Citat:
Ursprungligen postat av
Perkulatorkaffe
Gjorde mig besväret att läsa inlägget och fann det undermåligt. Saknar hållbara argument. Jag ogillar för det första vokabulären. Det är ingen konflikt i den meningen att det finns två parter som bägge har berättigade intressen som kan jämkas samman.
Det ska kallas för vad det är. Ett brutalt erövringskrig i syfte att underkuva ett grannfolk och lägga under sig deras land.
Att kalla det för en konflikt är som att kalla ett väpnat rån på öppen gata för en konflikt. Ryssarna har inga berättigade intressen som ska beaktas.
Vidare: Vance hävdar att kriget aldrig skulle brutit ut om Trump varit president. Om så vore: Varför satte han inte stopp för den mycket mindre krigföring som pågick i Donbass hela tiden han var president 2016-2020?
Vad gäller förhandlingar och krigets avslutande: Vilka förhandlingar som ska föras och hur länge kriget ska fortsätta är i första hand Ukrainarnas självständiga beslut. Så länge de önskar och kan fortsätta kriget är fortsatta och framförallt utökade hjälppaket den lösning som står till buds.
Vad gäller det tekniska kring krigföringen finns det ingen anledning att anta att ryssarna inte skulle gå att slå. Tvärtom ligger deras krigföring på tredje världennivå, deras pansar är slut, de har inte flyg som kan hävda sig tillnärmelsevis, de har börjat sätta in åsnor för logistiken och truppen består av vithåriga gubbar, narkomaner, fängelsekunder, mentalpatienter och utslagna. Av allt att döma skulle västerländska stridskrafter på kårnivå med alla stödfunktioner och flyg skulle slå dem sönder och samman och snabbt avsluta kriget med en fullständig seger.
Slutligen: Det är ingen långsiktig lösning att Trump utpressar Ukraina att gå med på en förnedrande fred som stympar landet för all framtid.
Ryssarna kommer att fira sina vinster med enorma segerfester och bada sin befolkning i propaganda om den lysande segern.
Varpå hämtar de andan i 10 år och sedan står förmodligen Baltikum på tur för nästa "konflikt". Då blir hela Skandinavien och Nordeuropa en krigszon och fan vet var det slutar.
Varje land har rätt att utforma sin säkerhetspolitik, men det bör ske med klokhet och en noggrann avvägning av kostnader och fördelar. Det vi nu bevittnar är precis vad många varnade för – att Ukrainas och USA:s närmanden, trots Rysslands tydliga protester, skulle leda till allvarliga konsekvenser, både säkerhetsmässigt, ekonomiskt och humanitärt. Både den amerikanska och den ukrainska administrationen bär ett ansvar för denna katastrofala säkerhetspolitiska utveckling.
Säkerhetspolitik bör aldrig drivas av ideologi, utan av realism och pragmatism. Man kan ideologiskt motsätta sig att mindre länder tvingas leva i rädsla för stormakter, men så har världen sett ut i tusentals år. Stormakter har alltid attackerat mindre länder i sin närhet när de känt sig hotade – och så kommer det förbli. På den internationella arenan finns ingen global polis att vända sig till. Världen är i grunden anarkistisk.
Ett litet land bör därför hålla sig utanför stormakternas spel, sträva efter goda relationer med sina grannar och satsa på förtroendeskapande åtgärder. Det bör också ha ett tillräckligt starkt försvar för att avskräcka från anfall utan att uppfattas som hotfullt. Konflikter ska lösas genom diplomati och kompromissvilja. Krig med en stormakt måste undvikas – för i krig råder alltid den starkes rätt.
Om ett land trots detta blir anfallet av en övermäktig fiende är det klokaste att omedelbart söka fredsförhandlingar för att minimera skadorna. Därefter får kampen för självständighet föras genom diplomati och civil olydnad. Bättre fly än illa fäkta.
De nordiska ländernas erfarenheter under Andra världskriget ger en tydlig lärdom. Sverige höll sig neutralt och undvek i stort sett förluster genom diplomati och kompromisser. Danmark kapitulerade direkt och drabbades av minimala dödsoffer och skador. Norge gjorde motstånd och fick betala ett högre pris i människoliv. Finland kämpade heroiskt mot Sovjetunionen men förlorade 25 000 soldater och tvingades avträda Karelen. Trots detta behöll alla fyra länder sin suveränitet efter kriget.
Man kan önska att världen vore annorlunda, men säkerhetspolitiskt måste man vara realist och noggrant väga för- och nackdelar. Sverige har hållit sig utanför krig sedan 1809, men med Nato-anslutningen och DCA-avtalet befarar jag att den eran nu är över. Tyvärr.
