Har jag verkligen autism?

Haha har läst igenom några av dina inlägg på andra ämnen. Vi är extremt lika. Skönt o veta att jag inte är ensam.

Varför detta navelskådande?

Detsamma. Rätt sällan jag fixar att kalla folk man har meningsutbyte med för fränder, vilket kanske snarare än allt är ett kvitto på hur förstörda/olika/unika/valfritt epitet vi är, även om jag hellre ser det som att vi båda är medlemmar i än ännu inte introducerad social klubb.

Sociala utrymmen för fritänkande individer är, som vi alla vet, en bristvara nuförtiden. Roddar inte detta upp sig inom kort så startar jag en sekt, men ingen kommer behöva kalla mig Messias. Good times await, typ.

Fast de flesta saknar kritiskt tänkande och är hemmablinda, vana vid att sätta etiketter på människor och ifrågasätter inte perspektivet hos de som gjort sorteringen från början, eller vilken idéhistoria som ligger bakom.

Mitt svar till TS handlade om hans upplevelser av arbetsplatsen. Han jobbar i vården. Så min poäng var att det antagligen inte bara handlar om hans autism utan också om dynamiken på arbetsplatsen. Han skulle nog uppleva andra arbetsplatser, som exempelvis ett arbete bland programmerare annorlunda. Jag har själv haft ett tillfälligt jobb i sjukvården. Och jag upplevde det ganska annorlunda mot andra arbetsplatser. Folk är mycket mer engagerade i varandra liksom. Och det kan säkert förstärka TS upplevelse av autism typ.

]


En grav autist kan som regel inte ens prata med sin omgivning utan sitter mest och gungar inne i sin egen värld.

Har några teorier.

Prova svara på dessa frågor.
Känner du att du kan lita på andra?
Känner du att du kan lita på dig själv?
Kan du bara lita på dig själv så kommer du bete dig själviskt oavsett om du har fungerande empati eller inte.

ADHD-personer kan ha svårt att lämna andra i fred och respektera att andra har andra saker att göra.

Håller du med?
1 Att vara svenne är nedlåtande.
2 Vi kommer alla dö en dag och människor är meningslösa varelser med meningslösa mål.

Om du tycker att vara svenne är negativt så är det bara att din personlighet skaver.
Håller du med det andra påståendet så är du antingen idiot, empatistörd eller deprimerad.

Hade en ADHD diagnos sedan tidigare, men gick igenom en utredning förra året och fick då diagnosen autism.

Det märks i sociala sammanhang, speciellt på jobbet, att hur mycket människor jag än är omkring så känns det lika svårt varje gång att bry mig om att småsnacka och vara trevlig och hålla ett glatt humör hela tiden. Det verkar som falla naturligt för andra (till synes) men för mig är det en pina och jag rycker nästan till av obehag av att behöva klistra på uttryck och komma med snabba svar och frågor i en konversation.

Vet dock inte om jag bara hamnat i fel bransch bland fel folk? Måste det vara mig det är fel på? Är det så jävla ovanligt att inte vilja eller orka ha förmågan att vara trevlig? Eller tänker jag nu precis som en högfunktionell autist skulle tänka?

”Normala” människor är ju sjukt tråkiga. Jag fattar inte hur folk är, hur dem tänker, vad som får deras mage att pirra eller deras humor. Begriper inte. Jag är lite av en outsider och i vissa sammanhang är jag stolt över det. Men jag jobbar inom vården där alla ska vara som alla och alla har en sån enorm moralkompass och är otroligt friska och svenniga, och ändå otroligt falska i min mening. Så måste det vara autism liksom, fel på mig, för att jag ser igenom det och ryser av att behöva vara omkring det? Är jag helt enkelt empatistörd som inte hänger med? Eller är det dem som är empatistörda?

Oavsett om ni har autism på papper eller inte, berätta gärna om era tankar och erfarenheter. Helst om det finns någon här som genuint tycker om den sociala biten som kan bekräfta att ni är på riktigt och förklara varför. Vad är det med det normala som är så lockande? Och är folk verkligen såhär naturligt sociala och pigga eller är det kanske mer en förmåga som vissa blir bättre på? Jag är genuint nyfiken och får gärna inblick.