Man on Mars

Ja, så var projektet "man på månen" äntligen initierat av självaste George W Bush. Projektet som genom delmål under en 20-årsperiod ska ta oss allt närmare en bemannad marsresa.
Det finns två intressanta aspekter med denna resa tycker jag. dels, vad kommer man att finna i form av liv på Mars?
det andra, hur kommer människan att klara av den enorma mentala påfrestningen?

Det är den andra punkten som jag riktar in mig på.
Vad vet vi om kraven? jo
- ca 8 besättningsmän bestående av diverse experter
- runt nio månaders restid (sen tillkommer tid på planeten och hemresan, totalt kanske två-tre år)
- ett mycket begränsat utrymme där ingen som helst möjlighet till undanflykt finns (vakum åt alla håll)
- mycket fritid där man obevekligen får tid över till att fundera/filosofera över situationen man befinner sig i. (autopiloten ska ta dem hela vägen)

riskerna som jag ser det:
- besättningen kan drabbas av en total panik. man inser att, herregud! jag är hur långt ifrån min hemplanet som helst, och om någonj olycka händer är vi för evigt utraderade, ingen kommer och hämtar oss, ingen hjälp finns att få.
- spänningar uppstår inom gruppen, tänk er ett triangeldrama 1230000 km hemifrån.
- depression och hemlängtan.

Hur tror ni besättningen kan tränas i sånt här? går det överhuvud taget? en viss risk tar man ju alltid när det handlar om människor. hur vet man var gränsen går för de deltagande?
undrar om de blandar kvinnor och män? och hur det isåfall påverkar gruppen.

Visst måste det finnas exempel på isolerade grupper som tvingats leva tillsammans under flera år? som man kan dra lärdom av?

hur tror ni själva att ni hade klarat er?

Det vet man nog aldrig.

Men - det finns väl lite kunskap om hur ubåtsbesättningar har det. Det är ju en liknande situation - speciellt de stora som är ute på långa uppdrag.

Visst tillkommer det att de inte har ens en teoretisk möjlighet att återvända om allt fuckar upp, men å andra sidan är de professionella och noga utvalda.

jo, men ändå, det är mycket extrema förhållanden, nästan som ett experiment. sannolikheten att de skulle kunna färdas dit och tillbaka helskinnade verkar otroligt.
man kan helt enkelt inte veta hur en människa reagerar eftersom vi aldrig provat det här tidigare. kanske man skulle "öva" med en besättning i en simulator?

personligen tror jag att man skall satsa på ett gäng personer med Schizoidpersonlighetsstörning, de störs inte vidare mycket av att vara ensamma, eller i grupp för den delen, och chansen att de skulle få panik är väl i stort sätt obefintlig så länge man ser till att de inte är helt uppåt väggarna...