Har hänt mig två gånger och tätt inpå varandra, minns just nu endast den senaste:
Jag kunde kontrollera 'zoom' på det jag såg framför mig. Vilket var ett stridsfält/gräsfält med löjlig depth of field och fov, det var hårt kort gräs, vinden var helt död och det var närmast svartvitt och inga människor såg jag. Men temat var något med medeltidskrig kändes det som jag ensam i världen och var där för att planera ett slag.
Det mest intressanta var inte hur jag kunde zooma in i oändlig detalj, utan vinkeln som jag skådade allt. Påminner om backdroppen på Mona Lisa.
Väldigt intressant känsla utav: allt är svartvitt närmast knäpptyst, ser molnen röra sig, träden vingla och att veta att man är ensam. -en känsla/erfarenhet jag upplevde under barndomen och fascinationen sitter kvar, kan ha att göra med när jag var ute på en äng i Ryssland + brukade vara ensam/sist kvar på fritids på en molnig torr dag.
Det var intressanta dagar det där med fritids, måste fundera lite över det, mycket intensiva känslor.
vilken melankoli