Dos: en lapp, 110-120 ug
Intar lappen, och inväntar effekt. Händer inte så mycket till en början men börjar känna mig lite pirrig efter ca 20 minuter. Efter ett tag börjar allt morfa rätt friskt. Exakt allting bara springer ut i fraktaler eller mönster, om och om igen. Tycker att det är väldigt fint och häftigt. Coolt att man kan uppleva det, tänkte jag. Känner allmänt välbehag över alla nya intryck.
Har en halv lapp kvar "utifall" och börjar efter ett tag leta efter den i dosan där den fanns. Hittar den inte och funderar på vart fan den tog vägen. Känner samtidigt att jag blir illamående och pirrandet i kroppen börjar kännas aningen överväldigande. Känner att oavsett om jag redan fått i mig den resterande lappjäveln så spelar den ingen roll för detta kommer vara mer än nog. Känner dock ett behov att få reda på den där halva lappen så katten inte får i sig den, men tappar det totalt då allt bara löses upp i fraktaler. Totalt allt. Lägger mig ner i vardagsrummet och försöker slappna av men löses upp till en enda stor fraktalröra. När jag kom tillbaka och kände att jag har ett behov av att få miljöombyte och gick in till sovrummet där katten låg. Katten fullkomligt lyste av färger och mönster vibrerade ut från honom. Klappade honom och det kändes väldigt... vibrerande och avlägset samtidigt som att katten blev en del av mig och det som jag försvann i. När jag kom tillbaka från den känslan kände jag ett behov att återigen byta rum, det blev köket nästa gång. Kall cola från kylen fick mig att hålla mig fast vid en form av verklighet så jag kramade en colaflaska ett tag, tills jag totalt tappade allt igen. Hittade mig själv (vem det nu var?) i vardagrummet (vad fan det var för något?) igen och lade mig ner. Vid det här laget har jag slutat "titta på saker" då saker inte fanns eftersom allt bara är en enhet och ingenting samtidigt.
Därefter gick resan några steg högre och jag hade verkligen noll koll på verklighet. Hade jag stått upp hade jag totalt ramlat i backen för det fanns inget att ramla på, hela alltet var en enhet som vibrerade i färg. Jag kunde inte förstå att jag fanns, eller att jag ens ”försökte att förstå att jag fanns". Än mindre att det fanns en verklighet, vad för belägg hade jag på det? Vid ett tillfälle försökte jag intala mig att allt jag upplever är på grund av att jag tagit LSD men i nästa stund fanns det inga som helst belägg för det heller, inget fanns och om det verkade finnas så fanns det inget som bekräftade att det skulle varit en sanning eller ens en angelägenhet att få veta. Jag undrar varför allt är så konstigt, vad är definitionen på "konstigt", varför behövs det definieras och vem är denne "jag" som undrar??
Vid enstaka tillfällen fick jag en svag uppfattning om att det fanns något som var statiskt, dvs en form av verklighet där borta. Känslan av att ligga ner på en madrass, trycket mot kroppen, fick mig att som hastigast uppfatta något verkligt för att därefter ryckas ut i fraktaler igen. Jag och madrassen och allt annat var en enhet. Det behagliga jag upplevde i början var som bortblåst nu, allt fick en obehaglig känsla. Jag uppfattade musik, jag förstod att det var något jag själv inte hittat på men hade för allt i världen inte förstått vart det kom ifrån eller ens vad det var, jag hade inte kopplat det till att jag låg en meter ifrån stereon. Än mindre att jag förstått vad en stereo eller en skiva var för något. De få gånger som jag återfick någorlunda medvetande tog jag tag i något "som jag visste borde var på riktigt", det blev någon form av bekräftelse på att det kommer att bli "normalt" igen och fast jag vid det lilla laget förstod någorlunda vad det var jag pysslade med så försvann jag igen och igen och igen. Det fanns fortfarande inget som egentligen bekräftade en verklighet. Definitionen på verklighet hade jag inte och den ville jag verkligen ha, de gånger jag uppfattade mig själv. Allt kunde varit exakt allting eller ingenting om och om igen. Ibland kom jag dock tillbaka på riktigt om än bara för en väldigt kort stund. Jag kunde säga att jag äntligen fått grepp om verkligheten samt att jag inte vill försvinna igen.
Ungefär fyra timmar efter intaget började jag komma tillbaka igen. Jag hade börjat koppla ihop saker från verkligheten till att ruset borde börja lägga sig. Jag försvinner ofta in i det men kan någorlunda hålla grepp om allt. Nu börjar den behagliga känslan komma tillbaka igen, den som försvann i början. Jag uppfattar musik som musik och det kan känner fysiskt är kopplat till att jag förstår, att jag faktiskt vet vad det handlar om. Jag äter lite och funderar över allt jag upplevt. Saker morfar behagligt, färger sprakar och fraktalerna ser fina ut. Fortfarande är allting ett stort frågetecken. Detta är skrivet när jag fortfarande ser saker röra på sig och vibrera lite grann ibland.
Jag förstår att man kallar det för en "tripp" då man faktiskt får sig en jävla resa och nästa gång får vänta ett tag. Det var kul, riktigt obehagligt men väldigt intressant. Man fattar verkligen ingenting.
Intar lappen, och inväntar effekt. Händer inte så mycket till en början men börjar känna mig lite pirrig efter ca 20 minuter. Efter ett tag börjar allt morfa rätt friskt. Exakt allting bara springer ut i fraktaler eller mönster, om och om igen. Tycker att det är väldigt fint och häftigt. Coolt att man kan uppleva det, tänkte jag. Känner allmänt välbehag över alla nya intryck.
Har en halv lapp kvar "utifall" och börjar efter ett tag leta efter den i dosan där den fanns. Hittar den inte och funderar på vart fan den tog vägen. Känner samtidigt att jag blir illamående och pirrandet i kroppen börjar kännas aningen överväldigande. Känner att oavsett om jag redan fått i mig den resterande lappjäveln så spelar den ingen roll för detta kommer vara mer än nog. Känner dock ett behov att få reda på den där halva lappen så katten inte får i sig den, men tappar det totalt då allt bara löses upp i fraktaler. Totalt allt. Lägger mig ner i vardagsrummet och försöker slappna av men löses upp till en enda stor fraktalröra. När jag kom tillbaka och kände att jag har ett behov av att få miljöombyte och gick in till sovrummet där katten låg. Katten fullkomligt lyste av färger och mönster vibrerade ut från honom. Klappade honom och det kändes väldigt... vibrerande och avlägset samtidigt som att katten blev en del av mig och det som jag försvann i. När jag kom tillbaka från den känslan kände jag ett behov att återigen byta rum, det blev köket nästa gång. Kall cola från kylen fick mig att hålla mig fast vid en form av verklighet så jag kramade en colaflaska ett tag, tills jag totalt tappade allt igen. Hittade mig själv (vem det nu var?) i vardagrummet (vad fan det var för något?) igen och lade mig ner. Vid det här laget har jag slutat "titta på saker" då saker inte fanns eftersom allt bara är en enhet och ingenting samtidigt.
Därefter gick resan några steg högre och jag hade verkligen noll koll på verklighet. Hade jag stått upp hade jag totalt ramlat i backen för det fanns inget att ramla på, hela alltet var en enhet som vibrerade i färg. Jag kunde inte förstå att jag fanns, eller att jag ens ”försökte att förstå att jag fanns". Än mindre att det fanns en verklighet, vad för belägg hade jag på det? Vid ett tillfälle försökte jag intala mig att allt jag upplever är på grund av att jag tagit LSD men i nästa stund fanns det inga som helst belägg för det heller, inget fanns och om det verkade finnas så fanns det inget som bekräftade att det skulle varit en sanning eller ens en angelägenhet att få veta. Jag undrar varför allt är så konstigt, vad är definitionen på "konstigt", varför behövs det definieras och vem är denne "jag" som undrar??
Vid enstaka tillfällen fick jag en svag uppfattning om att det fanns något som var statiskt, dvs en form av verklighet där borta. Känslan av att ligga ner på en madrass, trycket mot kroppen, fick mig att som hastigast uppfatta något verkligt för att därefter ryckas ut i fraktaler igen. Jag och madrassen och allt annat var en enhet. Det behagliga jag upplevde i början var som bortblåst nu, allt fick en obehaglig känsla. Jag uppfattade musik, jag förstod att det var något jag själv inte hittat på men hade för allt i världen inte förstått vart det kom ifrån eller ens vad det var, jag hade inte kopplat det till att jag låg en meter ifrån stereon. Än mindre att jag förstått vad en stereo eller en skiva var för något. De få gånger som jag återfick någorlunda medvetande tog jag tag i något "som jag visste borde var på riktigt", det blev någon form av bekräftelse på att det kommer att bli "normalt" igen och fast jag vid det lilla laget förstod någorlunda vad det var jag pysslade med så försvann jag igen och igen och igen. Det fanns fortfarande inget som egentligen bekräftade en verklighet. Definitionen på verklighet hade jag inte och den ville jag verkligen ha, de gånger jag uppfattade mig själv. Allt kunde varit exakt allting eller ingenting om och om igen. Ibland kom jag dock tillbaka på riktigt om än bara för en väldigt kort stund. Jag kunde säga att jag äntligen fått grepp om verkligheten samt att jag inte vill försvinna igen.
Ungefär fyra timmar efter intaget började jag komma tillbaka igen. Jag hade börjat koppla ihop saker från verkligheten till att ruset borde börja lägga sig. Jag försvinner ofta in i det men kan någorlunda hålla grepp om allt. Nu börjar den behagliga känslan komma tillbaka igen, den som försvann i början. Jag uppfattar musik som musik och det kan känner fysiskt är kopplat till att jag förstår, att jag faktiskt vet vad det handlar om. Jag äter lite och funderar över allt jag upplevt. Saker morfar behagligt, färger sprakar och fraktalerna ser fina ut. Fortfarande är allting ett stort frågetecken. Detta är skrivet när jag fortfarande ser saker röra på sig och vibrera lite grann ibland.
Jag förstår att man kallar det för en "tripp" då man faktiskt får sig en jävla resa och nästa gång får vänta ett tag. Det var kul, riktigt obehagligt men väldigt intressant. Man fattar verkligen ingenting.
__________________
Senast redigerad av jetblack666 2013-06-23 kl. 03:46.
Senast redigerad av jetblack666 2013-06-23 kl. 03:46.
