Nordens farligaste kvinna

Erfaren utredare: Dubbelmördaren Liisa kan ligga bakom tre olösta kvinnomord
Jag möter henne i en stad i Mellansverige. Hon är i 60-årsåldern, större och resligare än vad jag tänkt mig.
Hon har suttit 18 år i fängelse dömd för bestialiska mord i både Sverige och Finland.

Den vita blusen är uppdragen några centimeter över magen och strumpbyxorna är delvis trasiga och långt neddragna. Benen är särade.
I övrigt är hon naken.
Hon är strypt till döds.
Mordet inrapporteras av två poliser till ledningscentralen den 20 december 1971, det är bara fyra dagar före julafton. Kvinnan har mördats i en kontorslokal på Bergsgatan, bara ett kvarter från Rikskriminalens högkvarter.
Offret är en ensamstående 52-årig miljonärska från Östermalm. I hennes bankfack finns pengar och smycken värderade till en miljon kronor.
Polisen slår larm om sexmord.
En kartläggning av kvinnans sista dagar avslöjar att kontorslokalen på Kungsholmen fungerat som kärleksnäste. Hit har hon kommit med sina kunder, varav flera finns nedtecknade i hennes dagbok.
Två män grips för mordet och erkänner, men det är något i deras berättelser som inte stämmer. Rättegången avbryts när männen pekar ut fel adress och fel lokal.
Flera märkliga omständigheter upptäcks under mordutredningens gång.
En kund berättar att han träffar Östermalmskvinnan under mordnatten klockan 02.30. Han har alibi och kan bevisa att hon levde vid den tidpunkten.
Det står helt klart att mördaren kommer till kärleksnästet strax efter kunden. Inga av polisens bevis talar längre för att det är ett sexmord eller att mördaren är en kund.
Erfarna mordutredare riktar misstankar åt ett helt annat håll.

Fem månader senare, den 23 juni 1972, slår två poliser larm till vakthavande på Södermalm:
– Mördad kvinna på Mosebacke.
– Kvinnan ligger naken på rygg
i en lägenhet. Benen är särade och hon har ett papperslakan virat runt huvudet.
Hon är strypt på exakt samma sätt som miljonärskan från Östermalm.
Offret är en 31-årig poseringsmodell. Hon är en av ett 40-tal poseringsflickor som finns i Stockholm vid den här tiden. Ingen av dem får särskilt bra betalt och den 31-åriga kvinnan hyr en liten lägenhet i andra hand på Svartensgatan. Lägenheten är hennes arbetsplats.
Hon brukar annonsera i Dagens Nyheter:
”Moseb. pos. tel xxxx”
Polisen misstänker att mördaren hittat bostaden via annonsen och slagit till någon gång mellan 16.25 och 19.45.
Modellens väninna ringde vid den tiden.
– Men det tutade hela tiden upptaget, berättade hon för polisen.
Även denna gång avslöjas flera märkliga omständigheter under mordutredningen. Väninnan berättar till exempel att hon ringde igen, senare samma kväll. Då var det inte upptaget.
Obduktionen visar att vid den tidpunkten är poseringsmodellen redan död. Mördaren måste i så fall helt iskallt ha stannat kvar i lägenheten eller återvänt efter mordet och lagt på luren.
Polisen får ett hett tips och griper ”Mannen med guldtanden” som sedan en tid tillbaka antastar poseringsflickor.
Han kan inte bindas till mordet.
Polisens fortsätter att arbeta brett i jakten på mördaren.
Hon halvligger med naken underkropp på en brits i en husvagn på Valhallavägen, bara några hundra meter från gamla OS-stadion.
Benen är särade.
Hon har endast en långärmad röd tröja på överkroppen. En handväska på golvet ligger tom så när som på en hårnål.
Klockan är 09.23 den 23 september 1972.
– Hon är dödad med ett vasst föremål, rapporterar polisen. Kvinnan har ett hundratal knivhugg över hela kroppen.
Hon är en 27-årig prostituerad och det tredje kvinnliga mordoffret på nio månader.
Polisen i Stockholm befinner sig i en mardrömsliknande situation. Mordutredarna, som är kända för att ha klarat upp samtliga fall de jobbat med de senaste åren, har nu tre olösta mord på prostituerade. Något liknande har aldrig tidigare hänt.
Kartläggningen av den 27-åriga kvinnans liv avslöjar att husvagnen är en rullande bordell. Hon hämtar sina kunder på Malmskillnadsgatan och hennes sista timmar i livet synas:
20.00 på fredag kväll talar hon med en manlig bekant.
21.00 träffar hon en annan man på Engelbrektsplan.
23.30 ser flera prostituerade henne på nytt på Malmskillnadsgatan.
09.23 när hon hittas, har hon varit död i minst sex timmar, enligt rättsläkaren.
Det finns alltså ett glapp på fyra timmar från det att hon senast ses på Malmskillnadsgatan och tills att hon, enligt rättsläkaren, är död.

Under de fyra timmarna kommer mördaren till husvagnen, en mordplats som ytterst noggrant gås igenom.
Bara en inre krets hos polisen känner till ett mycket intressant fynd i husvagnen.
Det finns ett fotspår nära kroppen.
Fyndet hemligstämplas och arkiveras.
Det ska sedermera visa sig att fotspåret är efter en strumpbeklädd fot med storlek 38. Det är ett fotspår efter en kvinna.

Fyra år senare grips Liisa, en 30-årig sångerska från Stockholm, för ett hänsynslöst kvinnomord i Helsingfors.
Kvinnan ligger naken från midjan och neråt med särade ben på golvet i sin lägenhet. På överkroppen bär hon endast en tröja.
Inget är stulet, pengarna i plånboken finns kvar och polisen anser att det är ett av de mest bestialiska mord de sett.
Den 21 oktober 1976 skriver polisen i en rapport:
”Mördaren använde en avslagen whiskyflaska som mordvapen”.
På mordplatsen hittas även en stilett och kvinnan har omkring sextio stick- och skärsår.
Den mördade kvinnan är exfru till Liisas fästman. Mannen berättar för polisen hur Liisa kommit hem på mordkvällen med blodiga kläder.
– Vad har du gjort? frågade han.
– Jag har tagit kål på kärringen.
Finlands högsta domstol skriver i sin dom att det är ett överlagt mord utfört med ”synnerligen stor råhet och grymhet”.
Liisa, som egentligen heter något annat, döms till 10 års fängelse och förs till säkerhetsanstalten i Tavastehus. Där får hon status bland de kvinnliga internerna genom att skapa ett skräckvälde. Hon blir deras ledare.
Efter tre år får Liisa en beledsagad permission och besöker en klädaffär.
Då rymmer hon.
Hon blandar sig med andra kunder och försvinner.
– Liisa är Finlands farligaste kvinna, säger erfarna mordutredare i tv och tidningar.
Det uppges att hon har Maria, en känd kriminell, med sig i flykten. De är på väg till Sverige och Stockholm. Sannolikt har Liisa bytt identitet.
Det beslutas om stor polisberedskap i Sverige, Finland och Norge. Hösten 1976 får jakten på ”Nordens farligaste kvinna” högsta prioritet.

Det har gått nästan tre år när flera personer på Björnstigen i Solna ringer polisen och säger att något fruktansvärt måste ha hänt hos grannen.
De har väckts mitt i natten av ett våldsamt bråk och höga skrik i hans lägenhet.
– Jag såg två kvinnor genom köksfönstret, berättar en kvinna till polisen.
– Sedan försvann dom.
Tisdagen den 24 juli 1979 beordras en polispatrull till adressen och en trappa upp i ett flerfamiljshus hittar de en 45-årig ensamstående typograf mördad.
Han är strypt till döds med en snara av strumpbyxor. Mannen ligger med naken överkropp och under midjan är kroppen täckt med ett lakan. Det finns mycket blod i sovrummet och en stilettliknande kniv ligger på golvet.
Flera fingeravtryck säkras på mordplatsen. Fingeravtrycken tillhör de efterlysta internerna som hösten 1976 rymde från anstalten Tavastehus: Liisa och Maria.
Båda grips inom kort i en lägenhet i Gröndal.
Jag har läst dialogförhören med de båda kvinnorna och där framgår att de träffade den 45-årige typografen i tunnelbanan vid Slussen. De började samtala om sex.
– Vi ska ha 300 kronor var, säger Liisa.
Därefter åker de med tunnelbanan till Solna.
Båda har lämnat blodspår med sina händer i lägenheten. De erkänner att de har varit i lägenheten med 45-åringen och där legat i samma säng.
När förhörsledaren frågar om mordet så skyller de på varandra. Liisa säger att Maria är mördaren och Maria pekar ut Liisa.
I ett förhör den 23 augusti erkänner Liisa för kommissarie Hans Ölvebro, som senare blev Palmegruppens chef. Han skriver i en rapport:
”Liisa erkänner sin del i gärningen när han mördas. Hon säger att hon är fullt medveten om att hon själv och Maria tagit livet av honom ”.
Lisa säger i förhöret:
– Kanske har det något med strypningen att göra ... men jag kan inte minnas på vilket sätt det har gått till.
Den 30 oktober 1980 ställs hon inför rätta vid Svea hovrätt.
Fastkedjad med handfängsel mellan två vakter förs Liisa in i rättssalen. Hon är klädd i en ljus lång kappa och har svarta högklackade läderstövlar. Den kvinna som betraktas som Nordens farligaste är en parant dam, nypermanentad och med rökfärgade glasögon. Hon är verbal med sin mörka röst och alla känner att det finns en stor rädsla för henne bland de kvinnliga vittnena.
Flera som vittnar vill höras via högtalare från ett angrän-
sande rum. De berättar om hennes plötsliga och våldsamma aggressioner och hot om våld.
Liisa och Maria döms till åtta års fängelse vardera.

Liisa växte upp med flera syskon i en välbärgad familj i en stad i norra Finland. De hade eget hus, pappa var timmerman och blev senare byggmästare. Mamma var mest hemma.
– Jag tyckte om att idrotta, åkte skidor på vintrarna och friidrot
tade på somrarna, säger hon.
I personundersökningen om Liisa framgår det att hon var en begåvad flicka, som tog realexamen och tyckte om att träffa människor. En tid läste hon extra engelska och tyska.
– Jag ville helst arbeta som receptionist på ett hotell, säger hon.
Men det finns även en annan sida av hennes uppväxttid.