Tripprapport toppisar, på väg ner nu

I skrivande stund är jag på väg ner, klockan är ca 22:20.
Estimerar att jag har ca 2-5% kvar av ruset, men är utmanande att säga då denna tripp var... helt vansinnig.
Jag ska ta er med på resan, från början till slut.

En gång tidigare har jag ätit magiska tryfflar, beställda från utlandet. Fick mig en riktigt trevlig tripp då. Växterna hemma visade upp vackra detaljer och jag mådde väldigt bra. Hade inte ont någonstans och kände mig helt och komplett avkopplad.
Så jag tänkte att jag skulle försöka få till en till sån trevlig tripp, såhär 2-3år senare, fast med svenska toppisar.
Hittade väldigt många, torkade dom och gjorde research i forum online om hur många man bör äta.
Jag beslutade mig för 20st.
Åt sista målet mat 3 timmar innan jag åt svampen, lagom fastande mage tänkte jag.
15:50 åt jag svampen
16:10 började jag känna mig lite märklig och började känna mig smått sjösjuk. Min man kom hem denna tiden som planerat och satt målvakt.
Efter det började saker röra på sig mer och mer. Växterna vinkade, skuggor flyttade på sig, ljuspunkter och färger dök upp lite varstans.
La mig på soffan och tittade upp mot himlen på molnen.
De var fantastiska! Otroligt vackra, invecklade mönster och former som ändrades i ständig harmoni med detaljer i subtila regnbågsfärger.
Det var som ränder, linjer, med molnformationer. Och vissa formationer såg ut att vara kopierade och återanvända. "Gud har återanvänt massa former och ingen vet om det!" tänkte min hjärna och jag började skratta okontrollerat. Skrattade som jag aldrig skrattat i mitt liv.
När det skrattet la sig fortsatte jag fascineras av molnen och dess konst. När det plötsligt dök upp ett helt annat typ av moln, bakom de jag fascinerades av. Och började då igen skratta okontrollerat, för det va så otroligt kul att moln kunde lägga sig i olika lager.
Skrattade igen som jag aldrig skrattat i mitt liv. Detta hände flera gånger (skrattet) av olika anledningar och det kändes fantastiskt. När det väl börjat var det svårt att få stopp på det.
Jag låg och njöt av molnens spektakel och megaskrattade till och från i närmare 2 timmar, när jag insåg att solen var på väg ner.
Då kom 1a tanken av oro "Vad ska jag titta på när solen gått ner?"
Tittade på min man och sa/frågade "Det är okej..? Det blir okej..?" varpå han svarade "ja".
Där och då upptäckte jag just hur jäkla bäng jag var och hur jäkla länge det hållit i sig, utan några tecken på att mildra sig. (Nu blev skillnaden mellan tryfflar och toppisar tydlig för mig)
Och jag började bli orolig.
Den 1a oron var en direktbiljett till helvetet.
Tanken som slog mig var att jag varit SÅ lycklig tack vare svampen att jag kanske sabbat lycko-centrat i hjärnan, att jag inte skulle kunna producera serotonin igen.
Allting i mitt synfält rörde på sig, flyttade på sig, ändrade form. Ljuspunker och färger överallt. Min kropp började kännas obekväm. Som att jag inte riktigt fick plats i vissa kroppsdelar.
Jag började bli rädd.
Vad händer egentligen om man tagit för mycket?
Kan göra något för att dämpa trippen när den redan är igång?
Kan sjukvården göra något?
"Kan 112 göra något?" var det jag fick ur mig till min man.
"Nej. De kommer sätta dig i ett rum och låta dig rida ut ruset. Och det kan du lika gärna göra hemma" svarade han.
Jag hade knappt kunnat använda mina ord under hela trippen dittills, bara varit ljud och skratt och några enstaka "oj" eller "wow". Och nu när paniken fått grepp i mig var det ingen skillnad.
Jag kunde inte säga hur jag kände eller mådde.
Jag kunde inte säga att "nu går det åt helvete. jag kommer få en psykos och bli en grönsak".
Hans svar på om 112 kunde göra något, triggade en enda sak i mig. Och tack vare den enda saken, lever jag fortfarande.
Den saken var acceptans.
Jag la mig ner och blundade, för att få bort iaf synintrycken, det var så mycket som hände inom mig ändå.
Tänkte, upplevde
Nu får jag en psykos - okej
Jag kommer aldrig bli normal igen - acceptans
Hela min fysiska kropp har panik jag kommer dö - okej
Jag kommer aldrig va lycklig igen - acceptans
Det här är fruktansvärt jag kommer att dö - acceptans

Bilder/scenarion spelades upp framför mig i mitt inre:
Mycket vatten, pölar, sjö. Tänkte "jag kan iaf andas": den tanken grodde och tryckte ner mitt huvud under vattnet, jag kunde inte andas längre, jag kommer drunkna - acceptans
Var på en äng och rastade ett par hundar. Tänkte "tur att de är snälla": den tanken grodde och plötsligt slet hundarna mig i stycken, smärta - acceptans
Varje nytt scenario som dök upp skapade en tanke, som i sin tur skapade ett vidrigt scenario av skräck, smärta, död eller livslångt handikapp. Det var så fruktansvärt vidrigt och läskigt varje gång, ibland psykiskt ibland fysiskt. Och det enda jag kunde göra var att acceptera varje känsla, tanke, scenario, för att inte fullkomligt gå under som människa.
Detta krig mot min mentala hälsa pågick i omkring 2 timmar.
Hela tiden höll jag min man i handen, han fungerade som ett ankare till den fysiska världen under mitt psykiska krig.
Efter ca 2 fullkomligt vidriga, förgörande timmar, hade jag dött minst 3 gånger. Förlorat allt och alla i mitt liv flera gånger om. Tappat förståndet tills jag var som ett lobotomerat paket, blivit förlamad och blivit av med allt jag ägde. Och jag hade accepterat ALLT.
Jag kunde då förstå att det var precis det som svampen ville lära mig.
Livet kommer vara fantastiskt så länge du accepterar allt.
Du kan utföra mirakel genom acceptans.

Jag är så oerhört tacksam att det var jag och inte min man som gick igenom detta. Han hade inte överlevt och det är jag säker på.
Har under hela mitt liv jobbat på mig själv för att bli kvitt trauman och bli så stark som möjligt mentalt. Idag fick jag kvitto på det jobbet.
Jag vill kasta varenda svamp vi har kvar här hemma och avråda alla från att någonsin äta toppisar.
För det där måste vara bland det vidrigaste ett mänskligt psyke kan bli utsatt för.
Och jag är glad att jag lever.
För första gången i mitt liv, är jag glad att jag lever.

Ditt psyke, dina tankar, dina problem.
Är du bög?

Han hade antagligen mått helt suveränt då vi som är lite mer män är logiskt lagda och psykiskt starkare.
Ni har andra kvalitéer, suga kuk till exempel.

Du fick se dig själv, hur du tolkar det och hur du agerar är upp till dig, men kasta inte skit på svampen för att du har klent psyke.

Tyckte att det var intressant läsning. Bra insikt. Brukar själva gå i skogen och plocka svamp, ser dessa i mellanåt och skulle aldrig våga testa.

Svamp är inte för alla, nu vet du det.

Man ska passa sig för psykedeliska droger om man har psykisk ohälsa. Nu fick du lära dig den hårda vägen.

Äsch svamp är inte så farligt om man respekterar svampen. Du kan alltid mikrodosera 1-2 toppisar det kan också ge mycket.

Orkade inte läsa din rapport TS förutom dom sista orden. Innan du kastar svampen tycker jag du även ska tacka svampen. Ibland är det dom jobbiga tripparna som också är dom mest lärorikaste. Kanske svårt att ta in nu. Men reflektera över om du fick ut något positivt av det jobbiga dom närmsta dagarna.

Jaså? Nej jag är för mesig.

Ofta har tankar om döden att göra med att kroppen faktiskt är förgiftad efter intag av psykadelisk svamp. Evolutionärt sett befinner man sig i ett farligt och bräckligt tillstånd, därav paniken. Det hjälper inte heller att det utsöndras mycket adrenalin och att tankar får mer djup. Hela grejen med intaget av sådan svamp är ett recept för extrem panik.

Svamp ger också alltid droginducerad psykos vid högre intag. Alltså, psykosen är given vid 100% av gångerna och går normalt sätt över efter några timmar.

Jag tror att det ligger en del placebo bakom din upplevelse också. Den konstiga känslan som 20st toppisar ger kan lätt ge upphov till starka inbillningar. Om du blir biten av en konstig insikt och får ont. Och jag ljuger och säger att den är dödlig så kommer du få panik och se ditt liv passera framför dig. Smärtan gör det hela verkligt även om jag ljuger.

Så kan placebo fungera och det är starka grejer. Kanske ta det lugnt med svampen. Men all heder till dig att du vågade kasta dig in i det även om din första dos kanske var lite för hög för dig. Jag själv finner det en utmärkt drog. Den är inte beroendeframkallande (som du kanske märkte) och det finns ingen risk att den tar över ens vardag och är fysiologiskt sätt mycket säker.

Men den är bra för att få ett skifte i medvetande även vid låga doser. Det är lättare att se saker för vad dom är och se vad som är viktigt. Vid högre doser skulle du varit med någon annan som underhöll dig på ett annat sätt. Du tjänade nog inte på att ligga och tänka så mycket som du gjorde den här gången utan hade mått bra av lite yttre stimulans. Typ musik, massage, yoga eller vandring till exempel.

Det stämmer men inte riktigt 100%. Kroppen tolererar svamp väldigt bra jämfört med många andra droger. Risken för komplikationer är väldigt liten. Därav man i vissa länder har testat ge äldre döende människor svamp för att underlätta deras acceptans och resa till andra sidan.

Varför man ofta tror man dör gäller inte bara svamp utan många psykedeliska droger. Vilket har att göra med att psilocybin försvagar det område i hjärnan som ansvarar för ego och identitet. Att möta sin egen död trots att man inte riskerar att dö kan ha många fördelar även om det är sjukt jobbigt i studen.

Men psykedeliska droger är inget att leka med. Det borde finnas centrum och likande där människor kan trippa både inne och ute i något stort område med hjälp nära om det skulle behövas.

Läste igenom och jag tror att det du kan lära dig är att du har ett kontrollbehov som du skulle behöva arbeta på.
Du är även beroende av hjälp och stöd hela tiden eftersom direkt det inte blir som du vill (solen går ned, molnen försvinner bortom din kontroll) så ska du ha in myndighetshjälp först och sedan monopolisera din mans hand i flera timmar oavsett vad han hellre skulle vilja göra och tycka.

När du väl har serverats de här insikterna så skall det skyllas på någonting annat än dig själv och så länge du kastar bort svampen och blir en robot så kommer du aldrig behöva ändra ditt eget tänkande och handlande, som faktiskt inte var så vackert när du var uppe och mötte dig själv på riktigt... ...eller hur!?

I vilket fall som helst så var det här inget för dig. Antingen arbetar du med dig själv och dina egna tillkortakommanden eller så väljer du en livsväg där de aldrig sätter krokben för dig igen.

Har också funderat på o gå ut o plocka men blev inte assugen efter din tripp haha men de verkar ju va olika från gång till gång o från folk till folk så ksk värt ändå! Lät ju ändå som du lärt dig nåt

Nån som vet skillnaden i rus mellan toppisar och golden teacher?

Vet att doseringen är olika men om man skulle ta lite mer av golden teacher så man får samma intensitet, hur skiljer sig ruset åt?