Föräldraförmåga och barnkullar - varför skaffar vi så få barn nu för tiden?

Det är en kombinationsfaktor och det finns forskare som har bra analyser av läget: https://www.youtube.com/watch?v=7fL_xEBYTDs

Kort sagt är dagens samhälle inte kompatibelt för ett normalt barnafödande och det är inte PK att säga det.

Kan bara utgå från mig själv här. Många krossade drömmar, ett ständigt ifrågasättande av mig själv, vad som är rätt eller fel i mitt egna liv. Storföretag kontra den lilla människan som förstår sig själv och företagens förhållningssätt till den lilla människan.

Det har funnits stunder i mitt liv där jag inte ens vågat yppa ett enda ord, varken online i text eller vid ett direkt möte. Jag är otrolig förstående, intelligent och medveten vilket försätter mig i en situation där det känns som att jag av kärlek behöver agera utifrån andras räkning och stundtals tänka åt dem - för deras eget bästa. I och med att jag inser livets dualistiska svårigheter kontra det absoluta, ur vilket varenda dröm kan krossas bara genom ordet själv.

Bara det att vi skriver till varandra nu "erkänner" dualism utifrån mig själv och förnekar icke-dualism. Är jag en ledare kan jag inte följa, är jag en följare kan jag inte leda.

Med det sagt tror jag att varenda ledare och varenda följare kan se detta och göra sina egna avvägningar, är det då manipulation eller någonting så nära sanningen man kan komma utifrån sig själv?

Varför jag inte har barn? Har inte råd, tvivlar på mycket inklusive på mig själv. Har sedan minst tjugo år bakåt i tiden känts som att jag lever och har levt för andras räkning. Men det kanske är själva poängen. Utesluter inte ens det. Är trött, oviss och ibland kvittar upplevelse så länge det inte skadar mig eller andra något mer, långsiktigt eller kortsiktigt kvittar. Sen kan man ju alltid sätta saker och ting i kontext, generalisera och jämföra.

Bryr mig inte, stänger av, försöker gilla läget. Känns som varken eller är gott nog, möjligtvis nuet då. Men hur länge varar det? Om det varar länge nog, när blir jag dömd igen? Kommer det ske, eller är jag fri? När får jag skapa?

En uppsjö olika faktorer.

* Biologiska faktorer: vi börjar sent idag, i regel 30+, och då har man helt enkelt inte samma energi till att ta hand om småbarn, få sömnen störd på nätterna etc, och de flesta idag orkar inte skaffa sina barn tätt, så de börjar närma sig 40 när frågan om ett andra eller tredje barn kommer upp.

* Sociala faktorer: vi har mycket högre krav på oss idag, det räcker inte att ha ett kneg och bilda familj, men ses som en förlorare om man inte samtidigt har en aktiv fritid med egna intressen och råd att göra resor etc.

* Samhälleliga faktorer: förr var det en självklarhet att i åldrarna 18-40 gick en kvinnas liv ut på att föda och ta hand om barn. I dagens samhällsekonomi så mer eller mindre måste båda föräldrar jobba heltid för att ha en dräglig ekonomi. Om båda är medelinkomsttagare och de inte har alltför höga levnadskostnader så kanske ena föräldern kan gå ned i tid, men det är långt ifrån alla som har råd. Här kommer både tids- och energifrågan upp igen. Man ska numera både jobba heltid OCH sköta ett hushåll OCH ha ork att vara närvarande med barnen. Mycket av våra föreställningar/krav om hur familjelivet och hushållet ska se ut kommer från en tid där kvinnan jobbade relativt lite utanför hemmet, men verkligheten är en annan idag så kraven känns ofta helt överväldigande för unga föräldrar. Ett, kanske två barn är vad man orkar och ända hyggligt fixar de där andra kraven, så då får det räcka så.

Jag tror inte att det är offerviljan det är fel på. Det är tvärtom så att många inte verkar tycka att de skulle bli tillräckligt bra föräldrar. Eller som det verkar uppfattas: tillräckligt bra för att vara barnets bästa kompis.

När jag var barn, på 70-talet, rökte man inne och det förekom att barn inte fick gå in i.tex pappas arbetsrum, finrummet eller andra utrymmen.
Det var inte jättestigmatiserat att slå barn och barn fick vänta tills vuxna hade tid. Riktigt små pojkar tillhölls att aldrig aldrig gråta. När mina äldre syskon var små, skrev läkare ännu ut Lergigan så att barnen skulle sova djupt. Då kunde far och mor gå på dansrestaurang. 15-åringar kunde stängas ute från hemmet och förväntas hitta arbete och egen lägenhet och uppträda som alla andra vuxna. Osv osv.

Inget av ovanstående var saker som fick andra att ifrågasätta ens metoder för uppfostran.

Jag undrar om det här med föräldraförmåga och barnkullar.

Det föds färre barn idag än för 20 år sedan och trenden håller i sig i den industrialiserade världen, så det är inte bara ett europeiskt / skandinaviskt / svenskt fenomen.
Det finns säkert massa faktorer bakom den här trenden, men min egen gissning är att föräldrar inte vill skaffa fler barn än de har kapacitet att ta hand om.

Idag skaffar vuxna barn senare och har förmodligen vant sig vid ett liv som DINKs (double-income no kids) och har därmed fått smak för det goda livet - ett liv som kräver både tid, ork och pengar. Skaffar du barn och vill vara en närvarande förälder så kommer du få brist på just: tid, ork och pengar. Att vara en frånvarande farsa är nog soft i stunden och gör nog att man kan leva vidare som ungkarl även om barnens mamma sliter ut sig, men de pappor jag pratar med har inte som mål att vara en frånvarandra förälder.

Självklart finns det idioter, men medelsvensson tänker efter INNAN de skaffar fler barn än de upplever att de fixar. Från artikeln i DN jag läste idag skaffar utlandsfödda mammor 0,2 fler barn än svenska mammor så trenden kring minskande barnakullar drabbar alla som vistas i Sverige: födda och uppvuxna här, hitflyttade eller invandrade.

Vad tror ni om det här?
Har den senarelagda familjebildningen sabbat offerviljan hos föräldrar? I samma artikel i DN stod det att den senare familjebildningen gör att inte lika många familjer HINNER skaffa tre eller fyra barn som de gjorde förr i tiden.

Går jag till mig själv så kan jag utan att skryta säga att jag är en över genomsnittet bra farsa, det är mycket jag är bra på och barnen är trygga, nöjda, trotsiga skitungar som utvecklas som de ska.

Tyvärr så har vi inget vidare utvidgat nätverk, så det finns ingen som kan hjälpa oss få ihop date-nights, avlasta oss när det är något särskilt som har hänt etc, utan vi har bara varandra.
OCH för oss är två barn max! Ett tredje barn skulle innebära ännu större inskränkningar på våra återstående skrala resurser av tid, ork eller pengar.

Hur tror ni föräldrar gör som bara YOLO - skaffar fler barn än de klarar av?
Gör de en riskanalys men saknar självkännedom så de bränner rakt in i hybris-kaklet eller håller de på med avbrutet samlag och så blir det hoppsan? Är det verkligen bara materialla omständigheter (konjunkturen, tillgången till bostäder, tillgången till bra skola, familjernas tillgångar och belåningsgrad) som påverkar storleken på barnkullarna eller har vi blivit mer benägna att undvika risker?
Det kanske alltlid har varit klurigt att få ihop vardagspusslet nu som då, men hur ska vi förstå att vi i hela västvärlden skaffar färre barn och att barnen skaffas senare i mammans fertila liv?

(Länken till DN artikeln:
https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fr...ds-sa-fa-barn/)

Jag tror att en stor bidragande faktor är skillnaden på föräldraskapet då och nu. Min gammelmormor hade 11 syskon. De växte upp på en bondgård, var behjälpliga i vardagsgöromål och de äldre syskonen hjälpte till att ta hand om de yngre. Det var helt normalt, det var liksom så sanhället fungerade. Idag pratar man om parentification, och att det skulle vara skadligt för äldre syskon att hjälpa till att ta hand om yngre, och att barn inte ska behöva ta ansvar. Man är liksom inte en familj på samma sätt som förr, utan det är vuxna och så är det barn. Och så allt som nästan krävs sen? Listan kan göras skitlång. Man ska vara pedagogisk, helst hela tiden, och man får inte bli arg. Det är lekland och sen en massa aktiviteter dit barnen ska skjutsas ochhämtas från. Folk blir galna om en sjuåring lämnas utan uppsikt i en halvtimme, för 70 år sen var de hemma själva i timmar efter skolan om bägge föräldrarna jobbade. Apropå jobb och ekonomi var det förr också vanligare att familjen kunde leva på en, eller en och en halv, lön.

Flera faktorer, men oftast är far o mor föräldrar inte boendes i närheten så att ta hjälp från dessa är svårt.
Att ha en barnflicka är inte så accepterat i dagens Sverige, feminismen ni vet.