Problem med flickvän/allmän tristress.

Just nu är jag lite deppig. Eller det är egentligen ingen typ av depression utan jag är bara väldigt rastlös.
Mitt liv är väldigt bra. Jag har en stor skara vänner, en bra familj som ställer upp och själv har jag det bra ekonomiskt.
Jag är snart 19 år och tar studenten till sommaren. Skolan går sådär, inte jättebra men jag ser ljust ut på framtiden med jobb då jag har bra kontakter inom den branch jag vill jobba inom och jag har jobbat sedan jag var 14 år (dvs bra referenser och arbetslivsrefarenhet).

Något jag har problem med är min flickvän. Vi började dejta för 8 månader sedan och direkt började känslorna att komma. Vi började träffas regelbundet direkt och varit tillsammans på riktigt i ungefär 5 månader. Från början var det lite passivt då hon skulle iväg som aupair runt november och det skulle kännas konstigt att binda sig precis när hon skulle iväg. Men hon hittade inga bra familjer och aupair-planerna lades på is. Vårat förhållande blev ett faktum och allt var jättebra. I början av mars hörde aupair agenturen av sig igen och hon skulle på kort varsel åka iväg. Jag tyckte då att hon skulle göra det då det varit en av hennes drömmar att få göra och det kändes som att det vore fel av mig att hindra henne. Nu har hon alltså varit borta i ungefär 2 månader och saknaden är givetvis enorm. Till en början funkade allting bra med ständig kontakt, men nu har den trappats ner ordentligt senaste tiden. Jag förstod att det skulle bli svårt att hela tiden kunna prata, men jag känner inte det engagemang från henne som jag önskar att jag gjorde. Själv har jag gått från att vara motiverad till att ta igen skolarbeten jag missat när vi träffades som mest, till att vara uttråkad mest hela tiden. Det finns liksom ingen ork att göra något vettigt av all den tid jag har över.

Jag älskar henne och jag vill fortsätta kämpa för att det ska vara vi, men att behöva vara ifrån varandra under lite mer än ett år känns allt annat än bra. Givetvis finns det planer på att åka iväg och hälsa på, men det är först framåt hösten och det känns väldigt långt borta just nu.

Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta leva mitt liv i saknad och tristress?
Finns det någon som varit i en liknande situation och löst det på något bra sätt?

Alla tips och hjälp på vägen tas tacksamt emot.

/Rick

Ja, usch - jag förstår dig. Det suger att sakna någon - men å andra sidan har ni ju en tidsplan. Du vet när hon kommer hem, och det är bara att stå ut. Kan ju faktiskt vara lite bra också - då vet ni om ni är rätt för varann, eller om det inte är värt att kämpa för.

Varför tycker du att det är mindre engagemang från hennes sida? För att hon hör av sig sällan eller för att hon låter uttråkad när ni pratar?

Jo jag har också tänkt i de banorna, om vi redan i ett så tidigt skede av vårat förhållande kan klara av en sådan sak så är det på riktigt.

Det jag tycker hon har blivit sämre på är att höra av sig allmänt. De stunder hon har tid att prata har hon förut nästan uteslutande reserverat för mig och sin familj. Nu har hon istället bara pratat en liten stund för att sedan åka till gymmet eller till stan eller något. Självklart kan jag inte sitta och kräva att hon bara ska prata med mig, tvärtemot, jag tycker det är bra att hon börjar skaffa ett socialt liv även där. Men när man kan prata ca 9 timmar i veckan borde man ju kunna lägga lite av den tiden på att prata med mig. Tidigare mejlade hon ofta när hon inte hade hört av sig på länge men det är något hon i stort sätt slutat med nu.
Jag kan tillägga att vi har tillgång att prata mellan 22-01 svensk tid två dagar i veckan samt kvällar under helgerna.

Alltså, det är ju ett helt annat liv för henne där, och det är naturligt att man kommer in i det livet efter ett tag. Det är en bra sak. Kommer ihåg när jag flyttade till en ny stad där jag inte kände en kotte, i början ringde jag hem till vänner varje dag och åkte hem varje helg men efter tiden så började jag trivas där. Och att hon pratar mindre med dig kan ju faktiskt bero på att hon också tycker saknaden är jobbig - hon vet att ni ändå inte kan ses så istället för att sitta och deppa hittar hon på saker.

Har du tagit upp det här med henne?

Nej jag har inte riktigt sagt det rakt ut till henne. Mer formulerat det att jag är oerhört rädd för att förlora henne och att jag önskar att det ska vara som innan hon åkte när hon väl kommer hem igen. Men jag försöker inte visa mina deppigare sidor för henne då jag inte vill lägga någon som helst skuld på henne för att hon har åkt. Det skulle bara kännas som att jag vill säga det för att hon ska tycka att hon gjorde fel som åkte, och det är ju inte det jag tycker.

Vad svarar hon när du säger att du vill att det ska vara som vanligt sen då? Alltså, märker du nån skillnad i hur ni pratar med varann?

Att du saknar henne och blir ledsen att ni inte kan ses är ju inget du behöver skämmas för - däremot, som du sa, ska du kanske inte "gnälla" varje gång ni pratar.

Bland det sista hon sa innan hon åkte var att hon älskar mig, och det säger hon fortfarande. Hon har även sagt att hon hoppas att vi ska kunna klara av detta året ifrån varandra. Så jag vill påstå att vi har samma tankar på den punkten.

Jaa... Du får väl helt enkelt lita på att allt kommer gå bra?
Engagera dig i olika grejer, sitt inte bara och sakna henne! Världen har ju inte gått under -
det är jobbigt att längta, men ni får ta igen det när hon kommer hem

ja, jo det är väl bara det jag har att göra. Har som sagt bra kompisar så jag behöver inte sitta hemma själv allt för mycket.
Tack så mycket för dina tankar!

/Rick