Varför var karolinerna så bra?

Flera samverkande skäl.

Ett var indelningsverket, som gjorde att Sverige som kanske första land i världen hade en armé av reservister. Soldaten fick en stuga och jordbit som han brukade i fredstid - men ingick fortfarande i armén, deltog regelbundet i övningar och behöll sin militära kompetens plus samhörigheten med regementet. Det gjorde att svenska förband var stridsberedda direkt efter mobilisering, medan fienden behövde rekrytera och träna soldaterna först. Det gjorde det också möjligt för Sverige att ha en långt större armé som andel av befolkningen än andra länder, där soldater bara kostade pengar.

Sverige fick en rad utmärkta militära ledare av mer strategisk natur från 30-åriga kriget och framåt, som kunde hålla igång systemet, se till att trupperna fick förnödenheter, att man inte gav sig iväg på totala vansinnesuppdrag med mera. Samt att man lyckades behålla denna militära kompetens i nästa generation.

Svenskarna blev under 30-åriga kriget via statskyrkan allt mer radikaliserade såsom anti-katoliker, protestanter och utvalda att bära tunga bördor. Svenska soldater var långt mer förlusttåliga än sina motståndare och var beredda att utstå mer jävelskap, vilket visas av de slag där svenskarna marscherar genom natten för att sedan göra överraskande anfall i gryningen.

Svenska armén var också snabb. Man kunde marschera från A till B snabbare än fienden - både pga soldaterna, men också en förhållandevis effektiv statsförvaltning som fixade vägar, mat och fartyg. Därmed kunde tex Karl XII slå ut Danmark ur Stora Nordiska Kriget och sedan kraftsamla mot Ryssland. En mindre smickrande orsak var också att svenska arméer aldrig hade särskilt mycket tungt belägringsartilleri, vilket gjorde dem snabba men oförmögna att erövra fästningar.

Man ska nog inte underskatta beklädnadens betydelse.
Karolinerhattarna måste ha gjort motståndarna gröna av avund.

...eller fulla av skratt.

Karl von der Pfalz-Zweibrücken
Son till Karl von der Pfalz-Zweibrücken och Ulrika Eleonora von Oldenburg

Det låter som jävla invandrare.

Hans generaler:
Var tredje general från Baltikum
34 tyskättade generaler

https://popularhistoria.se/krig/befa...l-xii-s-tjanst

Karolinerna tränade sällan eller aldrig på reträtt, men hur såg deras försvar ut i jämförelse med andra Europeiska krigsmakter? T ex under det Stora Nordiska krigets senare hälft då danskarna en sista gång försökte få tillbaka Skåne, användes artilleri lika sparsamt som vid offensiva operationer?
Man intog väl traditionell försvarsställning och matade kanonkulor mot fienden istället för att köra Gå-På?

Varför levde inte deras Gå-på taktik vidare? Bevisligen är den väldigt effektiv om motståndaren är dubbelt, tre eller fyra gånger så stor. För att den ska fungera krävs dock att soldaterna är motiverade, att de vill slåss för sitt land, sin kung och för sina kamrater som de går sida vid sida med.
Dom flesta arméer på den tiden bestod av legosoldater och dom slåss bara mot betalning, inte för sin ledare eller för sina kamrater.
Men kan ju tycka att vissa kungariken borde ha sett fördelen med att ha inhemska, vältränade soldater och där folk från samma by får gå i samma led för att skapa gemenskap och tillit.
Någon som har en teori till varför ingen kopierade detta?

Karolinerna övade Definitivt på reträtt, och det gjorde de både återkommande och inte så sällan.
De tränade även på olika former av reträtt - allt under ordnade förhållanden.
Detta är inte något okänt, och det finns t.o.m. då samtida konstverk som skildrar sådant.

Detta var knappast något "oerhört" vid den tiden, eftersom den gängse västerländska krigsfilosofin alltid utgick från toppen, så att säga. Där alltså befälhavaren styrde sitt manskap som om det vore ett verktyg, han med handen kunde manipulera dit han ville.
Det lever kvar även idag, särskilt retoriskt i berättelserna om strider osv, där man ju beskriver det som "Befälhavare X" strid mot "Befälhavare Y."

Karolinerna övade jämt och ständigt, både hemma i byn liksom på särskilda övningsplatser för de riktigt stora övningstillfällena.

Det du tänker på - att inte öva - det kännetecknades snarare av den period som kom efter karolinerna - dvs under "Frihetstiden."


Artilleri, det var väl fortfarande mest en fråga för fasta försvarslinjer, eller blägringar, vid den tiden.
Hundra år senare skulle det ha börjat förändra sig, och det började bli vanligt att köra omkring med kanonerna, ut på slagfältet.
Iaf för det svåra artilleriet, som ju inte kunde dras omkring med häst på land så bra.

T.o.m. under sekelskiftesperioden 17-1800 så var det ju något som örlogsfartygen fick bidra med, om de kunde komma tillräckligt nära inpå land. Och där finns det svenska exempel på en svensk-rysk drabbning uppe vid Bottenhavet där linjeskepp sköt mot ryssarna i land, så lågt att svenskarna fick slänga sig platt på klipporna för att undkomma kanonaden.
Ryssarna insåg faran, och listiga som de ju är så försökte de komma så nära inpå svenskarna som bara möjligt - för att undvika att hamna under regnet av fritt fallande spränggranater från ovan. Nu blev man ju istället, som sagt, tvugna att skjuta horisontellt istället, rakt fram och över de liggande svenska soldaterna.