Parkbänksalkis som subkultur.

Vad säger frun?

Varför skulle hon ha något emot att jag försvinner några dar? Man kan se det som en semester på egen hand.

Det som jag väl har som mest fundering kring, när det gäller "parkbänks-fyllon," är väl att så många av dem ju har vuxit upp i grannskapet själv, och borde därför känna många av de som går omkring där.
Det tycker jag är underligt eftersom jag hade skämts, inte velat att någon skulle känna igen mig om jag hade sjunkit så lågt.

Men man verkar inte bry sig. Många av dem kan ju bli så i gasen att de börjar interagera med förbipasserande, eller stå och glo utmanande på några som tittar, osv.

Om de vuxit upp i stadsdelen så har de alltså gått i grundskolan där, och deras gamla lärare borde ju då känna igen dem också.
Hur går ett sådant möte till isf?
- "Ja, du hamnade väl var jag hade trott hela tiden" eller hur säger lärarna när de går fram för att hälsa?

Eller något dumt som tex - "Och vad har du för dig nuförtiden?"
=)

- "Du som skulle bli Astronaut och allt, och så sitter du här istället."

Nu är det väl en process över lång tid så situationen är helt normal och vardaglig för såväl parkbänksnötaren som omgivningen. Sen är kanske den här skämsfaktorn är en sak som underhåller missbruket då det förmodligen är jobbigt att möta alla bekanta i områden i nyktert tillstånd.

Ja, men hur full kan man va, liksom ...

Det är en annan sådan fråga jag alltid haft.

För visst har man väl varit full i sina dar.
Men ... när man nått en viss gräns så vill man ju verkligen inte fortsätta supa.
Då vill man bara gå hem och sova.

Dessa, högt rankade medlemmar av eliten i A-laget, de verkar inte nöja sig där, utan de bara fortsätter.

Så de har gått så långt över "grönsen" att de är på väg mot en anna, för de flesta helt okänd, "max-gräns."
Jag undrar om det ger en överlägsen känsla av fylla då också, om det är därför de fortsätter fast de mår dåligt till en början.

Försvinner den känslan då, och ersätts av ... ja, av vadå?


Man kan liksom se dem redan på håll, de som gått över denna gränsen.
Deras ansiktsmuskulatur har liksom upphört att fungera, och hela ansiktet hänger därför löst och orörligt rakt neråt av gravitationens verkan.
Men ändå kan de röra på sig, stappla omkring, och de verkar glada och nöjda.
Uppenbarligen tillfreds med sin tillvaro.

Minsta lilla sak roar dem, som tex namnet på en busslinje - ""Trettitvåååååååan," "Trettitvåååååååan," hihihihihi, "Trettitvåååååååan."
Och så håller de på.

Ibland kommer de fram när man står och väntar på bussen.
Kommer så nära att de lutar sig mot en för att avlasta sig - "Ska vi gå hem till mig?"
.- "Nejtack."
-"Ska vi gå hem till Mig då?"
- "Nej det ska vi inte."
- Ska vi gå hem till min kompis som bor därborta´"
- Nej, inte det heller."
- "Ska vi gå till parken"?
- "Nej det ska jag inte."
- "Vi kan dricka Vodka."
- "Nej, jag har ingen Vodka."

Sen tar hon mig resolut under armen och försöker dra mig med, men det krävs inte så mycket motstånd för att hindra henne.
Till slut går hon sin väg.
Men håller hela tiden järnkoll på mig, och plötsligt är hon där igen ...
Sist jag såg henne gick hon med stora långa och bestämda steg mot mig i rasade fart.
Jag gick fortare, runt knuten och in i en affär.
Sen var hon borta ...


Det chockar mig att människor under 30 kan uppnå en sån nivå ...
Men tydligen kan de det.
Trägen vinner eller hur man nu säger.
Jag blev iaf lite ledsen efteråt, när jag såg hur hon hade varit och handlat en falafel-tallrik - men allt i den vita frigolitkartongen hade trillat ut och all maten låg i en enda röra i plastpåsen hon bar på.
Hon var inte medveten om det.
Av någon anledning gjorde just det mig ledsen.

Först av allt!
Lysande inlägg!!!

Ontopic: Det låter ju som att det saknas något i huvudet på sådana personer och/eller att dom är så traumatiserade att dom gör allt för att försvinna.
Sen låter det rätt "gammaldags" det här att man liksom ska gå runt och "skämta" på fyllan och garva högt åt skit.
Känns som den gamla tidens fyllon kunde brista i skillingttryck oftare och just rost-skratta sådär som du beskriver.

Du har gjort en mycket intressant iaktagelse dock.
Som en fylle-tidsmaskin.

Jag tänker att när man på riktigt självmedicinerar sådär så dräller man ju inte på stan och leker att det är festival och att alla andra är tråkiga squares.
Det känns som något ur modstriologin.
Eller också ser man dom just efter systembolagets öppnande när dom har sin peak och livet leker?
Efter lunchtid borde dom ju redan må kasst igen trots att dom ökar tempot på drickandet.

Och som du är inne på, fyllan har ju en gräns?
Sen hjälper ju inte fyllan ändå man blir ju bara ännu mera ledsen och illamående om man är fragil trots toppromille.
Det hjälper ju inte ens som ångestlindring annat än precis första 3 magiska bärsen.
Efter det händer ju inget förutom ett otroligt återdoseringsbehov.

Roligare blir det ju aldrig någonsin.

Om man kryddar med ett mustigt blandmissbruk så kan det nog fungera men att vara alkis-alkis begriper jag inte.

Känns som rena stenåldern.

Ser ni några tappra parkbänksalkisar utomhus när det är riktigt kallt? De som jag brukar se har lyst med sin frånvaro de senaste veckorna.

Själv ser jag fram emot våren då man kan ta sig en eller två öl på en bänk i solen efter jobbet.

Det finns en dansk spelfilm om ämnet, Bänken (Bænken, 2000).

Från IMDb:

Samhällets lägst stående element. Föraktade av alla. Nej jag måste ha något annat att leva för än en parkbänk. Depp och misär.

Oj! Både psykiskt sjuk och alkoholist! Men han skriver ju bra även om hans tillvaro är miserabel.

Min fråga är var A-lagarna sitter på torget. Finns det en mur man sitter på där, eller är det några parkbänkar? I skuggan av Rikscityhuset?

Kallas det Guldis i folkmun?