"Achmed" och "Machmoud" = fel, Ahmed och Mahmoud = rätt

Det finala s:et i uttalet beror dock på att den svenska formen är Lahtis, inte Lahti. Finladssvenskar brukar vidare uttala detta ortnamn med korrekt h-ljud à la finnoise, eftersom de är oerhört mycket mer exponerade för finska än vad vi vattusvenskar är.

Nej, de uttalas med sje-ljud. Men sje-ljudet i modern svenska är en fonetisk ormgrop, och det finns en del svenskar som uttalar sje-ljud i vart fall i somliga positioner på ett sätt som ligger nära kh. Men inte exakt som kh - att uttala sje-ljud exakt som kh är i Sverige en tydlig markör för att talaren är utlandsfödd eller kommer från ett bostadsområde med en liten andel etniska svenskar.

Förlåt en besserwisser, men i den vetenskapliga translitterierng som slavister och en del andra i Sverige använder, återges den kyrilliska bokstaven X med Kh. Vissa transkriptioner som används i Sverige återger det dock med Ch. Det är skillnad på transkrpition och translitterering.

Vissa translitterationer i Sverige, som de som används av våra stora dagstidningar, använder sig av CH. Andra använder sig av H, eller KH. Givetvis talade jag i termer av vad som är vanligast.

H:et i Ahmed är alltså inte heller h:et i Lahti, men då ljudet inte finns i min fonetiska karta är h/[h] närmare än ch/[x] ?

Intressant diskussion. Jag upplever att vi kör tre parallella fonetiska system i svenskan (förutom dialekter – och samiska då ja):

1. Svenska.
2. Engelska – eller svengelska.
3. Utländska – generaliserat till de flesta språk som inte är svenska eller engelska.

Svensken tror på fullt allvar att man kan fixa ”utländskt uttal” med några busenkla knep; tex ach-ljud (som ju tråden handlar om), långa blatte-a:n och blatte-u:n, tonande z och extra rullande r.

Men det är ju uppenbart att tex SVT:s nyhetsuppläsare inte alls uttalar arabiska namn likadant som mellanösterkorrespondenten Samir Abu Eid (som är jordanier, fattar jag det som).

Tex vokalerna i ungerska Gabor låter ganska likt svenska badboll; så det blir helt fel att gå in med blatte-a där. Och Budapest är ganska likt svenska bott bra bäst, alltså UTAN blatte-u och blatte-a. Men hur gör man som svensk tex för att pricka in ungerska ty, dy och gy någorlunda korrekt (tex György)? Det går fan inte!

Så om man tänker efter så inser man att det naturligtvis är mycket liten chans att den som får sitt utländska namn uttalat på ”utländska” själv tycker det låter rätt. Därför borde svensken – tvärt om vad trådstartaren anser – helt lägga av med sin ”utländska”, tycker jag. Och säga alla namn på svenska. Ja, här i Sverige alltså.

Ett bra sätt att komma in i samhället är att lägga sig till med ett namn som passar in i det svenska uttalat. Ett bra sätt att stå utanför samhället är att hålla sig med namn som är både obekväma och omöjliga att uttala.

Jag bävar för den dag då det blir obligatoriskt att uttala Koranen på korrekt arabiska! (Har nämligen hört en del såna försök i PK-media, typ ”Det står i Qur’an att …”).

Jag vet inte vad blatte-a är för något men att uttala u som [u] fungerar nästan alltid i romanska, slaviska och finsk-ugriska språk samt tyska. Är blatte-a a:et i father eller något annat?

Jag tror att det h som i skrift fortfarande finns kvar i hjälp, hjärta, hjärna m fl ord är ungefär identiskt med det h som TS efterfrågar. Det bör ligga någonstans mellan h och tyska ch i Bach. Det exakta läget vet jag dock inte.

Jag är inte säker men jag tror att det arabiska H:et kommer ungefär överens med det skarpa G-ljudet i nederländskan, fast det låter för mig som det arabiska H:et produceras även djupare i halsen.

Ett blatte-a är ett långt vanligt internationellt a-ljud. Det används normalt inte i svenskan, utom i expressiver, typ svärordet fan.

Ett normalt a-ljud förkommer naturligtvis i nästan alla språk. I svenskan dock, som sagt, bara kort. Min poäng är att svenskar helt okritiskt uppfattar det LÅNGA ”blatte-a:et” som en markör för främmande språk. Det blir ju faktiskt fel i en massa språk, tex spanska som ju knappast har långa vokaler. En (obildad) svensk som vill skylta med sin korrekthet och artighet mot tex Carlos uttalar alltså hans namn med ett långt blatte-a och ett utpräglat rullande blatte-r.

Okej, MINA förslag på hur man behandlar främmande namn i Sverige:
1. Intressera dig för hur man uttalar namnet korrekt, och kör det ibland som ett artigt partytrick. Typ: ”Kolla, jag bryr mig vem du är!”.
2. Förklara ärligt att namnet är svårt att säga, och försök komma fram till en namnvariant som smälter in i den svenska språkrytmen.
3. Svår-uttala aldrig främmande namn i löpande samtal. Det sabbar samtalets naturliga gung, och – även om inte alla fattar det – så markerar fonetiska krumbukter faktiskt att ”du är inte alls likvärdig oss andra som pratar här”.

När jag är utomlands så brukar jag seriöst fundera på hur jag bäst ”serverar” mitt namn. Och inte fan gör jag anspråk på att de som samtalar med mig ska försöka bemästra svensk fonetik!!!

Jag anser att det är något man bör försöka minimera med respekt för den man tilltalar. Är själv nojig när jag ska försöka ge mig på att uttala främmande namn att det blir fel. Eller ja ord överhuvudtaget. Är ju bara pinsamt och ger ett dumt intryck om man uttalar något fel under en lång tid. Kommer jag på att jag uttalar något felaktigt försöker jag rätta till det snarast. Men allra helst undviker jag att uttala främmande namn, haha.