Ska jag avsluta eller fortsätta?

Ärlighet funkar bra. Så länge man är ärlig med vad man känner så går man ganska fri inom det här med relationer. Om du säger allt det här som står i tråden. Att du just kommit ur en relation, inte läkt men gillar den här nya tjejen även om vissa kärlekskänslor saknas. Ja då får hon välja om det är nått hon vill pyssla med. Då går du fri min vän. Förmodligen är hon så kär att hon går med på det ändå.

Livet är alldeles för kort för att kasta bort en eventuell livskamrat, vän eller vad det nu kommer att leda till. Låt det ta tid, säg till henne att du tycker om henne och vill fortsätta träffa henne (om du nu vill det), men att du inte vill gå för fort fram, utan ta det lugnt. Om hon verkligen tycker om dig, kommer hon att förstå, ge dig tid/space och visa dig att hon är att lita på. Och om ni sedan är menade för varandra, då lär det ju bli ni med tiden.

Du börjar kanske ifrågasätta dina känslor, om du verkligen är redo för något nytt, eventuellt leta brister hos den här tjejen för att du innerst inne själv är rädd för att bli sårad. Det är ett ganska vanligt beteende hos många män.

Tycker att det låter litet som att du redan bestämt dig? Annars säger jag: fortsätt (ifall det nu inte var vad du bestämt dig för)! Det är ändå uppenbart att du vill låta bli att såra henne.

Du kan signalera ditt intresse, men också göra det lika tydligt att du vill skynda långsamt. Det tycker jag i alla fall vore mest rättvist för dig själv (och henne också, i och för sig), att ta det i din takt. Hon förstår förmodligen också det, om man vill ge en relation goda förutsättningar försöker man rimligtvis att inte bara kasta sig in i det, särskilt ifall man just kommit ur en.

Usch jag vet varken ut eller in. Tack för era svar.

Vi har pratat en del nu och hon är medveten om att jag är ganska nykläckt, hon vill också att vi ska lära känna varandra ordentligt osv. innan vi inleder något. Det är gött, för vad mig beträffar så vill jag så gärna att det ska bli bra.

Hon vill dock vara med mig typ varje dag. För mig känns det som att det blivit för mycket av det goda men samtidigt vill jag inte vara ensam. Det känns som att ju mer jag träffar henne, desto mer tänker jag på mitt ex. Jag kan inte identifiera känslan men det är inte saknad. Hon är bara fastsvetsad i mitt huvud på något konstigt sätt.

Vi hade ett ganska tufft avslut jag och mitt ex. Vi var ganska kyliga mot varandra och det tog slut hastigt. Hon drog, på vad jag tycker är lösa grunder (vilket iofs gjorde processen att komma över henne ganska mycket lättare för mig). Dessutom hade jag själv ganska länge gått och funderat på när den tickande bomben skulle explodera och det skulle ta slut. Jag är glad att det tog slut och känner inte att jag vill ha tillbaka henne öht.

Men varför finns hon kvar i mig? Varför kan hon inte bara försvinna och låta mig känna för den nya tjejen? Sorry om det var lite OT men jag blir galen av att fundera på sånt här hela jävla tiden. Känner en viss likgiltighet emellanåt, saker och ting känns meningslöst. Vill inte ha det såhär rörigt inom mig 😴

Jag känner verkligen med dig, men jag kan inte låta bli att undra om det inte är dina känslor som helt enkelt inte vill bli kvävda? Jag känner igen mig både i din och hennes situation, jag har spelat alla roller i en sådan här situation och det blir väldigt sällan bra tyvärr, och slutsatsen är likadan i alla utfall, att man inte är sann mot sig själv.
Du säger ju själv att ju mer du är med tjejen, desto mer växer exet. Jag tror du inte är över henne faktiskt, och att du även säger att "du inte vill ha henne öht" bekräftar kanske att du lurat dig själv lite i det? Förr eller senare kommer det fram, ungefär så här, om man gör det.

Jag har varit "det oförglömliga exet" där han fortfarande försöker ta kontakt trots några år nu och jag känner med hela mitt hjärta för den killen, som har barn och familj med tjejen han kvävde sina känslor för mig med. Det blev inte riktigt som han tänkt sig och han hann inte med sig själv och hans sorgeprocess pågår fortfarande...
Jag har själv använt andra för att försöka dämpa, och till slut gjort våld på mig själv för att jag bedragit mina känslor och som sagt lurat mig själv, varit en jävla bra säljare och förhandlare och mixtrat med min egna essens även om det låter flummigt.
Jag har också varit den som dejtat någon som känt som du, och jag kapade det för jag vägrar spela den rollen i dennes liv, just pga mina tidigare erfarenheter - har man lite känslospröt känner man att någon inte är närvarande med just mig.

Lite rörigt med rollerna här men hoppas du förstår. Känn inget ansvar eller dåligt samvete för hennes känslor - om ni hänger lite för mycket så säg att du behöver lite space bara, är hon en tjej värd att satsa på längre fram kommer hon ha full förståelse och finnas där sen med. Tror det är rätt viktigt att du varken känner press eller stor förväntan från den tjejen om du ska läka ordentligt med ditt, och att ni ses helt förutsättningslöst om hon är ok med det.

Ang ditt pm, hur gammal är du? (Kan inte skicka pm, därav frågar jag här)

Född i mitten på 90-talet.

Jag förstår mig inte på denna besatthet att man ska vara kär. Är hon attraktiv, lätt att vara med och tillfredsställer dina behov bör du vara nöjd med henne. Att du inte känner lika starkt för henne ger om något bättre förutsättningar för ett lyckat förhållande.

Oj, några tatueringar?

Var försiktig så du inte förstör något som du sen kommer ångra bara. Det är lätt hänt. Ge det en chans istälelt

Jag har pratat med tjejen i fråga och berättat i princip vad jag skrivit i tråden och tagit till mig av era goda råd. Har förklarat hur jag känner och hon är mycket förstående. Vi trivs i varandras sällskap och kommer fortsätta träffas, utan några krav eller förväntningar egentligen. Hon är villig att ge mig den tid jag behöver och låta framtiden avgöra vad som händer mellan oss. Det var jäkligt skönt att berätta och ännu skönare att hon var så förstående som hon faktiskt var.

Tacksam för alla era svar och goda råd, det var guld värt.