Är detta kärnan i konservatismen?

Kärnan i konservatismen är konsten att se sammhället som en 'organism'. All reform och förändring ska ske med hänsyn till detta. Jfr nuvarande svenska regering är ju närmast som en revolution och det är inte gynnsamt för samhällsutvecklingen, då det skapar oro och motreaktioner. Inte speciellt intelligent utan mera panikartade reformer, typ nu ska vi minsann hinna för att göra det vi vill innan vi förlorar makten igen.

Jag tycker faktiskt att du lyckas rätt bra med att belysa en aspekt som jag tycker att mer dogmatiska nyliberaler tenderar att sakna, nämligen insikten att normer kanske faktiskt fyller en funktion och att det inte bara fungerar att ensidigt fokusera på individen. Hur vår bild av samhället ser ut påverkar faktiskt också vilket samhälle vi senare får. Förväntar vi oss att människor generellt sätt bryr sig om varandra och följer den här typen av normer är vi naturligtvis också själva mer benägna att följa dem, eftersom vi i ett sådant samhälle inte på samma sätt tar en risk när vi litar på varandra. I ett samhälle där man å andra sidan räknar med att andra kommer att bedra dig, lura dig och bara vara intresserade av sin egen vinning kommer man å andra sidan vara mer benägen att agera på samma sätt eftersom man tar en stor risk varje gång man litar på någon.

Orsaken till att t.ex. Haiti är ett så otroligt misslyckat samhälle beror ju inte på någon egentlig brist på resurser, tvärtom var ön en gång rik, utan på ett för oss svenskar närmast ofattbar brist på socialt kapital. Folk litar inte på varandra i ett samhälle av den typen, så det kvittar i princip hur mycket pengar vi än skulle skicka dit. En del liberaler tycks närmast tro att himmelriket på jorden per automatik uppstår så fort människor är fria att göra precis som de vill, tänkt vad fint att folk slipper den där förtryckande föreställningen om att det är fult att skilja sig för att ta ett exempel, men tycks sällan ställa sig frågan vad vi riskerar att förlora när vi river ner alla de normer som utgjort en fundamental del i den civilisation som lett fram till dagens samhälle. En del av förändringarna har ju definitivt varit av godo, men finns det kanske inte en risk att vi också kastar ut babyn med badvattnet?

Vill bara passa på och rekommendera "Sociala fällor och tillitens problem" av Bo Rothstein. En mycket läsvärd bok som delvis kritiserar Putnamns verk men även bygger vidare på det och kommer till egna slutsatser.

Väldigt intressant tråd. Jag har själv genomgått en liknande utveckling, från liberal till mer och mer konservativ. Men jag har också allt mer börjat inse nackdelarna med vad som har varit. Var det verkligen bättre förut?

Var det mindre våld, utnyttjande av svaga, folkmord, människohandel, lögner etc förut? Jag tror inte det. Allt var inte bra bara för att det fanns starka normer och större tro på Gud och på objektiv moral. Det största problemet som jag ser är vår förmåga att ljuga, både för andra och för oss själva. Jag tror absolut på objektiv moral, tack vare till exempel spelteori är det också mycket lättare att argumentera för det nu, lättare att sätta ord på saker som människor alltid har känt. Men för att tron på objektiv moral göra dig till en bättre människa så krävs det mer.

Om t.ex. kristendomen växer sig starkare igen så vill jag se en form med mindre legalism/nomism, mer fokus på sann välvilja mot sig själv, andra människor och världen som vi lever i. Jag har i alla fall sett hur mycket lyckligare mitt liv blir då jag drivs av välvilja och försöker kämpa för att skapa något gott. Det leder också enligt mina erfarenheter till större personlig lycka än ren egoism och hedonism, även om det är just egoismens och hedonismens mål. Att stärka dessa värderingar skulle nog göra folk överlag lyckligare, minska mängden sjukdom, misär, depression och kriminalitet etc.

Ja, det kanske inte är konservatism, även om det delar många sidor, givetvis var det inte bara bättre förut, men vissa saker var bättre. Kanske är det http://en.wikipedia.org/wiki/Communitarianism ?

Våld i västvärlden var på ungefär samma nivå nu som under 50-talet, med högre nivåer innan och efter 50-talet. I övrigt håller jag med om det du skriver, spelteorin är nyckeln till framtida ideologi. Gud tycker jag dock inte har någon plats i framtiden.

Ser inte varför du blandar in religionen då det hela som sagt är ett spelteoretiskt fenomen. Det intressanta för forumets skulle är väl politikens roll eller icke-roll i skapandet av de sociala värden nu nämner.

Jag blandade in religion då flera innan mig nämnde det, men också för att jag tyckte att det var relevant i min jämförelse.

Tro är viktigt både inom religion och spelteori. Även om man inser vad som skulle leda till en bättre värld för oss alla så måste man tro på att även de andra parterna är villiga att göra sitt för att det ska ske. Recept som leder till framgång finns inom många religioner, och även om de ofta har gett positiva effekter så har det inte lett till de utopier som man kan föreställa sig, även under perioder då de flesta verkade ha en stark tro.

Jag tror att nyckeln till det är större kongruens mellan ideologi, tanke och handling, eller hur man ska förklara det. Styrs man av regler och normer så är det lätt att man börjar leta efter kryphål eller vrider och vänder på fakta om andra delar av en vill gå åt ett annat håll. Jag tror att man behöver fostra fram sann välvilja och kärlek istället för att bara försöka få folk att följa regler och normer. Jag tror att det här är personliga resor som vi alla måste göra, men att man kan skapa en kultur/klimat som främjar det.

Vad, om något, säger att en stat skulle vara positiv för att sprida en ideologi som gör att människor lättare omfamnar en ideologi som gör det lättare för dem att samarbeta under icke-upprepande fångarnas dilemma? Har du sett på den politiska processen med FD-perspektivet och funnit att den är bättre att lösa den än andra system? Om du inte har undersökt staten med det perspektivet rekomenderar jag Bryan Caplans Myth of the Rational Voter. Här är en föreläsning om det.

Sedan, vad gäller ditt exempel med stranden, finns det andra vägar att gå, som inte bygger på att man försöker lösa fångarnas dilemma med ideologi (även om det kanske är optimalt, om det vore möjligt att få det, vilket det uppenbarligen inte är). Och det är att privatisera stranden eller att ge ut böter till de som skräpar ned, så att man kan få en monetär ersättning för att antingen hålla stranden ren eller för att sätta dit nedskräpare. Så varför börja med att vända dig till staten när det är den som har orsakat problemet du beskriver?

Någon kanske vill säga att detta är alldeles för radikala förslag, men det är fullt möjligt att införa en sådan politik lokalt för att se om det ger någon positiv effekt, och sedan ta bort den om det inte gör det.

Det är den eviga frågan, och en optimal nation låter sig inte byggas på halvfärdiga teorier. Man behöver ett historiskt perspektiv för att spegla nutida fluktuationer, och då avser jag inte enbart makroekonomiska aspekter.
Ett samhälle och en stat fluktuerar numera väldigt snarlikt en börskurva, och det är inte alltid en önskvärd utveckling. Lite mer stabilitet och klarhet över vart skutan ska styras långsiktigt, vore en prio-ett-punkt på önskelistan till statsledningen.

Min personliga uppfattning är att konservatismens stora företräde och behållning är just det, och den, att den inte handlar om att styra den mänskliga utvecklingen, utan istället om att försiktigt odla och befordra de släktdrag, traditioner och egenheter som menige allmoge redan har, och om att hålla tillbaka Leviathans tillväxt. Att vara vaksam mot förändring, och säkerställa att odlingen fortskrideri i tillbörligt försiktig takt, för eftertanke och begrundans skull. Att lagar -- och detta är oerhört viktigt -- inte stiftas i onödan, ty de är ett hiskeligt salt på samhällskroppen. Den franska revolutionens två sorgebarn, socialismen och liberalismen, har båda det gemensamt att de föreställer sig människan som hon enligt deras snart förutfattade meningar borde vara, enär den konservative -- för det är snarare en livshållning än en politik -- istället, som den heliga skrift så fint uttrycker det, ser människan som hon är. Min konservatism består huvudsakligen i ett erkännande av egenheter och perspektiv utöver de rent ekonomiska, och inte i en ideologisk dogmatism. Revolutionens princip bär inom sig fröet till en fruktansvärd draksådd.

Inte heller är jag utopist. Jag erkänner inte historiens slut. Ett slutmål för samhällets utveckling är direkt oönskvärt.

I den ekonomiska frågan är jag självfallet frihandelsvän, och jag ansluter mig i stort till den österrikiska skolan i traditionen efter Eugen Böhm Ritter von Bawerk.