Hjälp! Jag vill inte vara nihilist!

Jag skulle svara att din uppfattning av dig själv inte existerar. Uppfattningar och åsikter är intressanta bara i det att man kan härleda dem tillbaka till verkliga 'psykologiska fenomen' och tankesätt. Däremot så existerar ju du som indivd eftersom du överhuvudtaget kan formulera tvivel om "vad du verkligen är". Du säger själv att "din egen person" blir mer utsuddad, det är inte du, du som blir utsuddad utan ditt medvetandes projicerade självbild. Det enklaste sättet att klara sig igenom sånahär kriser är att 'go with the flow' och inte ta för allvarligt på sig själv. Att analysera kan vara bra men du måste förstå att mönstren man analyserar efter mycket väl kan vara lika påverkade av "tankeparadigm" som det man försöker analysera. Det är ju lätt när man funderar på sånahär saker att man sitter och loopar logiken och gräver ner sig i lite väl mycket grubblerier.

Rationella handlingar är handlingar som kommer oavkortat från det egna medvetandet, handlingar och tankar som utförs pga "tankeparadigm" som du inte är ansvarig betyder att du agerar agent åt något utanför dig. Vad som är rationellt är inte nödvändigtvis vad som framstår som självklart eller logiskt vid första anblicken. Om man tenderar att bete sig på ett visst sätt som inte verkar "normalt" så kan det ha djupa anledningar, det behöver inte ha med den yttre verkligheten att göra. Jag tror att psykologisk insikt och förmåga att lita på sina instinkter ofta är bättre än pseudo-objektiv analys (att objektifiera sig själv är jävligt korkat om man vill hitta sig själv då det förutsätter att man observerar från en punkt "utanför sig själv")

Iaf mitt djupaste råd om du har en total existensiell kris och du inte klarar att logiskt analysera dig ur situationen är att chilla, ta en öl och koppla av.

Du tror alltså hellre på ett ord från någon än vet att en kvadrat är något som alltid funnits och som alltid kommer att finnas.

Människans egoistiska natur... nån kass bortförklaring till varför du är egoist?
Vi har en natur att överleva. Vi har ingen natur att vara egoister. nepp

Först och främst: Jag tackar för dina råd och din analys.
Skulle vilja fördjupa diskussionen och, mer er hjälp, försöka mjuka upp nedslaget i min existentiella krasch.


Jag vill fördjupa mig, och utöka resonemangen förda i detta stycke. Det avsnitt jag vill försöka klarlägga är förhållandet mellan "rationella handlingar" och de som tillhör ett "tankeparadigm". Låt mig försöka förtydliga och exemplifiera. En grundläggande rationell handling är för mig t.ex. om jag blir törstig så dricker jag vatten. Ett behov som skapar en spänning i kroppen/psyket och som löses upp av tillfredsställelsen.

Men en "rationell handling" kan också vara att, genom att genomgå en utbildning, lära sig prata på ett, för kontexten, acceptabelt sätt. Låt mig återigen förtydliga. En person som inte handlar logiskt för oss andra, hamnar hos psykiater/psykolog och blir diagnostiserad. Eftersom tråden handlar om nihilism så förutsätter jag att ingen av oss placerar någon nämnvärd betydelse kring beteckningar som t.ex. "psykiskt sjuk" eller annat. Istället handlar det om att vi definierar något som sedan reproducerar oss, och vår kunskap om det och slutligen legitimerar vår valda praktik. Alltså vi lär oss, genom en utbildning, att tala och se saker som egentligen bara är en kollektiv illusion varigenom den hämtar sin legitimitet.

Hur ska man hantera detta faktum? Jag har gjort ett yrkesval som handlar om att "hjälpa" andra, men i själva verket handlar "hjälpen" jag ger om att ytterligare kontrollera den personen, försöka få den människan att börja se världen som "alla andra" ser den. Som det stora kollektivet av människor vilka saknar förmåga(?)/ incitament att ifrågasätta den lätta verkligheten. "hjälp" begreppet är ett tomt begrepp som fylls med något annat.

För att kunna få hjälp, måste man nå insikt. Är jag missbrukare förväntas jag erkänna att jag missbrukar. Är jag psykiskt sjuk så förväntas jag erkänna detta, i annat fall kan låsas in och tvångsvårdas (LPT). Kriteriet är bl.a. att jag "saknar sjukdomsinsikt".

I det stora hela deltar vi en för-formulerad värld där föreställningarna leder oss som kossor i nosringar vi trampar bara på.

Djävulen kan bara utses utav Gud själv. Dagens "terrorist" är morgondagens "frihetskämpe". Alkohol "brukas" medan hasch "missbrukas".

Vad ska man göra med en sådan insikt? Ska jag tyst acceptera den och bli kollektivets förlängda arm in i de utstöttas föreställningar eller kan jag flippa myntet och göra något gott utav den?

Borde jag fortsätta min utbildning?

Min erfarenhet av människor med psykiska problem har lärt mig att de väldigt ofta verkar höra ihop med ett flr stort engagement i omvärldn, i kombination med en otydlig gräns mellan självet och resten av världen. En exiistentiell kris uppstår ibland när gränse invaderats av utomstående krafter som tränger undan det egna jaget/eller om bristen på eget jag låter utomstående krafter fylla tomrummet, det får väl vara en smaksak. Detta är nu en slags bild av psykologiska processer som kanske inte håller i alla avseenden vid en närmare analys, men som utgångspunkt för diskussionen duger den. Om man då granskar sig själv och upptäcker att detta stämmer, dvs, jag bryr mig för mycket om allt anat och blir överbelastad av alla hänsyn till yttre faktorer som jag låter invadera mig och styra mitt liv och vilket får till följd att jag själv känner att jag inte har ett eget själv att nöjd luta mig mot, ja då är det dags för handling.
Helt enkelt måste man börja prioritera uppbyggnaden av den egna individen till n nivå som kan fungera i en främmande miljö utan oro eller ångest. Man måste alltså täta läckan till omvärlden och bli mer egoistisk och introvert helt enkelt.
Öva varje dag på att be åtminstone en otrevlig individ att dra åt helvete, träng dig i busskön utan att må dåligt, eller vad du nu kan hitta på för att bygga självförtroende. Målet är att känna att du kan bli berövad hus och hem och utplacerad på n öde ö, men att du kommer ta denna omställning med fattning eftersom allt du behöver finns inom dig.

Äntligen ett svar!


Oj, är en existentiell kris ett psykiskt problem? Så har inte jag sett på det hela, vilket iochförsig inte behöver innebära att det INTE är ett psykiskt problem. Har tidigare trott att ifrågasättande leder till någon form av visdom men det är ju en subjektiv uppfattning.
Gällande omvärlden har jag ett stort intresse. Kan dock inte kalla mig engagerad för detta skulle implicera att jag kämpade för någon sak, vilket jag inte gör. Undrar om gränsen mellan mitt själv och världen är otydlig? Det är en bra vinkling som jag inte sett förut.


Vad du på detta sätt implicerar är att ifrågasättanden av förgivettagna sanningar och försök att se förutom dem i sig konstituerar grund för handlingar att motverka ifrågasättandet?
Om man utgår från det nihilistiska perspektivet ser man snabbt att vad som idag är sanning var gårdagens maktkamp. Vem fick definiera ett problem och koka ihop dess medicin.
Jag har trott att det varit eftersträvansvärt att ifrågasätta, söka efter alternativa tolkningar och problematisera. Men visserligen är ju ditt resonemang logiskt, makt att definiera något vilar ju i hög grad på bristen av ifrågasättanden (andras strävan att definiera något). Vad vore bättre än att säga att ditt sätt att tänka är sjukt och du behöver gå i terapi för att lära dig tänka på mitt sätt.


Många stannar vid den ytterst bekväma inställningen att nihilism = Inget rätt, inget fel, därför gör jag som jag vill. Personligen fungerar jag, har varken oro eller ångest. Är nog precis lika egoistisk och introvert som vem som helst. Däremot är jag inte riktigt bekväm i rollen som åsna, vilket tyvärr väldigt många andra är.
Det gäller alltså "bygga upp" sin individ till att inte ifrågasätta, för att därmed agera i en fördefinierad värld och inte bry sig.


Pja, är varken särskilt ovänlig eller vänlig mot någon. Att definiera sig själv i kontrasten av någon annan innebär för min del att jag låter denne bestämma hur jag är.
Har inte dåligt självförtroende, och jag är inte svag, iallafall inte i kroppen (intelligens handlar mer om kontext än om egenskap). Hjärnan får ni väl nån form av uppfattning av genom att läsa inläggen.

Intressanta aspekter i ditt inlägg - Ser fram emot fortsatt resonemang

Stor Stark, en existentiell kris behöver inte vara en psykologisk kollaps, men, som ordet kris antyder, så är det ett slags vägval där man ska ta ställning i en fråga om man vill komma vidare. Jag försökte bara beskriva hur en wannabe-nihilist kunde tänkas gå vidare från en punkt där de psykologiska scheman man byggt upp under livet inte levererar tillfredställande resultat. Jag tänkte mig att man kunde bli mer nihilistisk i sin attityd till omvärlden. Att man ska gå i terapi är jag motståndare till, det gör man endast i yttersta nödfall när ens eget jag är så svagt att det inte finns någon egen vilja att tala om och man behöver 'låna' någon annans ett tag. Risken med terapi är att man blir behandlad som en spegel som terapeuten tittar på sig själv i, man går ju inte till en terapeut för att bli behandlad för terapeutens egna problem, men det händer alltför ofta.

Nihilisten förstår, och genomskådar maktkamperna i samhället. Han tar dessutom avstånd från den del av demokratin som innebär att man ska tro som alla andra för att bli accepterad, men samtidigt förstår nihilisten att demokrati kan vara ett smart knep att få ett stabilt samhälle. Den svensk som tror att han verkligen har makt och inflytande på samhällets utveckling därför att han går och röstar var fjärde år, han är inte nihilist, enbart naiv. Vad han erbjuder är endast ett 'hurra för konungen' detta gäller även konsums kassörskor som, på order uppifrån, kollar legitimation på 50-åringar som köper folköl bara för att chefen säger att man ska kolla leg på alla.

"Många stannar vid den ytterst bekväma inställningen att nihilism = Inget rätt, inget fel, därför gör jag som jag vill. Personligen fungerar jag, har varken oro eller ångest. Är nog precis lika egoistisk och introvert som vem som helst. Däremot är jag inte riktigt bekväm i rollen som åsna, vilket tyvärr väldigt många andra är."

Där är väl kärnan i det hela, du pekar på ett vanligt missförstånd. Inget är rätt och inget är fel, det kan ju givetvis inte vara så(men ändå måste det vara så), men man kan inte ställa upp en sanning och förvänta sig att den skall vara evig. Man kan heller inte vara säker på att den är sann, vad man kan göra är att sträva efter att vara så sann som möjligt och detta kräver en viss distans till omvärlden. Det är svårt att umgås med obehagligheter om de finns för nära inpå jaget, det kan vara farligt och destruktivt, därför behöver nihilisten skapa ett avstånd mellan omvärlden och sitt inre, i alla fall jag. Detta kan ju leda till cynism och likgiltighet, men det ser jag inte som ett problem, snarare en tillgång. Obehagliga sanningar är ju alltid nyttiga och likgiltighet inför 'ondska' och otrevligheter hjälper att se nyktert på fenomenen och kanske hitta sätt att undvika obehaget.

Exempel: Sprutnarkomaner dör som flugor för att de har smutsiga verktyg. Den politiskt troende demokraten anser att det är 'fel' att bruka narkotika och vill därför inte se andra lösningar än att brukaren upphör med sin narkotikaanvändning. Att samhället skull ge narkomanerna rena verktyg är otänkbart för demokraterna eftersom det skulle göra dem delaktiga i det 'fula' narkotikabruket'. Nihilisten lägger inga sådana värderingar i problematiken utan ser bara att det är en effektiv åtgärd till en låg kostnad, samhällsekonomiskt och mänskligt innebär det mycket positivt. Här har den nihilistiska cynismen segrat mot den demokratiska parti-religionen, en praktisk tillämpning på ett filosofiskt synsätt.

Nu vet jag inte säkert om allt jag skrivit faller in i facket 'nihilism', men jag har inte uppfattat filosofin om den som att man 'ska ta allt man vill ha', det låter mer som Anton Lavey's satanism, men den innhåller förstås mycket av nihilism.
Framgång i livet får var och en givetvis definiera själva, för mig är det att inse att det materiella är viktigt som bekvämligheter, men det är inte målet med tillvaron, endast medlen. Det låter kanske självklart men hur många har inte tagit sina liv efter att ha hamnat i en ekonomisk kris. Begrepp som 'heder' och 'anseende' har fått någon slags ekonomisk tokning där det handlar om att följa samhällets spelregler(lagar)bidra till samhällets ekonomi. Jag anser nog att det ibland är hedervärt att bryta mot dem när man sett något som samhället inte vill erkänna. Meningen med livet får alltså var och en hitta om det känns viktigt att ha en sådan. För mig så är det endast att alltid ha en beredskap, handlingsplaner för olika scenarion och att så lite som möjligt låsa in mig på en position som inte känns hundraprocentigt trygg. Eftersom jag har ett nihilistiskt synsätt på tillvaron, så är jag alltid redo då världen är oerhört komplicerad och slumpmässig till sin natur.

Jag ska nog hejda mig här och se om resonemangen når fram till någon mottagare och om de överhuvudtaget är giltiga.

Du har redan fattat ett precist beslut att inte vilja vara nihilist. Nu återstår bara att argumentera mot tankegodset. Jag tror det är i stort sett vad livet går ut på - att finna mening i det till synes meningslösa.

Läs boken "onda andar" av F. Dostojevskij.

Du har redan fattat ett precist beslut att inte vilja vara nihilist. Nu återstår bara att argumentera mot tankegodset. Jag tror det är i stort sett vad livet går ut på - att finna mening i det till synes meningslösa.

Läs boken "Onda andar" av F. Dostojevskij. När du är i farten, läs också "Bröderna Karamazov" av samma författare.

Personligen kan jag inte riktigt förstå begreppet wannabe-nihilist då jag snarare ser det som sorgligt att jag nått insikten. Därmed betyder det inte att insikten förlorar i värde utan snarare att jag reformerat mitt sätt att se på världen.
Skulle vilja göra liknelsen att jag grävt och grävt och slutligen funnit skatten, men samtidigt insett att det inte finns något jag vill köpa för pengarna.



Jo det är nog sannolikt att många terapeuter begår det misstaget du talar om. Dessutom är det ju ganska osannolikt att terapeuten är nihilist och därmed insett att hans/hennes valda praktik (yrke, "vetenskap" whatever) bara är ett tomt skal av föreställningar vilket anpassat terapeutens medvetande.
Så jag håller med, man själv lider av bristen på föreställningar och går i terapi för att fyllas med de föreställningar som finns under paraplyet psykologi (/analys och allt annat).



Din analys i styckena ovanför är för mig glasklara men smärtsamma. Men den moral som jag ändå socialiserats in i, vars betydelselöshet jag med fasa ser, ger mig de andras spelregler. Jag kan därmed utnyttja både deras underläge i och med att de (åsnorna) svalt moralen och hindrat vissa handlingsalternativ, samtidigt som jag själv har den moraliska rättigheten att korsa "regler" hur jag vill. Konstigt, det känns så sorgligt.
Jag har den moraliska rättigheten, att i de fall där jag vet någon utsatt ett barn för något (som exempel), plantera de bevis jag saknar för att få denne fälld. Allt i enlighet med mitt perspektiv (det enda sanna?).

Känner mig som en två-åring som sitter med avtryckaren till en atombomb.



Jag följer dina resonemang och känner dess giltighet. Frågan jag återkommer till för mig själv är vad innebär det då egentligen att hjälpa andra? ur en samhällsmässig kontext. Kommer det någonsin gå? Jag kan visserligen göra det till mitt personliga nöje att se till att göra någon annan nykter och därmed tvinga denne till det. Kan perspektivet ge mig något annat än rättigheten att definiera mina egna spelregler (givetvis på ett sånt sätt att de runt omkring inte fattar det) när det gäller mötet med en individ som definierats som "fel" i ett samhälle där "rätt" bara är nos-ringen som leder åsnan.
Slutligen, om den enda sanningen är att sanning inte existerar, innebär det att jag för alltid är fast i detta perspektiv? Denna sanning kan ju inte utmanas? (Usch, känns som "okunskap är välsignelse" verkligen får giltighet)

Jag återgår till det jag skrev i början:

Skulle vilja göra liknelsen att jag grävt och grävt och slutligen funnit skatten, men samtidigt insett att det inte finns något jag vill köpa för pengarna.

Sluta vara en fjant.

Detta fenomenologiska gränssnitt, likt ditt och mitt, har evolutionen frambringat. Och i stor skala.
De är lämpade.