Citat:
Twitter konton som man kan misstänka tillhöra typ Putilov och om det kanske var Mira Aksoy började sprida hennes artiklar för ett par år sedan. vilket jag tyckte var konstigt.Det finns mer intensiva Kremlschills men Aftonbladet kulturs & Fokus jourhavande hemmafru Anna ”hatar Annie Lööf” Björklund har under året som gått faktiskt hunnit med att både småflirta med Putler och att så smått håna såväl Sanna Marin som kvinnliga Ukrainska soldater på sociala medieplattformar. ”Men höhöhöhö asså, det är väl bara på skämt, va?”
Rent generellt så har jag lite svårt för de som vill inskränka kvinnors fri- och rättigheter i största allmänhet och kvinnors tillgång till ekonomiska resurser och säkerhet i synnerhet. Men det finns de som vill ha det mer åt det hållet och de har alltid haft sina röster i debatten, även i vanliga medier. I vår tid är de skickligare än någonsin genom att vara mer prövande, mer ifrågasättande och mer deskriptiva än direkt agiterande även om grundläggande narrativ och slutmål är det samma som det alltid har varit.
Denna Anna Björklund får ju faktiskt tycka precis vad hon vill, skriva vad hon vill och leva sitt liv hur hon vill ihop med en snubbe som det inte går att se fram och bak på och som är draperad i något stort tygstycke. Jag önskar emellertid att just jag hade sluppit få henne upptryckt i ansiktet. Jag vill inte ha henne, varken i text, tal eller bild, lika lite som jag vill ha kulturdirektören Johannes Klenells ”nepobabies” och medföljande debatt om dessa. Men det är som sagt lite svårt att undkomma allt det här genomtänkta, sluga och påflugna bruset.
Rent generellt så har jag lite svårt för de som vill inskränka kvinnors fri- och rättigheter i största allmänhet och kvinnors tillgång till ekonomiska resurser och säkerhet i synnerhet. Men det finns de som vill ha det mer åt det hållet och de har alltid haft sina röster i debatten, även i vanliga medier. I vår tid är de skickligare än någonsin genom att vara mer prövande, mer ifrågasättande och mer deskriptiva än direkt agiterande även om grundläggande narrativ och slutmål är det samma som det alltid har varit.
Denna Anna Björklund får ju faktiskt tycka precis vad hon vill, skriva vad hon vill och leva sitt liv hur hon vill ihop med en snubbe som det inte går att se fram och bak på och som är draperad i något stort tygstycke. Jag önskar emellertid att just jag hade sluppit få henne upptryckt i ansiktet. Jag vill inte ha henne, varken i text, tal eller bild, lika lite som jag vill ha kulturdirektören Johannes Klenells ”nepobabies” och medföljande debatt om dessa. Men det är som sagt lite svårt att undkomma allt det här genomtänkta, sluga och påflugna bruset.
Jag tror faktiskt hon verkligen är avlönad av Moskva.