2011-02-06, 01:13
#1201
Citat:
Ursprungligen postat av Turekavla
Bara en liten iakttagelse: valet av "#prataomdet" som titel, är listigt och lömskt. För vad är detta "det" det pratas om?
"Det" sägs av protagonisterna vara den här "gråzonen", och det är i viss mån sant. Men det är en halvsanning, för de flesta uppfattar också att "det" även är Assange-fallet, och att det sättet "det" pratas om, och att de många alltifrån löjliga till hårresande - eller bara plain weirda - historierna som presenteras under rubriken "det", läggs in som ett slags psykologiska "tredje partens bevis" på att Assange är skyldig.
Varje enskild historia får utan att det skrivs ut, nära till det formulaiska och mantramässiga mässandet av namnet Julian Assange, karaktären av att på något sätt handla om något som Assange gjort, personligen, fast det inte har ett dugg att göra med honom. Det blir som en del av Assange, det tas upp i vår offentliga bild av honom, genom den här processen.
Det här har liknats vid ett angrepp på Assange som ett varumärke, och det kan mycket väl vara det också. Men jag tror att detta är närmare sant om ett typiskt kvinnligt sätt att angripa män. Man samlas i grupp kring en sårad syster, och på ett instinktivt sätt vill man med berättelser om sitt eget liv berätta om att man känner igen sig i hennes situation, att hon inte har något att skämmas för, och att hon ska känna sig stark, för man står på hennes sida. Genom twitters och andra sociala mediers offentlighet, och att de inblandade i detta fall är mestadels mediapersonligheter som kunnat missbruka sin ställning, så har detta förhållande på ett groteskt vis speglats i och fått utmynna i en medial smutskastningskampanj mot Assange.
Jag har en känsla av att mycket av detta har gått väldigt automatiskt och mekaniskt instinktivt till, så att en del av den oförståelse de inblandade visar för att de blivit avslöjade faktiskt är äkta. Detta har också nämnts av observanta personer i tråden innan, d.v.s. att det finns en faktor av hemmablindhet med i leken. Detta förklarar också till en viss utsträckning den osmakliga längd till vilken man varit villig att driva attacken, så att viljan att till synes helt byta sida i ställningstagandet visavi USA-imperialism och liknande blir mer förklarligt.
"Det" sägs av protagonisterna vara den här "gråzonen", och det är i viss mån sant. Men det är en halvsanning, för de flesta uppfattar också att "det" även är Assange-fallet, och att det sättet "det" pratas om, och att de många alltifrån löjliga till hårresande - eller bara plain weirda - historierna som presenteras under rubriken "det", läggs in som ett slags psykologiska "tredje partens bevis" på att Assange är skyldig.
Varje enskild historia får utan att det skrivs ut, nära till det formulaiska och mantramässiga mässandet av namnet Julian Assange, karaktären av att på något sätt handla om något som Assange gjort, personligen, fast det inte har ett dugg att göra med honom. Det blir som en del av Assange, det tas upp i vår offentliga bild av honom, genom den här processen.
Det här har liknats vid ett angrepp på Assange som ett varumärke, och det kan mycket väl vara det också. Men jag tror att detta är närmare sant om ett typiskt kvinnligt sätt att angripa män. Man samlas i grupp kring en sårad syster, och på ett instinktivt sätt vill man med berättelser om sitt eget liv berätta om att man känner igen sig i hennes situation, att hon inte har något att skämmas för, och att hon ska känna sig stark, för man står på hennes sida. Genom twitters och andra sociala mediers offentlighet, och att de inblandade i detta fall är mestadels mediapersonligheter som kunnat missbruka sin ställning, så har detta förhållande på ett groteskt vis speglats i och fått utmynna i en medial smutskastningskampanj mot Assange.
Jag har en känsla av att mycket av detta har gått väldigt automatiskt och mekaniskt instinktivt till, så att en del av den oförståelse de inblandade visar för att de blivit avslöjade faktiskt är äkta. Detta har också nämnts av observanta personer i tråden innan, d.v.s. att det finns en faktor av hemmablindhet med i leken. Detta förklarar också till en viss utsträckning den osmakliga längd till vilken man varit villig att driva attacken, så att viljan att till synes helt byta sida i ställningstagandet visavi USA-imperialism och liknande blir mer förklarligt.
Tror du just satte fingret på den mekanism som dels skapade kampanjens upplägg och dels höll samman gruppen. Och som du säger, förklarar en del av gruppens reaktion på att bli avslöjade. Intressant också att den här mekanismen inte utesluter att andra mekanismer varit i spel samtidigt.
