Lennart Svensson har tagit Anders Breivik och hans antimuslimska manifest på allvar och intagit en
Dostojevskijliknande* position gentemot mot både höger och vänster. Det är spännande och roande, ja till och med oroande för alla som vill men inte har tillräcklig intellektuell kapacitet för att deltaga i debatten.
Hur svensk media analyserat Breivik och hans illdåd, det vet vi. Antingen lider Breivik av
Aspergers syndrom eller ADHD, eller också är alltsammans högerextremismens fel. Vilken sorts högerextremism det är frågan om, anges dessvärre sällan. Minns ni förresten hur halva den svenska forskareliten var inne på debattsidorna och analyserade varför plötsligt SD hade sjunkit til 2,8% i en opinionsmätning, en månad efter Breviks massmord på Utöja. Det var naturligtvis önskedrömmar och rent hittepå.
I dag, några månader senare, ligger SD runt 8%. Så utifrån den svenska forskarelitens egna hypoteser så kan vi glatt konstatera att det under hösten 2011 förelegat en
Brevikeffekt. Nej, det är inte ens lönt att vara cynisk i ett så mindervärdigt och korrupt intellektuellt klimat som det svenska.
Vad Lennart Svensson alltså gör är att han tar Anders Brevik på allvar. Tar hans motiv på allvar. Tar hans syfte på allvar. Och resonerar utifrån detta.
Vad mainstrem media tycker om ”såna som Svensson”, det vet vi redan. Många av alla stackare i MSM har varken läst militärhistoria eller känner till de olika politiska strömningar som växer så det knakar ute i dagens Europa, varav många är ett resultat av både muslimsk massinvasion, övrig MENA-invasion, samt den typ av systematisk införande av mångkulturalism som bland annat den judiska Franfurtskolan lagt grunden för.
Mainstrem media känner inte ens till vad en av Svenssons litterära idoler, Ernst Jünger, säger om terrorism.
Jag är tyvärr för bakfull idag för att fortsätta att utveckla mina tankar om Svensson och Breivik, men vill avslutningsvis säga att det jag verkligen gillar med Svenssons Brevikartiklar, är att varken kretsen runt SD eller kretsen runt ND fullt ut kommer att hålla med honom, eller ens våga vidröra ämnet.
Finns det en enda artikel på Motpol om Svenssonaffären? Nej. Har någon SD-skribent skrivit om honom? Nej. Kommer Johan Lundberg att våga vidröra ämnet. Nej, knappast. Slutligen har vi ”sanningssägarna” och ”konspirationsteoretikerna”. Kommer de att analysera Svenssons artiklar. Knappast. De deppar väl för att det ännu inte framkommit att Iluminati eller liknande judemaffia kan kopplas till Breviks illdåd.
Det känns som om Svensson gjort sig omöjlig i alla läger. Vi kallar detta för
Svenssoneffekten. Och sånt uppskattar vi verkligen på Gotiska Klubben.
*Dostojevskijlikande? Vad menas med detta? Jo, att Svensson vidrör såväl Raskolnikovs problemformulering som de tankar om terrorism som utvecklas i Onda Andar. Lennart Svensson själv har beskrivit sina Breiviktankar på ett poetiskt sätt, ja nästan som om det kunde vara ett ”haiku” av årets nobelprisvinnare Tomas Tranströmer:
”…jag beträder en gråzon
och lyser upp den
med en liten blå lampa”
Slutligen en fråga: Har Svensson rätt eller fel i sina analyser? Har han rent av blivit nihilist? Mitt eget svar på den frågan är i dagsläget entydigt och fast som en klippa: – Jag har ingen jävla aning. Men en sak är ännu mer säker: Svensson har tvingat mig att tänka till ordentligt.
ref:
http://gotiskaklubben.wordpress.com/...eivikeffekten/