Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Vet heller inte hur mycket lidande det kommer bli. Än så länge är jag ganska försonad. Jag erkänner öppet att det är just lidandet jag fruktar i detta - inte döden i sig. ”Drömmen” är plötsligt måsta åka akut in och sedan ligga i koma några dar (så släkt & vänner kan ta avsked) och sen dö utan att jag knappt märker det själv. A man can always dream

Stor och svår fråga. Jag tror det enkla svaret blir en sorts lojalitet mot samhället och uppriktig önskan om att leva i ett fungerande fungerande system. Jag tror i likhet med Kant att brottslig verksamhet i sina fundament är parasitär. I ett orättfärdigt samhälle kan brott vara rättfärdigt men min ärliga uppfattning är att vi inte lever i ett sådant.

Sen vet jag inte om jag skulle begå grova brott i orättfärdigt samhälle heller för den delen. Jag har aldrig varit någon som frivilligt utsätter mig för onödig fara och grov brottslighet tenderar ju att vara ganska riskabel för utövaren.

Hej och tack för fina ord!

Jag mår rätt omväxlande fysiskt. Oftast helt ok men vid tillfällen har jag dippar som är minst sagt besvärliga. Oftast då i samband med infektioner i kroppen av olika slag. Har satt in stentar i levern för att hindra att tumörerna klämmer igen gallgången och dessa har krånglat lite med bland annat gulsot som resultat. Kan ej rekommendera. Jag är också betydligt tröttare än jag var som frisk - jag vet inte vad som beror på behandling och vad som är sjukdomen i sig. Antagligen en kombo. Till viss del kan tröttheten avvärjas med kortison men å andra sidan knaprar jag rätt mycket morfin också som har motsatt effekt, dvs gör mig tröttare. Tror det går lite på ett ut.

Jag tror jag förstår din fråga om nära och kära. Jag har märkt att många (för att inte säga alla) vill hjälpa till och upplever sig otillräckliga. Även att de inte klarar av att uttrycka sin sorg över vad som hänt på ett sätt som känns autentiskt och sant mot hur de känner. Är det kanske så för dig också? Faktum är dock att jag får massa hjälp och att ett enkelt "fy fan va värdelöst att detta händer", räcker långt. Jag har exempelvis en nära släkting som allt som oftast kör mig och frugan ut till vår sommarstuga. Hon frågar ofta vad hon kan göra och är uppenbart frustrerad över att inte kunna hjälpa till mer. Men: För tusan, hon är ju vår ride till friheten på landet. Vad mer skulle jag kunna begära! Mitt råd till dig är att inse att du förmodligen redan gör/gjorde mer än du fattade.

Vidare: Jag vill så länge som möjligt kunna leva så vanligt som möjligt och önskar följaktligen inget annat av de jag älskar att de ska behandla mig som vanligt. Jag tror jag kanske blivit lite mer rättfram i mitt språk sedan detta drabbade mig och även att jag tar mig friheter att säga saker som jag vet kommer göra folk ledsna (som att öppet erkänna att jag kommer dö snart exempelvis). Jag upplever att mina anhöriga klarar av detta och det är jag tacksam över.

Detta är så klart bara mina tankar och jag kan inte svara för andra i liknande situationer som min tänker på exakt samma sätt. Är du osäker, fråga. Vad jag inte tror någon som drabbats av sjukdom vill är dock att folk ska dra sig undan av "hänsyn". Det skulle i själva verket vara min mardröm.

Det enda med som "oroar" mig på den fronten är att märkligt gärna vill ha henne bredvid mig i graven samtidigt som jag fattar att jag blott kommer vara ett avlägset (men förhoppningsvis betydelsefullt) minne för henne när det väl dags för henne att grävas ner. Det rimliga är ju att hon får vila den eviga vilan med den hon älskar i dödsstunden och inte för 40 år sedan. Tanken att inte få spendera evigheten med henne (eller hur man ska säga) fyller mig med sorg. Kanske kan hennes namn graveras vid mitt ändå? Jag vet inte. När det gäller den faktiska evigheten (om den finns) gissar jag att världsmakterna har någon snillrikt system att hantera såna här situationer. Det är ju knappast första gången två älskande dör ifrån varandra.

Har storgråtit vissa specifika dagar, oftast i samband med att nya dåliga nyheter levererats. Gråtit när jag berättat för mina föräldrar att det hela tycks vara ännu värre än vi trott och så. Samma sak när jag berättat för mig fru förstås (hon har pga besöksförbud/corona oftast inte fått vara med när jag träffat läkare på sjukhuset och därför har hon inte fått höra beskeden samtidigt som jag). Går dock inte smågråter så mycket om dagarna.

Blev rörd och grät en skvätt när min bror berättade att han vill göra en tatuering till minne av mig och bad om en figur jag ritat han kunde ha som motiv.

Tack! Ej heller gudstroende tyvärr. Hade kanske kunnat vara en tröst annars.

Cancern upptäcktes genom röntgen (först ultraljud sedan sån där skiktröntgen när man ligger i ej högljudd och klaustrofobisk tub. För att säkerställa att det verkligen handlade om tjocktarmscancer gjorde jag även en koloskopi.

Lurigt nog har jag varken innan eller efter diagnos haft några påtagligt avvikande avföringsmönster. Däremot har jag tappat en del i vikt under året, 12-13 kg ungefär. Innan diagnos hade jag inte tappat i vikt, vilket får mig att tro att det åtminstone delvis är behandlingen som ligger bakom.