Pojkvän tror att våra argument är någon jäkla debatt!

Jag blir så förbaskad trött på detta nu!

Var eviga gång vi bråkar så ser han det på nått sätt som en debatt och att man ska ''vinna'' över den andre.

För mig så vill jag förklara hur jag känner, sedan hur vi kan lösa det och så på ett lungt sätt.

Men han verkar tro att det är någon sorts tävling, jag försöker förklara hela tiden men ack inte lyssnar han på mig alls! han avbryter mig 90%av alla gånger jag försöker säga något, de gångerna han inte gör det så babblar han på med sina jäkla motargument så fort jag har pratat klart!

Det går såhär ungefär;

Vi blir osams

Han gjorde fel, tycker jag

Han nekar detta

Tills jag når min bristningsgräns och börjar gråta/gå iväg av ilska snart, det är så otroligt knäckande när någon inte lyssnar och bara babblar på!!!!!

Han inser att han faktiskt gjorde fel

Han pratar om det...

..tills han inser att nejmen jag gjorde inget fel alls, det var DU! tillbaka på ruta ett!!

Jag vill förfan bara skära ut tungan på skiten, binda fast honom i en stol och tvinga honom att lyssna för kan han hålla käft någon gång och låta mig prata?! Han annat problem också med att han skriker så fruktansvärt när han blir arg, vilket jag försökte ta upp med honom nyss på telefon. Vi var inte osams ingenting och nu är han redan igång och försöker ''vinna'' genom att babbla sönder telefonen.

Vill fan slita mitt hår när han gör såhär!

Gå vidare i livet det är inte nyttigt som ni håller på. Han ligger säkert med någon annan just nu

För framtida bråk:

- Man argumenterar inte genom att avbryta sin meningsmotståndare
- Man vinner inte genom att använda härskartekniker
- Feedback ges bra genom att förklara för personen hur man uppfattar deras beteende, vilken känsla det framkallar hos en och vilken konsekvens det får. Vill man vara duktig kan man även lägga till hur man tycker att personen bör förändra sig.
Exempel: "När du höjer rösten och skriker och avbryter mig får det mig att bli förbannad på dig, det känns som att du inte lyssnar på mig och det får som konsekvens att jag blir förbaskat trött på dig och våra bråk. Om du istället lyssnar på vad jag har att säga och tar till dig av det skulle jag inte bli så stött."

...Men personligen tycker jag det låter som att ni inte passar särskilt bra för varandra.
Kanske dags o göra slut om han nu får dig att känna så här?

Jag kan med bli så och tjejer blir sura vilket är ganska tråkigt.

Kanske prata om hur du känner så han förstår. Ni tjejer fungerar väldigt konstigt.

Fegt att gråta i debatter och gräl det triumfar liksom allt. Ofta är det bara tjejen som ens kan gråta också

Okej, så du gråter och springer iväg medan han försöker föra en diskussion med dig. Du kan inte få som du vill bara för att du gråter och blir hysterisk, du måste ha skäliga argument för din sak.

Pröva att tänka igenom vad du vill innan du ställer till en scen där hemma och försök även att se det hela ifrån din pojkväns sida. Sen får du kunna argumentera för din sak och även väga in vad din pojkvän tycker.

Vuxet! Bra inlägg och så skall det fungera. Men det är sällsynt. Någonstans vill man väl men man kan köra över och tar ofta kommandot helt fel. jag har erfarenhet av detta. Man tror man gör rätt men man gör fel. Man vill men det blir fel. Man vill mycket och det blir ännu mera fel. Alla är inte motttagliga och kommer så kanske aldrig att bli. Man gör fel hur man än vrider på sig. Det handlar inte om härskarteknik eller annat. Det handlar ofta om bara välviljan att hjälpa. Inget annat. Man älskar. Man vill. Men det måste finnas en mottagare Finns det inte det spelar det ingen roll. Det är kört.

Livet kan förändras drastiskt och ofta inte till något positivt.

Sorry

Handlar inte ett bråk just om att vinna?

Alltså va fan, har flashback blivit nån jävla lekstuga eller ? vissa trådar alltså
Andas djupt innan du skriver nästa gång tjejen...

Fast det är ju typiska drag för mer logiska/rationella män. Han är för gammal för att ändras, och det är säkert inga större fel på han.

Om du vill ha en mer emotionell/empatisk kille så finns det att få, men de flesta kvinnor brukar stå ut med oss killar då vi alltid har något annat som kompenserar för denna brist.

Den situation TS beskriver sker ofta när kvinnor framför påståenden som är felaktiga. När man sedan förklarar att de är felaktiga, så blir det ofrånkomligen ett gräl på hennes initiativ. Sedan får man höra att det handlar om att hon vill framföra vad hon "känner" och att hon känner att man inte lyssnar. Anledningen till det är så klart att hon inte sa "jo, jag vill tala lite om vad jag känner", utan kom med ett falskt sakpåstående. Det blir även konstigt om man utgår ifrån att alla hennes sakpåståenden egentligen är ett uttryck för vad hon "känner"...framför hon aldrig några sakpåståenden som just är sakpåståenden? Ytterligare ett fel man har gjort i liknande situationer är att felaktigt tro att om hon säger att hon mår dåligt av en sak som bevisligen inte stämmer, så kommer hon kanske sluta att må dåligt om man lyckas få henne inse att hon mår dåligt över något som inte ens existerar. Det är heeeelt fel antagande. Det är just det här som kallas för att man "alltid vill vinna" argumentationen, trots att det ju inte går att "vinna" en argumentation så länge inte båda parter accepterar vissa spelregler kring saklighet och användningen av korrekta argument.

Jag tror ovanstående, lönlösa beteendemönster är vanligare hos unga män som ännu inte har alltför stor erfarenhet av att vara i ett fast förhållande med kvinnor. Dessa män tror sig bete sig rationellt, men eftersom det resonerande och förnuftsmässiga diskussionssättet saknar utsikter att leda till något vettigt, så är det faktiskt ett irrationellt beteende. Förvisso på grund av oerfarenhet och okunnighet, men likväl. De män som brukar klara detta bäst är förmodligen de som inte tar sin partner riktigt på allvar, låtsas lyssna på dem, slänger till dem några tomma fraser om att förstå, inte säger emot och istället väljer att vara generellt oärliga i förhållandet.

Personligen orkar jag inte riktigt med ovanstående, så när jag har hittat en av de ovanliga kvinnor som faktiskt kan diskutera sakligt, är mottagliga för fakta och förnuftsargument, kan även själva framföra vettiga insikter och argument (de båda förmågorna förefaller ofta hänga ihop) och kan skilja på känslor och sakpåståenden, så brukar jag verkligen engagera mig. De är sannerligen inte lätta att hitta, den saken är säker! Det är lite som att lyckas se en enhörning stegra sig mot en regnbåge. Vill jag bo med någon som inte är mottaglig för förnuftsargument, utan bara vad denne själv känner, så föredrar jag en katt framför en kvinna. De är mer behagliga, roligare och mindre krävande. Dessutom vill de inte få diskutera sina känslor i tid och otid. Närmast alla djur har känslor, en av dessas är inte så spektakulära att det räcker till att ha som ständigt samtalsämne. Åtminstone inte om dessa känslor inte förefaller ha någon starkare koppling till den faktiska fysiska verkligheten runt omkring oss. Och nej, bara för man älskar någon innebär inte att det är ett outtömligt diskussionsämne.

Precis, att dra fram tårarna när man bråkar är riktig jävla härskarteknik.


Dock borde OP få kunna förklara sig ordentligt.
Har du provat säga till honom: Håll käften! Detta är inte en jävla debatt, just nu berättar jag hur jag känner.