Har generellt lite svårt för sentida Red Hot Chili Peppers. Finns några riktigt fina stunder, men också en massa intetsägande mög. De blev mer poppiga än funkrockiga. Men av ren nyfikenhet gav jag Unlimited Love ett öra för att se om de fortfarande hade något kvar i sig, och det var en riktigt skön och avkopplande lyssning. Positiv överraskning och en bra comeback för Frusciante. Dock lider den av samma dilemma som många andra av deras skivor - Den är för lång!
Har inga favoritlåtar på skivan ännu, men kommer säkert till det stadiet när jag spelat den lite extra. Först ska jag dock ge Return of the Dream Canteen ett varv också.
Såg dom igår i Warszawa.
10/10.
AK sjöng riktigt bra och äventyrade typ ingenting. Inga risker bara rimlig leverans.
John körde två (!!) Covers. Han verkade lycklig.
Ljudet var bra pga stod nära scenen. Iggy pop som fantastiskt förband.
Red Hot är verkligen på gränsen till att vara cringe hela tiden, ändå är dom ett gäng vita snubbar som likt Eminem dominerar ett "black mans game" på ett sätt man måste respektera dom är funkiga på riktigt. Det här är inte någon cool creddig fasad.
Att se John betydde mycket för mig.
Såg RHCP 2016 tror jag det var i Stockholm och det var helt okej. Bra sång även där så jag har definitivt haft tur och sett två av Kiedis starkaste gig senaste åren.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Stöd Flashback
Swish: 123 536 99 96Bankgiro: 211-4106
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!