Tripprapport på lustgas

Befattar mig inte med sådant trams. Lustgas är för kärringar.

Hellu.

Så jag sög i mig 10 patroner av lustgas igår kväll. De första patronerna viste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Blev typ varsam på trycket som kommer genom munstycket så jag tog korta sippar så att säga. Ända effekten det hade var att jag blev väldigt lugn och avslappnad i kropp och lemmar, blodet strömma till i ansiktet och det blev varmt. Rätt gött.

Därefter blev jag morsknare, och skulle säga att de fyra sista patronerna sög jag i mig i ett svep. Det var märkligt. Läskigt först för så fort det slog kunde jag inte riktigt lita på att golvet skulle hålla mig kvar så att säga, som att jag skulle falla ned. När jag väl kom att utmana den första impulsen att ta ett andetag och öppna ögonen för att nyktra till blev det rätt coolt.

Som vanligt när man skall beskriva hur något upplevs kan man bara göra det väldigt konkret och därmed otillräckligt och kanske förvirrande. Men såhär upplevde jag ruset av lustgas iaf:

En egenskap medvetandet har är att vi kan föreställa oss en inre bild. Det sker när vi drömmer om nätterna eller dagdrömmer, eller när vi tänker tillbaka på ett visst minne eller när vi föreställer oss något kommande. Ni förstår vad jag menar, det är något vi alla har. Det är som att ens 180 gradiga synfällt har en inre motsvarighet.
När lustgasen slog var det som att ett snöre drogs åt, ett snöre som låg virat kring detta inre synfälts periferi på samma sätt som snöret hos öppningen till en tygkasse eller gympapåse. Snöret drogs åt tajtare och tajtare, den inre medvetandebilden stramare och stramare. Jag upplevde att den kunde dras åt hur hårt som helst, det fanns ingen riktig ände, på samma sätt som singulariteten hos ett svart hål har en oändlig densitet. Det var oerhört lustfyllt och behagligt, och ju stramare snöret drogs åt (detta korrelerade med hur länge jag höll andan med gasen i lungorna) desto skönare blev det. Det var som att jag fattade där och då (vilket jag idag tar med en nypa salt) att det fanns en maximal och slutgiltig mänsklig njutning som enbart kunde nås via att snöret runt medvetandet drogs åt.

Denna upplevelse varade tills jag andades ut igen, så bara ett tiotal sekunder. Jag vaknade till, rätade på mig å kände mig la en aning dåsig. Idag får jag nog erkänna att jag är orolig å upplever någon typ av ångest. Men det var gött iaf!

Ett tips är att lägga av med lustgasen det är inte så harmlöst som folk tror.

En bekant som trodde att det var helt harmlöst typ drog i sig ett par patroner eller ja ganska många och förmodligen i snabb följd och andningsreflexen slogs ut.

Hans rumskompis hittade honom död sittandes i en stol omgiven av tomma lustgaspatroner och han blev inte ens 20 år gammal.

När hände detta?

Oj när kan det ha varit runt 2008 kanske. Personen som avled hade vad det verkar dock ha inhalerat ganska stora mängder på kort tid då de fann honom sittandes död i en fotöljstol och på golvet tror jag de hittade 26 lustgaspatroner eller något i den stilen.

Hellu.

Så jag sög i mig 10 patroner av lustgas igår kväll. De första patronerna viste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Blev typ varsam på trycket som kommer genom munstycket så jag tog korta sippar så att säga. Ända effekten det hade var att jag blev väldigt lugn och avslappnad i kropp och lemmar, blodet strömma till i ansiktet och det blev varmt. Rätt gött.

Därefter blev jag morsknare, och skulle säga att de fyra sista patronerna sög jag i mig i ett svep. Det var märkligt. Läskigt först för så fort det slog kunde jag inte riktigt lita på att golvet skulle hålla mig kvar så att säga, som att jag skulle falla ned. När jag väl kom att utmana den första impulsen att ta ett andetag och öppna ögonen för att nyktra till blev det rätt coolt.

Som vanligt när man skall beskriva hur något upplevs kan man bara göra det väldigt konkret och därmed otillräckligt och kanske förvirrande. Men såhär upplevde jag ruset av lustgas iaf:

En egenskap medvetandet har är att vi kan föreställa oss en inre bild. Det sker när vi drömmer om nätterna eller dagdrömmer, eller när vi tänker tillbaka på ett visst minne eller när vi föreställer oss något kommande. Ni förstår vad jag menar, det är något vi alla har. Det är som att ens 180 gradiga synfällt har en inre motsvarighet.
När lustgasen slog var det som att ett snöre drogs åt, ett snöre som låg virat kring detta inre synfälts periferi på samma sätt som snöret hos öppningen till en tygkasse eller gympapåse. Snöret drogs åt tajtare och tajtare, den inre medvetandebilden stramare och stramare. Jag upplevde att den kunde dras åt hur hårt som helst, det fanns ingen riktig ände, på samma sätt som singulariteten hos ett svart hål har en oändlig densitet. Det var oerhört lustfyllt och behagligt, och ju stramare snöret drogs åt (detta korrelerade med hur länge jag höll andan med gasen i lungorna) desto skönare blev det. Det var som att jag fattade där och då (vilket jag idag tar med en nypa salt) att det fanns en maximal och slutgiltig mänsklig njutning som enbart kunde nås via att snöret runt medvetandet drogs åt.

Denna upplevelse varade tills jag andades ut igen, så bara ett tiotal sekunder. Jag vaknade till, rätade på mig å kände mig la en aning dåsig. Idag får jag nog erkänna att jag är orolig å upplever någon typ av ångest. Men det var gött iaf!

Läskigt.

Det lustgas gör om jag inte minns helt fel är att det skapar en mild syrebrist till hjärnan varvid ett "rus" uppstår.

Jag vet om ett par fall genom åren där folk har avlidit. Dels min bekant och dels lite fall det har rapporterats om i medier osv men det är väldigt ovanligt.

Det som torde leda till dödsfall är om om du drar i dig stora mängder på kort tid då jag mycket väl kan tänka mig att det är som vissa säger att det depriverar hjärnan på syre och att andningsreflexen slås ut.

Det är ovanligt och vi pratar stora mängder på kort tid.