att påstå att det "mänsliga förnuftet" vad det nu består av lär vara en enkel genväg men skapar mer problem än det löser eftersom "det mänskilga förnuftet" snarare är ganska virrigt och styrs av en massa olika "oförnuftiga" saker som behov, sociala sammanhang och olika föreställningar som styrs av vår bakgrund, vårt sociala sammanhang, vårt behov av att hävda oss elelr vad fasiken det nu kan vara av 1000 olika "oförnuftiga" men i högsta gran ändå naturliga försklaringar.

Vidare, att påstå att Laisse-fair är den ultimata vägen att lösa alla problem.... ja, det låter lite väl enkelt......

Kort sagt är nog vår gode Ayn lite för enkel och generaliserande samt i hög grad styrs av önsketänkande om vad som är bäst för oss människor....

Ayn Rand måste väl vara den mest misslyckade och överskattade(inom högern) liberala tänkaren genom världshistorien.

Vad är det för fel i detta resonemang?

Tydligen längesedan någon ville diskutera Ayn Rand. Hursomhelst anser filmrecensenten Renegade Cut att det finns tydliga kopplingar mellan de tecknade/animerade barnfilmerna om The Incredibels och Ayn Rands budskap: https://www.youtube.com/watch?v=XPBOfW7ocK0