Citat:
Ursprungligen postat av
theanthropologist
Svante Arrhenius hade tänkt sig att set skulle ta tusen år eller så att nå de nivåer av koldioxid som vi har idag. Han var en stor forskare med ambitioner och inte en korrumperad blådåre. Han kunde föreställa sig att långsamt förändra klimatet, men han kunde inte föreställa sig den explosion som skett. Hade ökningen av koldioxidhalten gått 10 gånger långsammare så hade det funnits gott om tid att avbryta klimatexperimentet när allvarliga problem dykt upp. Nu är det som att utvecklingen skenar iväg och att det snabbt krävs underverk av klokhet och självuppoffring för att vi inte ska föröda planeten.
Så din jämförelse med Stilbs som epigon är usel.
Om du lämnar tidsaspekten därhän: såg Arrhenius CO2 som något livgivande (dvs positivt), av din citerade text att döma? Hade han några funderingar om hur fort befolkningsökningen skulle ske? Måste inte livsmedelsproduktionen hålla jämna steg med den?
Innan vi hamnar alltför mycket OT: Vad många forskare försöker förklara, och balansera debatten med, är att CO2 inte är det ”gift” som många försöker påskina. Till exempel nyhetssändningarna som gärna illustrarar klimatfrågor med stinkande skorstenar som spyr ut helt andra ämnen.
Det är överdrifterna, vinklingen och Gretas oemotsagda skräckpropaganda om ”livets gas” som är uselt.
Jag försöker lyssna seriöst på båda sidor och det enda jag kan säga med säkerhet är att frågan är extremt komplicerad och att Greta gör det lite väl enkelt för sig när hon påstår att ”we already have all the facts and the solutions”. Det är tragiskt när vuxna människor sväljer alla sådana påståenden rakt av. Och jublar över hennes ”klokhet och självuppoffringar”.
