Citat:
Ursprungligen postat av jaha jovisst
Stor Stark, en existentiell kris behöver inte vara en psykologisk kollaps, men, som ordet kris antyder, så är det ett slags vägval där man ska ta ställning i en fråga om man vill komma vidare. Jag försökte bara beskriva hur en wannabe-nihilist kunde tänkas gå vidare från en punkt där de psykologiska scheman man byggt upp under livet inte levererar tillfredställande resultat.
Personligen kan jag inte riktigt förstå begreppet
wannabe-nihilist då jag snarare ser det som sorgligt att jag nått insikten. Därmed betyder det inte att insikten förlorar i värde utan snarare att jag reformerat mitt sätt att se på världen.
Skulle vilja göra liknelsen att jag grävt och grävt och slutligen funnit skatten, men samtidigt insett att det inte finns något jag vill köpa för pengarna.
Citat:
Ursprungligen postat av jaha jovisst
Jag tänkte mig att man kunde bli mer nihilistisk i sin attityd till omvärlden. Att man ska gå i terapi är jag motståndare till, det gör man endast i yttersta nödfall när ens eget jag är så svagt att det inte finns någon egen vilja att tala om och man behöver 'låna' någon annans ett tag. Risken med terapi är att man blir behandlad som en spegel som terapeuten tittar på sig själv i, man går ju inte till en terapeut för att bli behandlad för terapeutens egna problem, men det händer alltför ofta.
Jo det är nog sannolikt att många terapeuter begår det misstaget du talar om. Dessutom är det ju ganska osannolikt att terapeuten är nihilist och därmed insett att hans/hennes valda praktik (yrke, "vetenskap" whatever) bara är ett tomt skal av föreställningar vilket anpassat terapeutens medvetande.
Så jag håller med, man själv lider av bristen på föreställningar och går i terapi för att fyllas med de föreställningar som finns under paraplyet psykologi (/analys och allt annat).
Citat:
Ursprungligen postat av jaha jovisst
Nihilisten förstår, och genomskådar maktkamperna i samhället. Han tar dessutom avstånd från den del av demokratin som innebär att man ska tro som alla andra för att bli accepterad, men samtidigt förstår nihilisten att demokrati kan vara ett smart knep att få ett stabilt samhälle. Den svensk som tror att han verkligen har makt och inflytande på samhällets utveckling därför att han går och röstar var fjärde år, han är inte nihilist, enbart naiv. Vad han erbjuder är endast ett 'hurra för konungen' detta gäller även konsums kassörskor som, på order uppifrån, kollar legitimation på 50-åringar som köper folköl bara för att chefen säger att man ska kolla leg på alla.
Där är väl kärnan i det hela, du pekar på ett vanligt missförstånd. Inget är rätt och inget är fel, det kan ju givetvis inte vara så(men ändå måste det vara så), men man kan inte ställa upp en sanning och förvänta sig att den skall vara evig. Man kan heller inte vara säker på att den är sann, vad man kan göra är att sträva efter att vara så sann som möjligt och detta kräver en viss distans till omvärlden. Det är svårt att umgås med obehagligheter om de finns för nära inpå jaget, det kan vara farligt och destruktivt, därför behöver nihilisten skapa ett avstånd mellan omvärlden och sitt inre, i alla fall jag. Detta kan ju leda till cynism och likgiltighet, men det ser jag inte som ett problem, snarare en tillgång. Obehagliga sanningar är ju alltid nyttiga och likgiltighet inför 'ondska' och otrevligheter hjälper att se nyktert på fenomenen och kanske hitta sätt att undvika obehaget.
Din analys i styckena ovanför är för mig glasklara men smärtsamma. Men den moral som jag ändå socialiserats in i, vars betydelselöshet jag med fasa ser, ger mig
de andras spelregler. Jag kan därmed utnyttja både deras underläge i och med att de (åsnorna) svalt moralen och hindrat vissa handlingsalternativ, samtidigt som jag själv har den moraliska rättigheten att korsa "regler" hur jag vill. Konstigt, det känns så sorgligt.
Jag har den moraliska rättigheten, att i de fall där jag
vet någon utsatt ett barn för något (som exempel), plantera de bevis jag saknar för att få denne fälld. Allt i enlighet med mitt perspektiv (det enda sanna?).
Känner mig som en två-åring som sitter med avtryckaren till en atombomb.
Citat:
Ursprungligen postat av jaha jovisst
Exempel: Sprutnarkomaner dör som flugor för att de har smutsiga verktyg. Den politiskt troende demokraten anser att det är 'fel' att bruka narkotika och vill därför inte se andra lösningar än att brukaren upphör med sin narkotikaanvändning. Att samhället skull ge narkomanerna rena verktyg är otänkbart för demokraterna eftersom det skulle göra dem delaktiga i det 'fula' narkotikabruket'. Nihilisten lägger inga sådana värderingar i problematiken utan ser bara att det är en effektiv åtgärd till en låg kostnad, samhällsekonomiskt och mänskligt innebär det mycket positivt. Här har den nihilistiska cynismen segrat mot den demokratiska parti-religionen, en praktisk tillämpning på ett filosofiskt synsätt.
Nu vet jag inte säkert om allt jag skrivit faller in i facket 'nihilism', men jag har inte uppfattat filosofin om den som att man 'ska ta allt man vill ha', det låter mer som Anton Lavey's satanism, men den innhåller förstås mycket av nihilism.
Framgång i livet får var och en givetvis definiera själva, för mig är det att inse att det materiella är viktigt som bekvämligheter, men det är inte målet med tillvaron, endast medlen. Det låter kanske självklart men hur många har inte tagit sina liv efter att ha hamnat i en ekonomisk kris. Begrepp som 'heder' och 'anseende' har fått någon slags ekonomisk tokning där det handlar om att följa samhällets spelregler(lagar)bidra till samhällets ekonomi. Jag anser nog att det ibland är hedervärt att bryta mot dem när man sett något som samhället inte vill erkänna. Meningen med livet får alltså var och en hitta om det känns viktigt att ha en sådan. För mig så är det endast att alltid ha en beredskap, handlingsplaner för olika scenarion och att så lite som möjligt låsa in mig på en position som inte känns hundraprocentigt trygg. Eftersom jag har ett nihilistiskt synsätt på tillvaron, så är jag alltid redo då världen är oerhört komplicerad och slumpmässig till sin natur.
Jag följer dina resonemang och känner dess giltighet. Frågan jag återkommer till för mig själv är
vad innebär det då egentligen att hjälpa andra? ur en samhällsmässig kontext. Kommer det någonsin gå? Jag kan visserligen göra det till mitt personliga nöje att se till att göra någon annan nykter och därmed tvinga denne till det. Kan perspektivet ge mig något annat än rättigheten att definiera mina egna spelregler (givetvis på ett sånt sätt att de runt omkring inte fattar det) när det gäller mötet med en individ som definierats som "fel" i ett samhälle där "rätt" bara är nos-ringen som leder åsnan.
Slutligen, om den enda sanningen är att sanning inte existerar, innebär det att jag för alltid är fast i detta perspektiv? Denna sanning kan ju inte utmanas? (Usch, känns som "okunskap är välsignelse" verkligen får giltighet)
Jag återgår till det jag skrev i början:
Skulle vilja göra liknelsen att jag grävt och grävt och slutligen funnit skatten, men samtidigt insett att det inte finns något jag vill köpa för pengarna.