Vem är din favoritschackspelare?

bobby fisher

Jag har inte kunskapen att bedöma schackhistoriens alla mästare och vilka som var bäst. Men helt klart är det så att spelet vinner på att ha egensinniga kufar, excentriska genier, som de allra bästa, helst som världsmästare. Bobby Fischer personifierar på något sätt bäst idén om schackspelaren som briljant på brädet, på gränsen till vansinne utanför det. Jag tror att schackvärlden gynnas av den här slags gestalter, som ständigt på nytt ger näring åt myten, den i det allmänna folkmedvetandet befästa föreställningen om schackbrädet som ett tillhåll för snillen och genier – en allmän föreställning som gör att folk intresserar sig för schack, som gör att schack har det anseende bland andra spel i vår kulturvärld. Schack är det spel det är i vår kulturvärld på grund av att vi förknippar spelet med intelligens. Utan denna förknippning är det mest ett spel bland andra spel om än med en lång och förunderlig historia. I den bemärkelsen var Fischer förebildlig som världsmästare. Och därför är han en av mina favoriter. Inte enbart alltså för att han var en briljant spelare, vilket han var, och hans partier intresserar mig något ofantligt. Utan också och kanske i synnerhet för att han förkroppsligar myten om schackmästaren som ett geni (vilket jag inte tror att han var utanför brädet, men han har alla de inre och yttre drag vi förknippar med ett geni).

Michail Tal.
Kallades även trollkarlen från Riga.

När jag var yngre spelade jag igenom gamla partier, och några innehöll varianter som jag aldrig sett maken till, alla gjorda av samma spelare, Tal.

Visst, han är inte jätteflashig, men Botvinnik var stabil. Sedan tycker jag att Karpov är underskattad.

Fischer ansågs av många initierade bedömare länge vara den förnämste schackspelaren genom tiderna. Det kanske har ändrats under senare år i och med den unge norrmannens bedrifter och titlar? ELO-ratingen anses väl vara en måttstock på spelkapacitet - jag vet inte om den är omtvistad.

Fischer förblir dock min favorit, just för hans genialitet, excentricitet och udda uppträdande. Han kommer antagligen ännu 100-200 år efter sin död vara omdiskuterad - dock endast i schackkretsar. Utanför schackets värld hade han dessvärre ganska snart glömts bort, även i hemlandet USA.

Finns så många otroligt duktiga spelare.
Men min är nog Karpov, han har vit, spelar e2-e4!! och därför vinner han...

Sedan kommer Ivanchuk, Tal, Fisher, Seirawan och Carlsen som guldaspiranter de med.

Jag tänker på Akiba Rubinstein, som vann ett flertal stora turneringar åren strax innan Första världskriget - och som alltså under ett par år var av absolut världsmästarklass.
Hans stjärna dalade när en sinnessjukdom tog tag i honom.
OK, hur det yttrade sig under själva spelet. Jo. Han fick för sig att hans blotta närvaro vid brädet störde och gjorde illa motståndaren. Den fina människan han var, omedelbart efter att han gjort sitt drag gick han undan och ställde sig i ett hörn och väntade tills motståndaren i lugn och ro gjorde sitt drag.

Tänk bara. De flesta andra hade ju i stället skamlöst utnyttjat situationen och suttit kvar och glott på motståndaren just för att genera och för att få en extra fördel. Fischer tex, som visserligen inte ägnade sig åt fula psyk, men som berättade att han älskar momentet när han ser på motståndarens ansikte att nu inser de att de förlorade, nu finns det inget hopp längre... Tja, schack kan ses som en kampsport minst lika mycket som boxning om än inte fysiskt blodigt.
Iaf, gentlemannen och humanisten Rubinsten stod stolt ovanför att dra orättmätiga fördelar på andras bekostnad...

Jag tänker på systrarna Polgar. Med Judit den starkaste, i världsklass. Susan snäppet under, en stark stormästare. Sofia mindre känd. Systrarna spelade fö sällan i turneringar för enbart kvinnor. Enda undantaget var på schackolympiader och andra stora lagtävlingar, där de kunde bilda kärnan i laget, kompletterade med en fjärde ungersk kvinna.
Jag läste häromåret i en bok om systrarna. Där berättar Judit att Sofia är antagligen den mest begåvade av dem tre. Och har / hade alltså förutsättningar att bli ännu bättre schackmästare än systrarna. MEN hon föredrar att satsa på sina andra intressen. Att hon även tränar och spelar schack var mest för att kompromissa och glädja sina föräldrar, som helst ville satsa på schack.

Vidare. Systrarna Polgar kom ju fram under Ungerns kommunistiska tid. När schackförbundet var centraliserad och allsmäktig.
Det gällde att ha dess stöd om man ville ha ha raka vägen fram.

Och pappa Polgar var inte bekväm. Så Polgars fick inget stöd, tvärtom, de bromsades upp överallt där förbundet kunde göra det... Detta kunde även gällde visum för resor till turneringar.Och då nämner jag inte ens ekonomisk hjälp.

En del blir mest sporrade av att få motstånd och mothugg. Men jag undrar ändå, om deras karriärer hade gått snabbare och ännu högre, om de istället fått ett välvillig stöd och hjälp ifrån sitt förbund. Eller iaf, sluppit alla krokben.

Lite konstigt att ingen har nämt Döden?

På tal om de centraliserade, hårt styrande schackförbunden i tex de kommunistiska länderna. (Ja NaziTyskland hade ju sin motsvarighet - det var troligen inte enbart judar som blev avstängda från aktivt spel).

Det är helt säkert mången karriär som blev stjälpt utav dessa förbund.

Ett annat exempel är Kortjnoj i sina matcher mot den sovjetiska schackeliten. Först Spasskij, senare Karpov. De bägge sovjeterna fick ju all tänkbar hjälp av sovjetstaten. Inklusive massiv fusk och psykspel.
Medan Kortjnoj fick klara sig med andra klassens mästare som sekundanter, som han betalade med egna medel... Men de var vänliga och uppmuntrande, skrev Kortjnoj.

Visserligen, detta var antagligen även en belastning på både Spasskij och Karpov. Att tvingas bära all detta ansvar, alla dessa förväntningar. Den annars sympatiske och hygglige Spasskij sålde sin heder och själ när han fånade sig med lampskärmar. Detta måste också ha bidragit till att Karpov höll på att bryta samman och matchen bröts för att rädda hans titel. (det sas officiellt att matchen bröts för att rädda hans hälsa. Que? Normalt kastar man ju in handduken och ger upp om man inte pallar längre. Spelaren själv eller sekundanten).