Samma stavningar, olika betoningar?

Jag minns att man för många år sedan kallad befolkningen i Japan för japaneser eller japanare.
Kanske något trivialt,men kan kanske intressera den som är road av äldre svenska uttryck.

Blåslampa - Liten brännare

Blåslampa - Högerkonservativ kvinna som idkar lössläppt leverne

Fonologiskt förlägger man den grava accenten till en huvudbetonad stavelse, men i en fonetisk bemärkelse yttrar den sig – vilket den alternativa termen tvåstavighetsaccent vittnar om – i två tonhöjningar i olika stavelser. Tonhöjden är ett av de prosodiska uttrycksmedlen för det något diffusa fenomenet betoning.

Detta är inte en skillnad i betoning utan i stavelsegränser, s.k. junktur.

En otursam man ifrån Kosta
tänkte två brödskivor rosta
Tog fel, som man antar,
lade i sina vantar --
Han fick en sjusärdeles hosta!

(Gammal limerick ur tidningen Land, vill jag minnas, på det aktuella temat!)

Jag öppnade dörren och blev rätt skärrad över att se en maskerad person stå där. Det var min kompis Ivar, som i denna finurliga utstyrsel överlämnade mig inbjudningskort till föreningens maskerad.