2010-05-31, 08:42
#1
Efter många timmar av rullande hit och dit i sängen så kände jag hur tröttheten började ta över. Jag somnar och "vaknar" i samma ögonblick. Drömmen har börjat:
Sov kanske 3 timmar inatt och har inga planer på att somna om än på väldigt länge. Drack ett par dagar i rad i helgen och det kan leda till jobbiga drömmar för min del. Men jag vet att det var något djupare med den där drömmen än bara rysliga metaforer. Den var så konkret
Jag ångrar mej mycket djupt att jag inte försökte krama om dom där hemska varelserna istället för att fly. Jag borde ha uttryckt min eviga och villkorslösa kärlek för dom, men det gick inte.. Om jag kunde "ge" någon den här typen av dröm så hade det varit mitt effektivaste ess i rockärmen när jag ville vara elakare än jag kan lyckas vara IRL.
När jag träffade dom här varelserna så visste jag diret att det var "dem", som om det vore deras riktiga namn. Alltså, snarare "inte vi" än "dem" kanske. Omänniskor? Dom vandrade runt nästan som zombies.. Som om inte musklerna i kroppen fullt ut stöttade deras rörelser, utan mer rörde sig som om någon styrde kroppen än var i själva kroppen. I drömmen så var jag övertygad om att det var fler än bara jag som kände till deras existens, så jag måste fråga er:
Har någon av er träffat _dem_ i drömmar eller i verkligheten?
Citat:
Och det är då jag vaknar upp..
Jag kastar av mej täcket och springer ut på gräsmattan som ett flyende djur.. Jag vet inte vad det är som är fel eller vad det är jag flyr ifrån, men att det här är "på riktigt" är jag helt övertygad om. Det är ljust ute och jag är klädd i svarta mjukisbyxor, strumpor och t-shirt. Jag kommer in i ett skogsparti och springer till närmsta busshållplats. När jag kommer dit så stannar jag upp och funderar på var fan jag ska ta vägen (och vad folk ska säga, för man flyr inte sådär i ett villaområde mitt på dagen. Inte i Sverige iaf.). Det sitter en kille i busskuren och jag känner igen honom. Han är en död gammal klasskompis lillebror. Han har kamoflaugekläder på sig och säger att han "ska börja lumpen imorgon". Jag säger att det är bra, att jag har hört många roliga historier från kompisars tid i det militära. Men då hör jag ett ljud från skogen..
Det är jag själv som flyr från huset, in i skogen. Jag ser mej själv, men "han" ser inte mej. Vi blir en och samma och jag börjar gå tillbaka till huset. Det är då jag träffar _dem_. Vanliga människor, människor jag har träffat hela mitt liv, som varit statister i min film liksom. En fritidsgårdsledare, en tjej från grundskolan etc. Dom går omkring på gräsmattan och jag passerar förbi _dem_, runt till framsidan. Där står han, _deras_ ledare, i garageuppfarten och väntar på mig. Drömmen är nu for real. Jag är där. Jag kan styra min kropp i det 3-dimensionella rummet som en oändligt stark austronat i den gravitationsfria miljön på en rymdstation. Jag hoppar fram till _deras_ ledare som har börjat tända eld på huset jag bor i. Han säger att jag visste att det skulle bli så här. Att det var därför jag sa upp min lägenhet, för att _dem_ sade åt mej. Jag kan inte stoppa honom och skräcken går från nivå oerhörd till nivå obeskrivbar. Jag måste börja fly från _dem_ igen, tänker jag.
Jag börjar springa mot närmsta stad. En säck med chokladkakor faller ur en bil och jag river sönder den, plockar på mig så mycket choklad jag kan. Då åker en av dom förbi i en bil. Han tittar på mig med en uttryckslös blick, precis som alla andra. Han nickar med huvudet och jag förstår vad han vill säga: "_Vi_ är alltid här, omkring.. och _vi_ hittar dej alltid." Jag inser att deras kroppar är besatta, för _dem_ är inte människor. Bara skal som lyder en ond, stark vilja.
Jag kommer till staden. Jag hittar min systers lägenhet och springer in. Mina vänner är där och alla stirrar på mej. Jag vet att jag inte kan berätta, för jag får inte berätta för _de andra_. Då kommer dom straffa min syster och mina vänner. Men jag berättar ändå. Jag berättar att _dom_ kom redan när jag bodde i min lägenhet, att jag vaknade av att jag sprang i lägenheten och försökte försvara mej. Men jag har sagt för mycket, för nu kommer dom hit! Ledaren öppnar dörren och _de andra_ står där. Jag försöker hoppa runt i rummet och utnyttja min fria rörlighet, men jag kan inte gömma mig. Ledaren förklarar allt mycket sakligt, han säger vem av _dem_ det är som dödar och hon heter Emma. "Men Emma är inte här än", avslutar han.
Då kastar jag mej över honom och biter loss hans kind och huden över tinningen. Allt lossnar direkt och tjock, rött blod stänker över alla i rummet. Allt är förlorat, det vet jag.
Det är jag själv som flyr från huset, in i skogen. Jag ser mej själv, men "han" ser inte mej. Vi blir en och samma och jag börjar gå tillbaka till huset. Det är då jag träffar _dem_. Vanliga människor, människor jag har träffat hela mitt liv, som varit statister i min film liksom. En fritidsgårdsledare, en tjej från grundskolan etc. Dom går omkring på gräsmattan och jag passerar förbi _dem_, runt till framsidan. Där står han, _deras_ ledare, i garageuppfarten och väntar på mig. Drömmen är nu for real. Jag är där. Jag kan styra min kropp i det 3-dimensionella rummet som en oändligt stark austronat i den gravitationsfria miljön på en rymdstation. Jag hoppar fram till _deras_ ledare som har börjat tända eld på huset jag bor i. Han säger att jag visste att det skulle bli så här. Att det var därför jag sa upp min lägenhet, för att _dem_ sade åt mej. Jag kan inte stoppa honom och skräcken går från nivå oerhörd till nivå obeskrivbar. Jag måste börja fly från _dem_ igen, tänker jag.
Jag börjar springa mot närmsta stad. En säck med chokladkakor faller ur en bil och jag river sönder den, plockar på mig så mycket choklad jag kan. Då åker en av dom förbi i en bil. Han tittar på mig med en uttryckslös blick, precis som alla andra. Han nickar med huvudet och jag förstår vad han vill säga: "_Vi_ är alltid här, omkring.. och _vi_ hittar dej alltid." Jag inser att deras kroppar är besatta, för _dem_ är inte människor. Bara skal som lyder en ond, stark vilja.
Jag kommer till staden. Jag hittar min systers lägenhet och springer in. Mina vänner är där och alla stirrar på mej. Jag vet att jag inte kan berätta, för jag får inte berätta för _de andra_. Då kommer dom straffa min syster och mina vänner. Men jag berättar ändå. Jag berättar att _dom_ kom redan när jag bodde i min lägenhet, att jag vaknade av att jag sprang i lägenheten och försökte försvara mej. Men jag har sagt för mycket, för nu kommer dom hit! Ledaren öppnar dörren och _de andra_ står där. Jag försöker hoppa runt i rummet och utnyttja min fria rörlighet, men jag kan inte gömma mig. Ledaren förklarar allt mycket sakligt, han säger vem av _dem_ det är som dödar och hon heter Emma. "Men Emma är inte här än", avslutar han.
Då kastar jag mej över honom och biter loss hans kind och huden över tinningen. Allt lossnar direkt och tjock, rött blod stänker över alla i rummet. Allt är förlorat, det vet jag.
Sov kanske 3 timmar inatt och har inga planer på att somna om än på väldigt länge. Drack ett par dagar i rad i helgen och det kan leda till jobbiga drömmar för min del. Men jag vet att det var något djupare med den där drömmen än bara rysliga metaforer. Den var så konkret
Jag ångrar mej mycket djupt att jag inte försökte krama om dom där hemska varelserna istället för att fly. Jag borde ha uttryckt min eviga och villkorslösa kärlek för dom, men det gick inte.. Om jag kunde "ge" någon den här typen av dröm så hade det varit mitt effektivaste ess i rockärmen när jag ville vara elakare än jag kan lyckas vara IRL.När jag träffade dom här varelserna så visste jag diret att det var "dem", som om det vore deras riktiga namn. Alltså, snarare "inte vi" än "dem" kanske. Omänniskor? Dom vandrade runt nästan som zombies.. Som om inte musklerna i kroppen fullt ut stöttade deras rörelser, utan mer rörde sig som om någon styrde kroppen än var i själva kroppen. I drömmen så var jag övertygad om att det var fler än bara jag som kände till deras existens, så jag måste fråga er:
Har någon av er träffat _dem_ i drömmar eller i verkligheten?
Om mod har mord i sinne så erbjuder sig denna tråd att lägga sig på stupstocken.
