"This rock of ours, is just some big mistake"
I början, meningslöshet. Nedstämdhet. Depression, eventuellt.
"And we will never know, just where we go, or where we have came from"
Det enda jag vet är att jag ingenting vet. Kunskap är omöjligt.
"These veins of mine are now some sort of fuse, and when they light up, and my mind blows up, my heart is amused, so…"
Det är påfrestande, och man blir intolerant. Men det är intressant också, och leder till insikter. Vi kan axla bördan.
"This heart of mine is just some sort of map, that doesn't care at all, or worry about, where the hell you're at, but you're right there!"
Hahaha. Fantastiskt stycke. Hjärtat kör sitt eget race, och bryr sig inte om man kan hantera det eller inte. Maktlöshet. Inget val.
"Well, I've been meaning to dismiss you. Yeah, I have some plans to dismiss you. So stand by, by, bye, bye. Wave bye sugar boats."
Reflexen för den maktlösheten är nästan alltid att man försöker styra processen. Egot beter sig som om det vore kapten för sin egen undergång. "Ta kol på egot," brukar vissa tänka.
"As soon as you paint every last grain of sand. As you, soon as you paint every last star in the sky, sky, sky, sky, sky, sky. Wave goodbye sugar boats."
Man fokuserar på en av alla miljarder saker som är "fel," och hoppas att man ska hinna ta itu med allt. Först när man är klar med alla ens problem så kommer egot ge sig.
"Well I'm swatting at mosquitoes, as they're orbiting me I'm orbiting the sun and this goes on and on and on you see."
Det man själv sysslar med visar sig vara ganska ovidkommande, och den verkliga processen följer sin egen bana, och den banan går runt, runt den eviga elden.
"This heart of mine is just some broke machine, and when it gets going, and it often gets a-going, and it starts blowin' steam! Here we go again…"
Hjärtesorg, när man börjar inse var resan är på väg. Men som vanligt så fortsätter processen, vare sig man är redo eller inte. Runt ett varv till. ^^
"This rock of ours is just some big mistake, and we will never know just where we go, or where we have came from"
Ingenting har förändrats! Vad tusan har jag ens hållt på med? Jag vet inte ett piss mer än sist.
"This watch of mine is like some sort of void, 'cause when I look in, and I shouldn't look in, I see it swallow my time! Oh no there it goes!"
Tiden rinner iväg. Tar processen nånsin slut? Kommer jag slösa bort hela mitt liv på det här utan att komma nånstans? Tiden fortsätter rinna.
"I ain't gettin' on no fast plane. Hell I ain't gettin' on no stuffy train. Sugar boats on the Atlantic are fine; the sugar boats they're just fine"
Än sen om jag vill ta det i maklig takt och med pålitliga metoder? Det är okej. Sånt här händer inte över en natt, och tiden rinner iväg vare sig man vill eller inte.
"I'll stand on the deck so you can see; I'll stand on the deck so you can wave bye. Here's the ghost that goes and waves bye. I'm the ghost that goes and waves bye bye bye"
Egot vinkar äntligen farväl, så har det försvunnit nu? Inte direkt. Men vi ser det klart och tydligt som ett spöke nu; bara en illusion, genomskådad.
Det är givetvis inte en perfekt liknelse, men själva klippen visar också exempel på andra viktiga delar, som den hysteriska– och ibland euforiska karaktären som resan färgas av. Så det mesta finns med, på ett eller annat sätt.
Nå, i slutändan är det förstås bara en liknelse. Den är lika tom som ett vykort för den som aldrig varit i Spanien. Fint att titta / fundera på, men det hjälper inte. Man måste åka dit. Fast det kan ju inspirera till en resa, kanske. ^^
