Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Så hade vildgässen äntligen brutit upp en morgon och flugit neråt Halland. Pojken hade till en början inte funnit något särdeles nöje i att titta på det landskapet. Han tyckte, att det inte var något nytt att se där. I östra delen var det höglänt med stora ljunghedar, som påminde om Småland, och längre mot väster var det täckt med runda, kala bergkullar och sönderskuret av vikar ungefär på samma sätt som Bohuslän.

Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försvann, och det vida, öppna havet kom ända fram till fastlandet.

Och så upphörde skogen. Det hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde träden, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom för att det skulle synas, att skogen när som helst kunde återta landet.

Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han sig också känna igen. Han blev både glad och ängslig, när han såg detta. »Nu kan jag inte vara långt hemifrån,» tänkte han.

Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ändå ut sig allt vidare, ända tills Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar. – –

Det är litet känsligt med Selma Lagerlöf och Halland. Hon fick så bråttom mot slutet, att landskapet aldrig hanns med. Det nämns bara på en sida, när pojken och gåskarlen är på hemväg till Skåne. Så småningom kompenserades hallänningarna med berättelsen ”En historia från Halland”, tryckt i Svenska turistföreningens årsskrift år 1910. Den handlar om hur flygsanden ödelägger åkrarna men är tyvärr präglad av tidens fördomar mot det resandefolk som kallades tattare.