Citat:
Ursprungligen postat av
micro113
Tack för alla svar och kloka tankar.
Jag har läst alla inlägg, men kan inte besvara alla.
Beskedet gäller inte mig som person, utan det finns i min närhet och under 2024 gick två vänner bort.
Den ena i ett mer långdraget förlopp, den andra mycket hastigt där det gick från friskförklarad till dödsdom och död på sju veckor.
Jag såg både likheter och olikheter hos dem i slutskedet. Den vännen som hade längst förlopp var den med mycket ångest, fram till en punkt där det bara vände. Min andra vän blev annorlunda i och med beskedet och att det var kort tid kvar, båda blev praktiska och båda gick in i ett lugn som jag inte förstår.
Det blev situation där den egna ångesten för att förlora dem nästan blev som en belastning på deras sätt att hantera och uppfatta. Vännen som dog snabbt blev som omhändertagande och lugnade oss som skulle stötta henne.
På sex veckor hade hon återknutit kontakter med anhöriga, träffat nästan alla som fanns i hennes umgängeskrets, ordnat med att dela ut saker och packa lådor till insamlingar och gett bort sin hund.
Ena dagen facetimade hon och såg pigg ut, inte alls döende, nästa morgon var död.
Det väckte tankar och det väckte ångest hos mig, för jag har svårt att sätta mig in i och förstå vad som hände. Det låter säkert konstigt, men därför vandrar tankarna, man vill på något sätt ha en förklaring, vill kunna sätta sig in och förstå hur det var för dem.
Det kanske är att de slutade kämpa och gick i något annat, något jag inte kände igen, som gör det svårgripbart. Jag vet inte.
Tack för era tankar och berättelser.
Beklagar sorgen.
Långdragen cancer är värre än någon som vet att det inte finns något att göra. Den långdragna situationen pendlar mellan hopp och förtvivlan. Den som har fått sin dom, kan bara acceptera. Det lönar sig inte att kämpa emot.
Hur alla reagerar är olika. Är man ung, är nog ångesten större för att man inte hann göra allt man velat göra. Är man gammal, bryr man sig inte lika mycket om man har gjort det man har velat i livet.
Jag har varit andlig sedan en liten pojk, tror på tidigare liv, och har alltid längtat bort från jorden. Jag skulle inte bry mig speciellt om jag fick ett dödsbesked. Jag skulle mest vara glad över att lämna denna planet och dra vidare till något annat men min sista tid hade varit av glädje. Hade festat in i det sista och rest runt i världen.
Faktum är att våran sista tid i livet kan komma när som helst. Man kan bli påkörd när som helst, du kan ramla på en isfläck, slå i huvudet och dö av en hjärnblödning. Döden är oundviklig för alla. Det är det enda som är garanterat av livet, att det en dag skall ta slut. Jag tror att folk gör en för stor grej av döden. Vi sover varje natt, och det är väldigt skönt och befriande.
Sen tror jag också att det beror på vart i världen man bor. Vissa ser på döden som något hemskt, medan andra kan se på den som en befrielse. I slutändan kan man säga att livet blir vad man gör det till, att vi alla skall dö någon gång och att det är livets cykel.
ps. Det dör 180 000 människor varje dag på den här planeten. Lev livet gott folk!! Ångra inget men uppför er inte som svin mot andra!
