Gissa Bokcitatet

Hermann Hesse skriver i ”Kortfattat levnadslopp” att han målade ett litet landskap på sin cellvägg och försvann i det. Att träda in i konsten – det är ett genomgående tema i hans verk. Nästan alla hans hjältar försvinner som [X].
För Stäppvargen är det musiken som öppnar en dörr mot ”världens hjärta” och de odödligas svala, ljusa, hårt leende visdom. Med hjälp av vin, narkotika och ”magisk teater” kan han ibland stiga in genom den dörren. Romanen slutar med att han helt försvinner in i denna sfär. ”Mozart väntade på mig”, lyder sista orden i hans efterlämnade papper.
Särskilt tydligt beskrivs inträngandet i konsten i ”Österlandsfärden”. Berättelsens centralgestalt är Leo, österlandsfararnas tjänare, representant för den andliga övervärld som berättaren, H. H., förgäves söker tränga in i. På bokens sista sida finner H. H. en liten skulptur, en sällsam dubbelgestalt sammansatt av Leo och honom själv, rygg mot rygg.
”Och i figurernas inre såg jag något röra sig, långsamt, oändligt långsamt, som när en sovande orm rör sig. Det var något som försiggick där, ett slags mycket långsamt, stillsamt men oavbrutet rinnande eller smältande, något som smälte eller flöt från min bild över till Leos, och jag förstod att min bild höll på att mer och mer hängiva sig åt Leo, höll på att strömma bort för att ge honom näring och kraft. Med tiden, tycktes det, skulle all substans rinna över från den ena bilden till den andra och bara en enda bli kvar: Leo.”
I alla dessa fall omges steget in i konsten med starka element av mystifikation. Man flyr inte ur Kumla-fängelset på ett målat tåg. Den som tar narkotika till hjälp för att leva som Mozart spelade har säkerligen närmare till Långbro sjukhus än till de odödligas sfär. Vad Hesse ger är hela tiden symboliska beskrivningar av ett inre skeende. Men samtidigt söker han med alla medel suggerera fram känslan av att de är praktiskt genomförbara.

Det var denna bambulund jag ville uppsöka. Kinesiska studerades i Stockholm som ett dött språk. Det var att träda in i en värld av gamla visdomsord på rispapper. Man skrattade och lät mig hållas. Jag tog tåget och steg av i Peking, beredd att simma som en guldfisk i den värld av målningar och tänkespråk som jag älskade.
Redan första söndagen var jag i palatsmuseet.
Där fanns en blomma från Ming. Blek, lätt, vek – men svävande. Och bambubilderna, fyllda av ögonblick och evighet – ett stiliserat mönster som varje gång återuppstår med det tillfälligas just upplevda livlighet.
Men framförallt bilderna från Sung. Dessa i sidendunklet försvinnande landskap, nästan uppsugna av duken, insjunkna i sin egen bakgrund, lätta som målade med dimma.

Försvinnandet som motiv hos Musil, Hesse, Proust. Det är ju myten om [X]! Att träda in i konstverket.
Sirén har den (II:235), men ofullständigt. Jag kan inte finna den i kinesiska handböcker.
Vad gick han bort ifrån, vilket sällskap? Upplevde han sin tids kultur som förtvivlad, meningslös?
Eller var det en akt av konstnärligt självförtroende? Ett försök att verifiera konst i liv?
Det lockande i myten: modet till ensamhet.
Modet att försvinna och fortsätta själv, på andra sidan det synliga i konsten.

Försvinnandet som motiv hos Musil, Hesse, Proust. Det är ju myten om [X]!

Försvinnandet som motiv hos Musil, Hesse, Proust. Det är ju myten om [X]!